Varför skilsmässa och hur undviker man det?
Intressant diskussion, det här. Vill gärna lägga till mina erfarenheter också. Jag träffade mitt ex när jag var 21, vi gifte oss två år senare. Vi var tillsammans i 13 år och lyckades få två barn, som vi fick jobba oerhört mycket för att få till. Redan där borde jag ha fattat hur fel vi var tillsammans, för trots att det var jag som fick gå igenom alla hormonbehandlingar m m så var det honom det var synd om. Jag var ju så "tjurig". Att jag kanske inte mådde så bra föll honom aldrig in. Första barnet föddes efter sju år, det andra kom tre år senare. När jag väntade min lilla blev min far svårt sjuk. Han gick bort när hon var två veckor.Tyvärr kunde mitt ex inte hantera min sorg,han frös ut mig och jag var inte värd något så länge inte han hade någon glädje av mig. Han tog inte i mig på nästan ett år, inte ens en klapp på axeln. Istället för att trösta och stötta gick han och gömde sig för att slippa se min sorg. Efter detta blev det aldrig aldrig bra igen. Och vem som helst som man frågar om det där man lovade i kyrkan, minns bara "att vara trogen". Men "att dela glädje och sorg" är väl också en viktig del. Detta ledde till att jag kapslade in min sorg och levde för barnen. Vi gick på familjerådgivning i ett helt år (till och från) innan vi skilde oss. Vad det ledde till var väl endast lärdomen att man kan leda en häst till vatten men inte tvinga den att dricka. Min erfarenhet är att man kan klara i stort sett ALLT själv, men inte samarbeta. Då måste man vara minst två. Vi skilde oss när minstingen var 2½ år. Jag fick bära hela skulden, jag var den enda boven och han hade minsann aldrig gjort något fel. All hans energi gick åt till att straffa mig istället för att se till barnens behov.
Jag levde sedan ensam med barnen i sju år och det fungerade jättebra. Under dom åren lyckades jag bygga upp min självkänsla igen och inse att jag dög och att jag klarade allting jag ville. Ekonomiskt hade vi det tufft, men det är också sådant som fört mig och barnen närmare varann. De är idag två trygga och fina tonåringar. När jag så träffade min nuvarande man väntade jag ett år med att berätta det för mitt ex. När jag väl gjorde det började han lipa och säga att jag hade förstört hans liv. Jag påpekade att vi hade varit skilda i åtta år, vilket han besvarade med att "det är bara ett jävla papper". Jag kanske bör förtydliga att jag under dom åren aldrig antydde att jag någonsin skulle vilja leva med honom igen. Det var inte heller så att han försökte vara trevlig och samarbetsvillig kring barnen för att vi skulle få en bättre relation, utan bara jäklas och sätta käppar i hjulet. T ex kunde han aldrig tala om hur han skulle lägga sin semester, för "det blir ju som du vill ändå". Min tanke var naturligtvis att lägga våra semestrar omlott så att barnen inte skulle behöva vara på fritis på sommaren. Men för honom spelade det ingen roll hur det blev för barnen, så länge han kunde skylla på mig.
När jag flyttade ihop med min nuvarande man kunde inte exet stanna sin bil utanför vårt hus när han hämtade barnen. Dom fick gå eller så fick jag skjutsa dem. Jag undrar vad han tror att han gjorde för vinst på det? Idag är det 14 år sedan vi skildes och vi talar inte med varann. Ingen drömsituation, men tyvärr går det inte att kommunicera med någon som inte vill. Han har för ett par år sedan träffat en ny kvinna, och tvärtemot vad alla psykologer sagt, så blev situationen värre. För nu väljer han hennes sällskap framför sina egna barn och beter sig som om han tror jag är svartsjuk. Tjejen är helt ok, jag misstänker att han säger till henne att det är jag som inte låter barnen vara hos dem. Jag gör ju den vinsten att barnen vill vara mer hos mig, men för dem är det (även om de är nästan vuxna) en förlust att inte få känna sig välkomna närsomhelst och hursomhelst hos bägge sina föräldrar. Vi har fortfarande s k varannan-veckas-boende, i alla fall på pappret. Men om barnen stannar hos mig ett par, tre dar in i "hans" vecka hör han inte ens av sig och frågar när dom har tänkt att komma.
Så, vad vill jag ha sagt med detta?
1. Att skiljas är INTE den enklaste utvägen.
2. Det är INTE så att "alla" skiljer sig för att gräset är grönare på andra sidan.
3. Det finns bättre sätt än att hålla ihop "för barnens skull". Det går att beté sig som vuxna och samarbeta kring barnen, även om just jag och mitt ex inte lyckades med det.
4. Det är en märklig tillfällighet att de som aldrig tvingats gå igenom en skilsmässa är de som vet hur man "ska" och "inte ska" göra. På samma sätt som de som inte har barn vet allt om barnuppfostran. 
5.Ingen har rätt att döma en annan människa eller hennes val i livet, för vi har ingen aning om vad som lett fram till dom.
När jag väl ville skilja mig, och jag under skilsmässan även fick veta att han varit otrogen under mina graviditeter och efter graviditeterna, så var allt mitt fel. Jag hade sönder oss.
Han hatade mig och gjorde allt för att visa det genom att prata illa om mig till barnen, hitta på historier till sin släkt om mig vilket de givetvis gick på, ja han gjorde allt i sin makt för att förstöra för mig.
Tillslut så har vi kommit så långt att vi kan prata om barnen, det fungerar mellan oss på så sätt och vi brukar hjälpa varandra med byte av dagar om det är så att någon av oss måste göra något. Vi har tom haft barnkalas för ungarna gemensamt.
Han är inte enkel fortfarande och han skiter i att meddela mig om semesterveckor, ska alltid dra ut på det hela, vara sen med att signera papper för tex skolval osv. Men jag har lärt mig att det aldrig kommer att ändras, han är hopplös och kommer förmodligen aldrig kunna ta ta hand om saker själv utan alltid ha mamma eller flickvän som gör saker åt honom. Jag är dock väldigt tacksam att jag inte behöver beröras av det mer än vad jag gör i den mån vi hörs gällande barnen.
Med min nuvarande man så är allt annorlunda, jag är inte ledsen och bitter och ensam, så som jag var då med exet. Jag har förstått att det inte var mitt fel och att jag inte kunde ha gjort något annorlunda. jag skäms inte längre över att jag gifte mig med stort bröllop med pompa och ståt, för att sedan skilja oss 1 år efter då situationen bara blev värre och värre.
Jag har insett att man kan ha förhållanden där ett bråk inte är skrik, gap, långsinthet, slå sönder saker och hot om att lämna/lämnas och att vara riktigt elaka mot varandra. Med min nuvarande man så har vi på sin höjd haft diskussioner där vi varit oense men respekterat varandras åsikter och aldrig gått till personangrepp, någonsin.
Och de som tycker att det på något sätt är konstigt eller fel att jag nu är gift igen, inte så många år efter det första bröllopet faktiskt, och som antytt att jag bara gav upp för lätt och "bara vill vara gift" ja.. de är väl inte några som jag kanske kommer räkna till några närmare vänner. Har speciellt en kvinna på jobbet och min syster som inte kna låta bli att kommentera syrligt ibland. Kvinnan på jobbet har varken varit gift eller skild, och min syster har själv gift om sig så jag förstår inte varför de beter sig så. Kanske handlar det om något annat och deras låtsade "skämt" som bara är osmakliga och dumma är ett sätt att få ur sig sin irritation. Jag vet faktiskt inte och jag har slutat bry mig.