Varför skilsmässa och hur undviker man det?

Förr i tiden hade folk en annan syn på äktenskap än vad många har idag. Om vi ser på tex våra mor- och farföräldrar är det ytterst få som är skilda. När man gifte sig förr så skulle man leva ihop oavsett vad, det var skamligt att skilja sig och var mycket svårare än vad det är idag.
Det skulle inte förvåna mig om många som gifter sig idag inte riktigt förstår vad de ger sig in i, att äktenskapet ska vara för alltid. Om man hade en kris i äktenskapet förr så arbetade man hårdare för att ta sig igenom det, idag är det så lätt att skilja sig ist för att kämpa.

För att vara extra tydlig: Jag säger inte att det här gäller alla eller att alla här inne förhastar sig och inte vet vad de ger sig in i eller att de som har skiljt sig har gjort det för att det är lättare. Det här är bara en liten teori.

Jag tror att många jagar den där nyförelskelsen och passionen som tenderar att finnas i nya partners, och så tror man att man inte längre har de rätta känslorna för sin partner när 5 år har passerat. Men det fungerar ju inte så, har man bott ihop länge och har ett långt förhållande bakom sig så är det inte så realistiskt att tro att man ska gå runt med fjärilar i magen hela dagarna. Och tillsnog smyger sig vardagen på, och spänningen minskar, vilket mycket väl kan förstärka den här känslan av att man inte längre är kär.

Och detta då tillsammans med att man inte längre måste kämpa för att få ett förhållande att fungera i samma grad som man gjorde förr bryter nog rätt många äktenskap. 

Jag tror snarare att det är så att folk inte direkt vet vad de ger sig in på. Jag tror inte att folk tänker framåt! Många par jag känt som är skilda idag har inte direkt funderat på hur ens partner skulle vara som eventuellt mamma/pappa, eller hur ens partners historik ser ut, hur personen fungerar i andra relationer, GRUNDvärderingar etc.

Gemensamma värderingar. Alla människor är olika. Men har man inte samma grundsyn på värderingar, moral, principer, uppfostran av barn (om man vill ha de), syn på religion (man kan ha ingen, eller två olika eller gemensam, men grundtanken kring de bör nog vara så att man har genuin förståelse och acceptans för varandras) så klashar man nog till slut. Det kan man så klart göra ändå.

Dessutom har väl folks syn på äktenskap förändrats också... Det är inte många som verkligen förstår innebörden av en sådan förbindelse mellan två människor. Dessutom tror jag folk idag är mer individualistiskt inriktade än vad man varit i tidigare generationer. Vi ger oss inte, någonsin. Vi ska alltid ha rätt. I konflikter. Kollar jag på mina föräldrars eller ännu längre bakåt, så hade man så stor respekt för varandra som livspartners att man verkligen valde sin konflikter, att man på gott och ont ställde upp för varandra. Man var enade som ett team. Man lät inte sin partner stå ensam i situationer, man backade upp varandra även när man inte hade "lust". Idag känns de som att folk kan skapa konflikter för att "jag är trött och orkar inte gå på din idiotiska kompis fest. du får gå själv"... ett par såna respektlösa konflikter räcker för att skapa obalans i ett förhållande, tror jag! Man "svalde" mer förr i tiden tror jag. För man visste att man måste GE OCH TA.

Men ja, det finns ju inget rätt svar här. Visste någon konceptet för lyckat äktenskap så skulle de ju inte finnas skilsmässor. Men det är intressant ämne att diskutera. Svårt bara att förmedla poängen korrekt i text

Jag tror att det finns lika många orsaker till skilsmässa som det finns skilda par. Jag skilde mig för tre år sedan efter att ha levt med samma man i 27 år. Vi var tillsammans i 7 år innan vi gifte oss och sedan var vi gifta i 20 år. Jag var 17 och han 19 när vi träffades och vi växte helt enkelt ifrån varandra. Och för vår del hade det inget med önskan om fjärilar i magen att göra, det vet de flesta att det inte känns så hela livet.

Men när jag gång på gång kom på mig med att tänka "tänk om man hade någon att dela den här mysiga stunden med" eller "tänk om jag hade någon att säga något gulligt till", när min man satt bredvid... Då började jag fundera på allvar hur vi hade det. Det hade gått så långt så jag inte ville vara gullig mot honom, vi tog inte i varandra, vi pratade knappt. Vi levde i samma hus men varsitt liv. Vi levde genom barnen, pratade genom barnen, tittade på tv med barnen och åkte på semestrar som barnen ville.

Vi var inte osams men vi var inget annat heller. Jag tänkte ofta att jag hade det trevligare med mina kompisar än med honom. Att jag lika gärna kunde bo ihop med en kompis. Men så tänkte jag att vi är ju inte osams och vi gör en del kul. Vi är som två kompisar. Men jag vill inte vara gift med en kompis. Inte bara en kompis. Och vad ska alla säga. Och barnen.

Tillslut gick det inte längre. När det känns som att man inte ens vill försöka fixa förhållandet längre för att man inte vill att det ska bli bra så har det gått för långt. Och att uttala de tre orden högt var vidrigt. Inget som jag tror någon gör lättvindigt.

Jag vill skiljas. Att veta att om tre sekunder kommer jag att krossa den människa jag levt hela mitt vuxna liv med. Varken hans eller mitt liv kommer aldrig mer att bli sig lika. Och han tyckte att vi hade det bra, det är ännu värre.

Det enda jag ångrar idag är att jag inte gjorde det tidigare. Jag tänkte på alla utom mig.

Det sägs att folk skiljer sig för lätt och inte kämpar. Kanske är det så för några. Men en skilsmässa är aldrig lätt. Inte för den som vill lämna heller. Jag blev deprimerad fast det var jag som ville. Det var oerhört jobbigt själsligt. Jag visste inte vem jag skulle vara utan honom. Jag hade aldrig levt utan honom och aldrig själv, flyttade hemifrån till honom. Vem är jag när jag bara har mig själv, och när jag är mamma på "halvtid".

Det tog tid att hitta mig själv och orka må bra. Jag kommer ihåg en gång när en kompis var hemma och jag bröt ihop och bara skrek "ge mig tillbaka mitt liv"! Jag ville ha mitt liv som jag hade levt, fast jag ville inte ha tillbaka honom. En jättejobbig och konstig känsla. Plötsligt blev man inte bjuden på parmiddagar. Kompisar valde sida. Släktingar som jag var van att träffa och tyckte om fattades mig. Halva jag var borta på något sätt.

Nu blev det ett långt inlägg om varför man kanske skiljer sig Men det är min historia. Och jag har svårt att tro att folk skiljer sig hur som helst. Jag hoppas inte det. För mig var tillslut inte äktenskapet viktigare än mitt och mina barns välmående. Ja, jag säger mina barns, för de såg ju hur vi mådde. Och vilka barn vill ha trasiga föräldrar.

Idag har jag träffat en man som är så mycket bättre för mig än min fd man. Jag har aldrig känt så starkt förut. Jag har aldrig älskat så intensivt och känt att det är besvarat med samma intensitet. Och vi pratar känslor och är intressead av den andres liv. Vi tar hand om varandra helt enkelt. Han gör mig till en bättre människa och så kände jag aldrig för min fd man.

Men vi var ju inte osams...

Jag tror att många gifter sig när dom är för unga eller för tidigt i relationen.( Annanrs så kan man kolla på statestiken om när äktenskapen ingicks)

ALLA tror att dom har hittat det rätte när dom blir kära i "snyggeRonny" när dom är 19år. Innan man är 25 år så är inte hjärnan färdig, man kan inte se konsekvenser och tror att man "kan allt". Det är inget fel i det, det är bara en del av utvecklingen. Men när inte hjärnan är färdig så är inte heller personligheten helt klar. Kärleken man känner är säkert äkta, men man har svårt att se förbi den. Om man gifter sig innan man är färdigutvecklad så tror jag att man riskerar att göra ett felaktigt val. Som vuxen så vet man oftast vem man är och vet vilka krav man har på en partner. (Jag är sååå glad att jag inte gifte mig med den fattiga musikern som jag bodde med när jag var 22)

Det kan säkert funka även om man är ung, och många klarar det säkert. Men hjärnforskning och statestik tyder på motsatsen.

Samma tror jag det blir om man gifter sig innan man haft en tråkig vardag ihop i några år, med räkningar och motgångar. Det är lätt att vara kär när man dejtar, det är svårare när pengarna är slut och det är stopp i avloppet ;)

Jag tror att vi kan funka ;) Jag är självsäker och trygg och känner mig själv väl. Vi har båda goda jobb och utbildningar så vi kommer nog inte känna ett behov av att flytta o plugga i framtiden. Vi arbetar bra ihop i vårt skogsbruk och vi har samma drömmar. Men det viktigaste är nog att vi skrattar ihop och har sex dagligen. Vi njuter av varandra och är aldrig svartsjuka eller tvära :)

För att undvika att skiljas är det bästa att inte gifta sig alls.
Men separationer förekommer oavsett om folk är gifta eller inte.

Dessa två inlägg kan jag inte göra något annat än skriva under på.

För att sumera:

Sedan så är det som PiaB skrev också att det antagligen finns lika många orsaker till en skillsmässa som det finns skilda par.

Givetvis så är inte alltid en skillsmässa av ondo så att säga. Ibland är det bättre att skilja sig än att fortsätta vara tillsammans. Om förhållandet verkligen är osunt så att man mår dåligt eller om man kanske blir misshandlat (verbal och/eller fysiskt) så är det ju super bra att man idag kan skiljas utan att det är något skamligt. Man kan ju inte vara kvar i ett förhållande (oavsett om man är gift eller inte) om det är osunt eller utgör en fara för ens hälsa.

Tänk hur många kvinnor förr i världen som var tvugna att stanna kvar i ett dåligt äktenskap bara för att det ansågs skamilgt att skilja sig och det var något som man absolut inte skulle göra.

Sedan kan jag tycka att det tenderar att vara så att en del inte kämpar för sitt äktenskap (detta gäller självklart inte alla) bara för att det kom en nedförsbacke. Kanske har det att göra med att man gift sig för ung och/eller för fort. =P