Varför skilsmässa och hur undviker man det?

Det här har du så rätt i! Det känns som en klassisk fälla när man hör om bekanta som är otrogna eller skiljer sig.

oj vad jasg känner igen mycket från mitt förra förhållande och mannen jag har barn med. Han var också en total egoist och kunde bara se hur allt alltid handlade om honom, hur det var alla andras fel om det inte gick bra för honom osv. När jag blev gravid slutade han ta på mig, strök jag honom på armen så ryckte han bort den och sa att det kittlades. Så vi hade inte sex på kanske ett halvår,eller mer när jag var gravid. Samma veva sen när jag var gravid med nr 2. Vi gifte oss som någon slags reparationsåtgärd. Jag hoppades så på att all skulle bli lite bättre om bara det ena eller det andra hände, om jag vände ut och in på mig själv för att få saker att bli bra igen, vilket de aldrig blev. Och de narcissistiska tecknen såg jag ju egentligen redan från början, jag valde väl då bara att blunda.

När jag väl ville skilja mig, och jag under skilsmässan även fick veta att han varit otrogen under mina graviditeter och efter graviditeterna, så var allt mitt fel. Jag hade sönder oss.
Han hatade mig och gjorde allt för att visa det genom att prata illa om mig till barnen, hitta på historier till sin släkt om mig vilket de givetvis gick på, ja han gjorde allt i sin makt för att förstöra för mig.
Tillslut så har vi kommit så långt att vi kan prata om barnen, det fungerar mellan oss på så sätt och vi brukar hjälpa varandra med byte av dagar om det är så att någon av oss måste göra något. Vi har tom haft barnkalas för ungarna gemensamt.

Han är inte enkel fortfarande och han skiter i att meddela mig om semesterveckor, ska alltid dra ut på det hela, vara sen med att signera papper för tex skolval osv. Men jag har lärt mig att det aldrig kommer att ändras, han är hopplös och kommer förmodligen aldrig kunna ta ta hand om saker själv utan alltid ha mamma eller flickvän som gör saker åt honom. Jag är dock väldigt tacksam att jag inte behöver beröras av det mer än vad jag gör i den mån vi hörs gällande barnen. 
 
Med min nuvarande man så är allt annorlunda, jag är inte ledsen och bitter och ensam, så som jag var då med exet. Jag har förstått att det inte var mitt fel och att jag inte kunde ha gjort något annorlunda. jag skäms inte längre över att jag gifte mig med stort bröllop med pompa och ståt, för att sedan skilja oss 1 år efter då situationen bara blev värre och värre. 

Jag har insett att man kan ha förhållanden där ett bråk inte är skrik, gap, långsinthet, slå sönder saker och hot om att lämna/lämnas och att vara riktigt elaka mot varandra. Med min nuvarande man så har vi på sin höjd haft diskussioner där vi varit oense men respekterat varandras åsikter och aldrig gått till personangrepp, någonsin.

Och de som tycker att det på något sätt är konstigt eller fel att jag nu är gift igen, inte så många år efter det första bröllopet faktiskt, och som antytt att jag bara gav upp för lätt och "bara vill vara gift" ja.. de är väl inte några som jag kanske kommer räkna till några närmare vänner. Har speciellt en kvinna på jobbet och min syster som inte kna låta bli att kommentera syrligt ibland. Kvinnan på jobbet har varken varit gift eller skild, och min syster har själv gift om sig så jag förstår inte varför de beter sig så. Kanske handlar det om något annat och deras låtsade "skämt" som bara är osmakliga och dumma är ett sätt att få ur sig sin irritation. Jag vet faktiskt inte och jag har slutat bry mig. 
 

Tack! Ibland tror jag att vi har inte riktigt förstår oss själva. Hur lätt det är att bryta ner en relation. Kanske vissa människor inte tar relationen på allvar från början. Inte har beredskapen för att hantera kriser. Den glada frun/mannen kanske helt plötsligt börjar må dåligt pga ngt bagage. Är man då så stark så att man blir den stödjande, när det behövs? Och ser och älskar personen bakom? Funderar... Det är genom livskriser som vi mognar.

Den här sidan tycker jag säger en hel del:

www.svd.se/nyheter/idagsidan/vad-karleken-behover-for-att-overleva_7238917.svd

Speciellt den här biten: 

De par han träffar har nästan alla fastnat i idealbilden både av hur partnern ska vara och av den långvariga kärleken. Han har hört många inbilla sig att det finns par utan problem och att något måste vara fel eftersom de inte känner sig förälskade längre. Men, förklarar Russ, alla känslor kommer och går. Det gäller såväl rädsla och ilska som förälskelse.

I nästa steg brukar Russ Harris fortsätta med frågan om hur de själva vill vara som partner i förhållandet. Då svarar i princip alla med egenskaper som kärleksfull, förstående, omtänksam. Och plötsligt går det upp ett ljus.

Definitionen av kärlek för mig inte så mycket att han kommer med blommor (några kronor hos floristen) när han är på gott humör, som att han gör något han faktiskt inte tycker om - men gör det för han vet att jag skulle uppskatta det.

Har man blivit bara "bästa vänner" eller "som syskon" så finns det ju en jättebra bas att bygga på! Då vet man ju redan att den här personen fungerar med mig i vardagen. Sedan får man försöka hotta upp förhållandet med vad man nu brukade göra ihop som nyförälskad (middagsdejter, hotellnätter, blommor etc.)

Ett observandum är att man inte alltid talar samma kärleksspråk som sin partner. (kortare förklaring på www.aktenskap.se/attvisa.htm) Om man brukar ge bort söta presenter medan partnern längtar efter att man bara ska sitta hemma och mysa kan ju hen känna sig oälskad trots att man tycker att man visar sin kärlek ofta.

Jag tycker annars att Mmmaria har en hel del bra råd.

Sedan är det ju så att om inte andra parten är villig att anstränga sig för att båda ska bli nöjda så är det inte så mycket man kan göra åt det.

Intresant tråd, jag har inte läst alla kommentarer men jag tror att a och o är att vara på samma plan i livet och ha samma grundvärderingar. Det verkar vara så många som accepterar vissa egenskaper hos sin parner som de egentligen inte tål, de tror att partnern kommer ändra sig med tiden och när detta aldrig sker, inte ens efter villa, vovve och hus så bryter man upp. Ofta man hört "han är som han är och jag har insett nu att det aldrig kommer bli förändring". Jag tycker att om man går in i ett äktenskap eller skaffar barn så måste man köpa hela paketet hos sin partner, även de dålig sidorna. Min man har några sidor jag inte tycker om, men de är en del av honom och jag accepterar dem fullt ot och ser dem inte som något som skulle kunna knäcka vår relation på lång sikt.

villa, vovve och barn skall det stå ;)

Absolut! Det är nog jättevanligt med tankar om att kunna förändra sin partner. Jag har lyckats förändra (förbättra, hihi) min mans frisyr och klädstil lite genom att uppmuntra honom när han ser som bäst ut, men på den nivån har jag stannat.

Min man är toppen, men självklart har vi situationer där vi tänker olika och agerar olika. Däremot kan vi båda prata om varför det blir som det blir och inte ta det personligt. Tex är jag pratsjuk efter jobbet medan min man är inåtvänd och disträ när han kommer från sitt jobb. Men det betyder inte att han är ointresserad av familjen etc utan bara att det tar längre tid för honom att landa hemma eftersom han har ett företag med 30 anställda och massor av ansvar och stress. Jag jobbar hemifrån och bara längtar efter lite mänsklig kontakt. Vi kan se att vi är olika och vi pratar en del om det. Jag har lärt mig att ge honom lite tid och att inte säga viktiga saker direkt när han kommer innanför dörren ; )

Jag tror många håller i hop just för att det känns som ett misslyckande att skiljas.

Men jag tror även att många gifter sig mest för ÖNSKAN om ett härligt bröllop och VILJAN att leva i ett lyckligt äktenskap, men att förutsättningarna inte finns där från början. Alltså att många så gärna vill tro på sitt förhållande, men att det egentligen inte är hållbart.

Ser att flera här som har genomgått skiljsmässa skriver att de först NU inser att de aldrig var riktigt kära, eller att de först NU med sin nya partner förstår vad riktig kärlek är. Vill inte göra någon ledsen, men tycker det låter märkligt att över huvudtaget gifta sig i sådana fall. Förstår att man inte kan veta hur det ska kännas att vara riktigt kär (på riktigt, så som håller) om man aldrig känt, men det är sorgligt att se par gifta sig som man VET inte kommer hålla många år. Äkta kärlek syns tydligt, i alla fall tycker jag det!

Ser att flera här som har genomgått skiljsmässa skriver att de först NU inser att de aldrig var riktigt kära, eller att de först NU med sin nya partner förstår vad riktig kärlek är.

Jag har inte varit gift innan, men jag har haft tva relativt langa samboforhallanden innan. Nar jag traffade min blivande sa insag jag faktiskt precis det du sager ovan, att jag aldrig varit kar pa riktigt. Det kanske har att gora med vilka forvantningar man har pa livet och karleken. Jag trodde nog inte att sadan karlek fanns som jag har nu - villkorslos och hundraprocentig. Jag hade aldrig sett det nagonstans. Mina foraldrar 'tolererade' bara varandra, knappt det ens.

Det ar nog manga som tror att man inte ska dromma sa 'stort' for den dar 'sagan' finns inte i verkligheten. 

Fast att leva ett helt liv förändrar människor också, ibland åt helt olika håll. Jag kan säga att jag skilde mig ifrån en helt annan 43-årig man, än den 19-åriga kille jag träffade och gifte mig med. Både han och jag är två helt andra personer än vi var då. Och det är väl bra om man utvecklas åt samma håll, men motsatsen händer också.

 

Jag tycker man ska gå in i varje förhållande, oavsett om man gifter sig eller ej, med tanken att det ska hålla och att man ska vilja kämpa i motvindarna. Men jag ser ingen anledning att man måste hålla ihop "bara för att". Och jag ser inget fel med att ett par gifter sig som verkligen älskar varandra, och sedan skiljer sig om det verkligen inte funkar. Tvärtom.

 

Jag brukade tänka innan min skilsmässa, har jag gjort allt jag kan för att få det här att fungera? Kan jag se mina barn i ögonen och säga att jag gjort allt? Och ja, det kunde jag.

 

Jag var bergsäker på att jag hittat mannen i mitt liv då, 17 år ung. Jag var hysteriskt tokkär, som man nästan bara är när man är 17 år. Hur skulle jag kunna veta att det "bara" skulle hålla tills jag var 40? Och jag kan säga nu att jag hittat drömprinsen igen. Har aldrig känt något liknande och trodde inte det var möjligt att känna så starkt för någon utom mina barn.

 

Men vem vet. När vi är 60 kanske vi är skilda och jag träffar ännu en drömprins. Självklart tror och hoppas jag inte det. Men man vet inte. Vi ska gifta oss för att det känns rätt, naturligtvis tror vi att vi ska leva resten av livet ihop. Ingen gifter sig väl och tänker att den här killen ska jag vara gift med i några år.

 

Men om det blir så så tycker inte jag det är ett misslyckande. Tvärtom finns det allför många par som inte orkar separera och det tycker jag är ett större misslyckande, om båda skulle må bättre på varsitt håll.

Så sant, ärligt och bra skrivet. Känner precis på samma sätt.

jag och min blivande man har varit tillsamman i 4½ år och har 2 gemensamma barn och vi ska gifta oss under sensommaren. Vi har absoluta planer på att leva till livets slut, men sen vet man aldrig genom åren.

De att många skiljer sig är väl att man tror att vi kommer leva lyckligt ihop och allt är bra för stunden men det kan hända sakr på vägen som gör att man vill skilja sig såsom, att man glider isär, otrohet mm mm och det är inget man kan förutse.

Jag är skild och omgift (vilket jag nog aldrig trodde att jag skulle göra efter skillsmässan). Anledningen till skillsmässan var nog flera. Hans var min första riktiga pojkvän, så vi gifte oss ganska unga (24 år). Ser ju nu att jag var alldeles för ung, jag var inte tillräckligt förälskad. Jag hade inte känt på passion och "äkta" kärlek. Men det visste jag ju inte då, vi var de bästa vänner. Med tiden blev vi just vänner eller det utvecklades snarare som en syskonförhållande.

Ytterligare en anledning till skillsmässan var att det var ett jobbigt liv med honom med mycket problem med hans manodepressivitet som han inte ville medicinera. Orkar inte dra allt om det. Men jag vill ändå säga att den situationen säkert bidrog till skillsmässan (tungt liv), men det avgörande var ett kärlekslöst förhållande. Vi fick två barn ihop. Nu är de nästan vuxna så jag har inte så mycket kontakt med exmannen. Det jag saknade starkt i detta förhållande var att han aldrig ville kramas eller hålla handen.

Min nuvarande man vill ha lika mycket närhet som jag och det betyder mycket att jag kan ta hans hand och att han inte stöter bort mig. Vi har mycket mys på tu man hand och kramas mycket. Vi har i mångt och mycket samma intressen. Livet kan var härligt. Barnen tycker mycket om min nya man. Det betyder också mycket för mig att de går bra ihop.

Jag trodde tidigare på myten om att drömprinsen inte finns. Idag är jag snart 30 år gammal och har varit med min drömprins i 3,5 år.

Vi har klarat ett år på vår fina gård nu :) Hårt arbete tillsammans varje helg och heltidsarbete på vardagarna. Han är fortfarande fantastisk! Han är romantisk och ger mig presenter, blommor och uppmärksamhet hela tiden. Vi grälar aldrig och vi njuter av varandra varje dag. Jag är fortfarande vansinnigt förälskad i honom! Jag kan inte fatta hur jag någonsin nöjt mig med mindre!

Hemligheten är inte att hitta någon man står ut med.

Hemligheten är att hitta den man blir lyckligare med, varje dag!