Varför skilsmässa och hur undviker man det?

Jag tror att det finns lika många orsaker till skilsmässa som det finns skilda par. Jag skilde mig för tre år sedan efter att ha levt med samma man i 27 år. Vi var tillsammans i 7 år innan vi gifte oss och sedan var vi gifta i 20 år. Jag var 17 och han 19 när vi träffades och vi växte helt enkelt ifrån varandra. Och för vår del hade det inget med önskan om fjärilar i magen att göra, det vet de flesta att det inte känns så hela livet.

Men när jag gång på gång kom på mig med att tänka "tänk om man hade någon att dela den här mysiga stunden med" eller "tänk om jag hade någon att säga något gulligt till", när min man satt bredvid... Då började jag fundera på allvar hur vi hade det. Det hade gått så långt så jag inte ville vara gullig mot honom, vi tog inte i varandra, vi pratade knappt. Vi levde i samma hus men varsitt liv. Vi levde genom barnen, pratade genom barnen, tittade på tv med barnen och åkte på semestrar som barnen ville.

Vi var inte osams men vi var inget annat heller. Jag tänkte ofta att jag hade det trevligare med mina kompisar än med honom. Att jag lika gärna kunde bo ihop med en kompis. Men så tänkte jag att vi är ju inte osams och vi gör en del kul. Vi är som två kompisar. Men jag vill inte vara gift med en kompis. Inte bara en kompis. Och vad ska alla säga. Och barnen.

Tillslut gick det inte längre. När det känns som att man inte ens vill försöka fixa förhållandet längre för att man inte vill att det ska bli bra så har det gått för långt. Och att uttala de tre orden högt var vidrigt. Inget som jag tror någon gör lättvindigt.

Jag vill skiljas. Att veta att om tre sekunder kommer jag att krossa den människa jag levt hela mitt vuxna liv med. Varken hans eller mitt liv kommer aldrig mer att bli sig lika. Och han tyckte att vi hade det bra, det är ännu värre.

Det enda jag ångrar idag är att jag inte gjorde det tidigare. Jag tänkte på alla utom mig.

Det sägs att folk skiljer sig för lätt och inte kämpar. Kanske är det så för några. Men en skilsmässa är aldrig lätt. Inte för den som vill lämna heller. Jag blev deprimerad fast det var jag som ville. Det var oerhört jobbigt själsligt. Jag visste inte vem jag skulle vara utan honom. Jag hade aldrig levt utan honom och aldrig själv, flyttade hemifrån till honom. Vem är jag när jag bara har mig själv, och när jag är mamma på "halvtid".

Det tog tid att hitta mig själv och orka må bra. Jag kommer ihåg en gång när en kompis var hemma och jag bröt ihop och bara skrek "ge mig tillbaka mitt liv"! Jag ville ha mitt liv som jag hade levt, fast jag ville inte ha tillbaka honom. En jättejobbig och konstig känsla. Plötsligt blev man inte bjuden på parmiddagar. Kompisar valde sida. Släktingar som jag var van att träffa och tyckte om fattades mig. Halva jag var borta på något sätt.

Nu blev det ett långt inlägg om varför man kanske skiljer sig Men det är min historia. Och jag har svårt att tro att folk skiljer sig hur som helst. Jag hoppas inte det. För mig var tillslut inte äktenskapet viktigare än mitt och mina barns välmående. Ja, jag säger mina barns, för de såg ju hur vi mådde. Och vilka barn vill ha trasiga föräldrar.

Idag har jag träffat en man som är så mycket bättre för mig än min fd man. Jag har aldrig känt så starkt förut. Jag har aldrig älskat så intensivt och känt att det är besvarat med samma intensitet. Och vi pratar känslor och är intressead av den andres liv. Vi tar hand om varandra helt enkelt. Han gör mig till en bättre människa och så kände jag aldrig för min fd man.

Men vi var ju inte osams...

Jag undrar hur så många vet (inte just i den här tråden, utan allmänt) att så många skiljer sig för lätt och inte pratar med varandra? Det är iallafall det jag tycker man hör både här och där. "Folk skiljer sig så lätt idag utan att kämpa". Jag personligen har ingen aning om vad som händer i andras förhållanden, om de inte berättat.

När jag och min fd man skilde oss var det många, om inte alla, som blev oerhört förvånade. "Men ni som har det så bra". Hur vet de det? Samma sak när min bror separerade efter 20 år. Alla var lite chockade och sa att de verkade ju ha det så bra. Men det är som min bror sa när vi pratade om det, Det är väl klart som fan att man inte sitter på julafton eller någons födelsedag och pratar om hur dåligt man har det.

Människor utveckals också. Jag kan säga att min fd man idag inte är samma man som jag en gång förälskade mig i. Hade vi träffats isag hade vi aldrig blivit ett par. Hans personlighet tilltalar mig inte ett dugg. Jag vet att jag inte heller är samma person som då, för nästan 30 år sedan.

Och att då fortsätta att leva med denna man som jag absolut inte känner någonting för, är inte rätt mot någon av oss. Och vi pratade, och vi pratade, och vi pratade. Men utifrån kanske det verkade som att vi bara skilde oss helt plötsligt och ogenomtänkt eftersom vi spelade så bra. Vi borde få ett pris för vårat skådespeleri, när vi spelade Lyckliga familjen.

De enda som inte blev förvånade var våra två döttrar som sa att de förstod, och min kompis som jag pratade mycket med. Det var faktiskt hon som sa åt mig tillslut att nu måste du göra något. Du kan inte gråta varje gång vi träffas. Antingen är du gift med honom och slutar gråta, eller så skiljer du dig.

Lätt som en plätt

Fast att leva ett helt liv förändrar människor också, ibland åt helt olika håll. Jag kan säga att jag skilde mig ifrån en helt annan 43-årig man, än den 19-åriga kille jag träffade och gifte mig med. Både han och jag är två helt andra personer än vi var då. Och det är väl bra om man utvecklas åt samma håll, men motsatsen händer också.

Jag tycker man ska gå in i varje förhållande, oavsett om man gifter sig eller ej, med tanken att det ska hålla och att man ska vilja kämpa i motvindarna. Men jag ser ingen anledning att man måste hålla ihop "bara för att". Och jag ser inget fel med att ett par gifter sig som verkligen älskar varandra, och sedan skiljer sig om det verkligen inte funkar. Tvärtom.

Jag brukade tänka innan min skilsmässa, har jag gjort allt jag kan för att få det här att fungera? Kan jag se mina barn i ögonen och säga att jag gjort allt? Och ja, det kunde jag.

Jag var bergsäker på att jag hittat mannen i mitt liv då, 17 år ung. Jag var hysteriskt tokkär, som man nästan bara är när man är 17 år. Hur skulle jag kunna veta att det "bara" skulle hålla tills jag var 40? Och jag kan säga nu att jag hittat drömprinsen igen. Har aldrig känt något liknande och trodde inte det var möjligt att känna så starkt för någon utom mina barn.

Men vem vet. När vi är 60 kanske vi är skilda och jag träffar ännu en drömprins. Självklart tror och hoppas jag inte det. Men man vet inte. Vi ska gifta oss för att det känns rätt, naturligtvis tror vi att vi ska leva resten av livet ihop. Ingen gifter sig väl och tänker att den här killen ska jag vara gift med i några år.

Men om det blir så så tycker inte jag det är ett misslyckande. Tvärtom finns det allför många par som inte orkar separera och det tycker jag är ett större misslyckande, om båda skulle må bättre på varsitt håll.