Varför skilsmässa och hur undviker man det?

Mycket mojligt, men jag tror ocksa att motsatsen ar annu vanligare, speciellt  i mindre stader dar man kanske inte har lika stora mojligheter att hitta en ny partner. 

Jag talar om de som ar i 30-ars aldern och har en sambo sedan tidiga 20-arsaldern. De borjar fa press fran familj och vanner, och att skaffa familj kanns som nasta logiska steg. Det finns nog de som kanner att det blir ett val mellan att gora slut och att gifta sig, och da de kanske inte ar redo att lamna tryggheten sa blir det giftermal istallet for uppbrott. Det tycker inte jag ar nagon bra anledning att gifta sig.

Sedan tror jag inte nodvandigtvis att mera tid tillsammans innan aktenskapet ar battre an kortare tid. Om man hittar den ratta sa kanske man kanner det ganska tidigt och da finns det val ingen anledning att vara sa himla forsiktig. Jag vet manga som tycker att man maste bo tillsammans i nagra ar forst och se hur det gar. Det tycker jag ar en lite klen installning. "Try before you buy". 

Haller med om att det ar modigare och halsosammare att bryta upp om det inte fungerar. Mina foraldrar var gifta i 30 ar. Jag kommer inte ihag att de nagonsin verkat alska varandra (eller ens tycka om varandra sarskilt). De skilde sig efter att jag flyttat utomlands. Deras brist pa mod att bryta upp har resulterar i manga olyckliga ar for hela familjen och en standigt tryckt stamning. Men nu ar bada lyckligare an jag nagonsin sett dem och jag ar sa glad for deras skull att de vagade ta steget. De ar fantastiska manniskor bada tva men de tar verkligen fram det allra varsta i varandra.

Att fa barn tidigt innan man hunnit vara tillsammans har jag ocksa hort nagon saga ar en bra ide. Da ar man fortfarande nyforalskad under smabarnsaren. Bara en annan synvinkel. ;)

Ser att flera här som har genomgått skiljsmässa skriver att de först NU inser att de aldrig var riktigt kära, eller att de först NU med sin nya partner förstår vad riktig kärlek är.

Jag har inte varit gift innan, men jag har haft tva relativt langa samboforhallanden innan. Nar jag traffade min blivande sa insag jag faktiskt precis det du sager ovan, att jag aldrig varit kar pa riktigt. Det kanske har att gora med vilka forvantningar man har pa livet och karleken. Jag trodde nog inte att sadan karlek fanns som jag har nu - villkorslos och hundraprocentig. Jag hade aldrig sett det nagonstans. Mina foraldrar 'tolererade' bara varandra, knappt det ens.

Det ar nog manga som tror att man inte ska dromma sa 'stort' for den dar 'sagan' finns inte i verkligheten.