Varför skilsmässa och hur undviker man det?

Jag har ett par vänner/ bekanta som varit i samma förhållande i flera år är mannen inte varit redo att bli förälder än men förhalat det hela lite snyggt helatiden genom att först vilja att de ska ha bra inkomst, hus, vara gifta osv...och tillslut efter flera år har tjejen stått där med sin längtan efter barn och insett att det nog aldrig kommer att bli några.
Nog är det viktigt att prata om och förhoppningsvis får man inte lögner till svar.

Vad hemskt att stå där som tjej och 35 år, ha väntat på "rätt tillfälle" att få barn med den kille man haft i 10-15 år och sen bara inse att alla löften varit lögn.

Ja, att kommunicera är superviktigt!!! Vi människor är ju inte tankeläsare.... Och efter några år tror man att man vet vad den andre tycker och tänker och bryr sig inte ens om att ta reda på om det faktiskt är så (så var det med mig och mitt ex, t ex). Men alla kan ju ändra sig, mogna, tänka om. Så kommunikationen måste fortgå, hela tiden.

Och min nuvarande sambo tycker det är jättejobbigt att prata när det har blivit missförstånd el likn, han vill helst bara fly, men jag ger mig inte: vill han leva med mig, så måste han lära sig att prata! Han börjar förstå hur jobbig jag kan vara hahaha.... men jag vill ju inte göra samma misstag igen.
 

Min svägerska är mitt i en skilsmässa. De har 3 barn på 4-8 år, så tråkigt. MEN de borde aldrig varit tillsammans om man ska vara krass och de kommer bli lyckligare utan varandra. Det är värst för barnen (och att de själva inte får träffa sina barn varje vecka).

Mitt recept för ett bra förhållande/äktenskap (individuellt, men detta funkar för oss)

- Att träffas relativt sent (runt 25-30 år) så att man ev hunnit hittat sig själv, haft andra relationer, vet vad man vill ha, strulat runt lite, festat och rest (om man vill). Sedan ska man självklart göra allt det där med sin partner också, men det är skönt att ha testat runt lite vad man gillar/inte gillar innan man bestämmer sig. Håller dock med andra som skrivit att det kan bli en stress om man är över 30 och att beslutet går lite väl fort ibland.

- Vara ihop minst 2 år innan man skaffar barn så att man hinner göra saker tillsammans som man och kvinna, inte som föräldrar. Det är värdefullt att ha dessa minnen att tänka tillbaka på när passionen inte är på topp.

- Ha mycket sex (om båda vill). Pussa och ta på varandra varje dag!!

- Båda ska vilja göra allt för att hålla sams och ha det bra. Visst kan man tjafsa om något, men viljan att reparera ska finnas.

- Gemensam syn på förhållandet, fritid och barnuppfostran. Man behöver egen tid och inte göra allt ihop, men det underlättar om man värdesätter samma saker.

- Acceptera korta perioder av tristress och trötthet (graviditet, mycket på jobbet etc), men bara man vet att passionen och kärleken finns runt hördet så spelar det ingen roll. Och nu menar jag korta perioder, annars blir det för trist.

- Prata, lyssna och sätta sig in i den andras situation.

- Förstå att gräset inte är grönare på andra sidan. Det förekommer för mycket otrohet tycker jag. Kunna se vad otrohet får för konsekvenser.

- Utvecklas ihop. Hitta på nya saker och överraska varandra. Ha projekt ihop (kurser, heminredning, båt, fritidshus, planera resor)

Sedan tycker jag att många väntar för länge med att skilja sig. Man ska inte behöva var olycklig och behöva kämpa sig genom livet. På sikt mår barnen bättre om föräldrarna är lyckliga. Jag tycker inte heller att det är konstigt med par som växer ifrån varandra efter långa äktenskap. Man får tacka för de bra (förhoppningsvis) åren som varit och gå vidare.

Då är det rätt kört för mig och maken då, som träffades när vi var 18 respektive 20år gamla och bara hade varit ett par drygt 1år när vår dotter föddes ;)

Nä det är inte kört ; ) Mina föräldrar träffades när de var 16 och de har fortfarande ett både spännande och stabilt äktenskap. När jag fick barn berättade mamma att för henne var alltid pappa nummer ett (inte vi 3 barn) för om deras förhållande funkade så mådde hela familjen bra. De satsar på varandra och på att ha ett spännande liv ihop utan att fastna i tristess. I stället för att byta ut varandra (som många gör) så byter de ut saker tex flyttar, köper båt, säljer båt, reser etc. De tröttnar inte på varandra trots så många år ihop.

 

När det gäller mina tankar så tror jag bara att vissa förutsättningar gör det lättare för förhållandet. Ingen regel utan många undantag.

Nej, jag tror inte heller det är kört :) Mina föräldrar har också varit tillsammans sedan dom var kring 15-16år gamla och har det fortfarande bra :) Det finns som sagt inga garantier, någonsin, men har man tron och viljan.. ja, då har man kommit långt tror jag :)

Som jag skrivit ovan, så tror jag inte man ska jämföra sig med andra par och vad som funkar för det ena paret är inte alls nödvändigtvis vad som funkar för alla andra par.

Jag vet att vi hade oddsen emot oss från början och det var nog inte många som trodde att vi skulle vara där vi är idag om man bara utgår från vår ålder när vi träffades, att vi fick barn så tidigt osv. Många resonerar ju som du gör kring dom sakerna. Det har ju också gjort oss ännu mer peppade på att verkligen få det att funka. Nu har vi ju snart hängt ihop i 8år och varit gifta i 2år och det går fortfarande åt rätt håll :)

Varför måste det bli stressigt bara för att man är över 30?
Alla vill inte ha barn, vissa kan inte få barn och några tycker att om dom kommer så kommer dom annars klarar man sig ändå.
Det där med att man "måste skynda sig och skaffa familj" har väl inget egentligen med bröllop att göra?
Man kan vara en familj fast man är ogifta, man kan vara en familj även om man är gifta men inte skaffar barn osv.

Anledningen till att så många skiljer sig tror jag helt enkelt är för att det är så många fler som gifter sig nu än vad det var för 10 år sen.
Det är lite "modernt" att gifta sig.
Ett tag var det väldigt "omodernt". Man skulle vara sambo och skriva samboavtal istället och hur många sådana förhållanden som spruckit ser man ju inte i statistiken.
Så jag tror inte att det är fler par som går skilda vägar nu än förut (om man inte räknar för 100-150 år sen då som "förr"). Det syns bara lite mer eftersom man kan få ut statistik på hur många äktenskap som kraschar.

Hur man får något att hålla...?
Tja kommunikation är A och O.
Att försöka hålla kärleken vid liv och inte ta varandra för givna. 
Att kämpa och försöka hitta tillbaka till varandra direkt man märker att man börjar glida isär istället för att sticka huvudet i sanden. Alla har upp och nedgångar i sina förhållanden. Jag tror inte att det har med varken ålder eller hur länge man varit tillsammans att göra. 

Att fa barn tidigt innan man hunnit vara tillsammans har jag ocksa hort nagon saga ar en bra ide. Da ar man fortfarande nyforalskad under smabarnsaren. Bara en annan synvinkel. ;)

Intressant diskussion, det här. Vill gärna lägga till mina erfarenheter också. Jag träffade mitt ex när jag var 21, vi gifte oss två år senare. Vi var tillsammans i 13 år och lyckades få två barn, som vi fick jobba oerhört mycket för att få till. Redan där borde jag ha fattat hur fel vi var tillsammans, för trots att det var jag som fick gå igenom alla hormonbehandlingar m m så var det honom det var synd om. Jag var ju så "tjurig". Att jag kanske inte mådde så bra föll honom aldrig in. Första barnet föddes efter sju år, det andra kom tre år senare. När jag väntade min lilla blev min far svårt sjuk. Han gick bort när hon var två veckor.Tyvärr kunde mitt ex inte hantera min sorg,han frös ut mig och jag var inte värd något så länge inte han hade någon glädje av mig. Han tog inte i mig på nästan ett år, inte ens en klapp på axeln. Istället för att trösta och stötta gick han och gömde sig för att slippa se min sorg. Efter detta blev det aldrig aldrig bra igen. Och vem som helst som man frågar om det där man lovade i kyrkan, minns bara "att vara trogen". Men "att dela glädje och sorg" är väl också en viktig del. Detta ledde till att jag kapslade in min sorg och levde för barnen. Vi gick på familjerådgivning i ett helt år (till och från) innan vi skilde oss. Vad det ledde till var väl endast lärdomen att man kan leda en häst till vatten men inte tvinga den att dricka. Min erfarenhet är att man kan klara i stort sett ALLT själv, men inte samarbeta. Då måste man vara minst två. Vi skilde oss när minstingen var 2½ år. Jag fick bära hela skulden, jag var den enda boven och han hade minsann aldrig gjort något fel. All hans energi gick åt till att straffa mig istället för att se till barnens behov.

 

Jag levde sedan ensam med barnen i sju år och det fungerade jättebra. Under dom åren lyckades jag bygga upp min självkänsla igen och inse att jag dög och att jag klarade allting jag ville. Ekonomiskt hade vi det tufft, men det är också sådant som fört mig och barnen närmare varann. De är idag två trygga och fina tonåringar. När jag så träffade min nuvarande man väntade jag ett år med att berätta det för mitt ex. När jag väl gjorde det började han lipa och säga att jag hade förstört hans liv. Jag påpekade att vi hade varit skilda i åtta år, vilket han besvarade med att "det är bara ett jävla papper". Jag kanske bör förtydliga att jag under dom åren aldrig antydde att jag någonsin skulle vilja leva med honom igen. Det var inte heller så att han försökte vara trevlig och samarbetsvillig kring barnen för att vi skulle få en bättre relation, utan bara jäklas och sätta käppar i hjulet. T ex kunde han aldrig tala om hur han skulle lägga sin semester, för "det blir ju som du vill ändå". Min tanke var naturligtvis att lägga våra semestrar omlott så att barnen inte skulle behöva vara på fritis på sommaren. Men för honom spelade det ingen roll hur det blev för barnen, så länge han kunde skylla på mig.

 

När jag flyttade ihop med min nuvarande man kunde inte exet stanna sin bil utanför vårt hus när han hämtade barnen. Dom fick gå eller så fick jag skjutsa dem. Jag undrar vad han tror att han gjorde för vinst på det? Idag är det 14 år sedan vi skildes och vi talar inte med varann. Ingen drömsituation, men tyvärr går det inte att kommunicera med någon som inte vill. Han har för ett par år sedan träffat en ny kvinna, och tvärtemot vad alla psykologer sagt, så blev situationen värre. För nu väljer han hennes sällskap framför sina egna barn och beter sig som om han tror jag är svartsjuk. Tjejen är helt ok, jag misstänker att han säger till henne att det är jag som inte låter barnen vara hos dem. Jag gör ju den vinsten att barnen vill vara mer hos mig, men för dem är det (även om de är nästan vuxna) en förlust att inte få känna sig välkomna närsomhelst och hursomhelst hos bägge sina föräldrar. Vi har fortfarande s k varannan-veckas-boende, i alla fall på pappret. Men om barnen stannar hos mig ett par, tre dar in i "hans" vecka hör han inte ens av sig och frågar när dom har tänkt att komma.

Så, vad vill jag ha sagt med detta?

1. Att skiljas är INTE den enklaste utvägen.

2. Det är INTE så att "alla" skiljer sig för att gräset är grönare på andra sidan.

3. Det finns bättre sätt än att hålla ihop "för barnens skull". Det går att beté sig som vuxna och samarbeta kring barnen, även om just jag och mitt ex inte lyckades med det.

4. Det är en märklig tillfällighet att de som aldrig tvingats gå igenom en skilsmässa är de som vet hur man "ska" och "inte ska" göra. På samma sätt som de som inte har barn vet allt om barnuppfostran.

5.Ingen har rätt att döma en annan människa eller hennes val i livet, för vi har ingen aning om vad som lett fram till dom.

Hej!

Det är konstigt hur livet är. Man har inte facit från början. Det är inte lätt att skiljas, men när många gjort det och tagit steget, börjar nog livet kännas lite lättare. Man lyfts av en börda. Det finns ju många historier om hur man lider p g a relationen.

Alla har vi våra gränser, när vi inte orkar mer.

Jag och min fru gifte oss i höstas för andra gången, efter ca två år av separation och skillsmässa.

Det fanns en annan man för henne en period under den här tiden, men ca ett år innan vi blev ihop igen, var vi båda singlar, och bodde i närheten av varandra. Vi bråkade aldrig någonsin om vår son, och det är nog en förklaring till att vi hade en chans att bli ihop igen.
Jag var ivrig första tiden att "hitta någon" - i efterhand förstår jag  att jag egentligen inte var mogen för att försöka med det så tidigt.

Jag skutsade sonen till henne och hennes kille varannan vecka under den tiden hon bodde hos honom. Jag stålsatte mig verkligen, och skilde på sak och person. Den tanken som då hjälpte mig var denna: "Hon lämnade mig för hon uppskattar mig inte för den jag verkligen är".  Jag är äldre än hon och det gjorde sitt. Jag kände mig fri på sätt och vis, för jag kände att jag inte kunde göra mer för henne, jag måste få känna mig älskad och respekterad tillbaka. Men så var det inte. Då. Men jag var inte utan fel. Kanske man kan säga så här:
När en människa inte känner sig uppskattad och älskad i en relation, så lockar det fram sämre sidor av en, man vissnar, i stället för att blomma ut. Man blir sur, lättretad och stelnar till. Precis tvärtom hur det borde vara i en kärleksfull relation. Äktenskapet/samboskapet står på två ben, inte ett. Det fanns yttre faktorer som gjorde det slitsamt, en urusel ekonomi t  ex. Man ska inte inbilla sig att sådant inte påverkar.

Tiden gick och många saker hände i hennes liv. Vi träffades som familj ibland, för att äta mat eller göra något. Jag ville inte känna agg till henne då, hon var ju dessutom inte ihop med någon längre (det tog slut, hans löften var inget värda). Hon gick igenom sitt livs största kris, och det är väl först nu, som hon kommit igenom den.

Vi blev ihop igen, för att vi upptäckte att vi ville det. Det kom stegvis. De vassa kanterna hade slipats bort.
Bitar föll på plats. Enligt mitt sätt och se, mognade hon och såg mig på det sätt som jag mådde bra av.
Hon skulle säkert säga samma eller liknande sak om mig, förstås. Hon lämnade mig och hon bad också om att få komma tillbaka till mig. Det kändes bra att var så det blev, för sårat mig hade hon ju gjort.
Det måste tilläggas, att våra respektive familjer och våra tidigare gemensamma vänner  har agerat väldigt moget och klokt. När vi blev ett par igen, blev många förvånade, men ingen ifrågasatte oss eller ngn av oss.

Är vi speciellt "bra" för att vi "lyckades" hitta varandra igen?

NEJ. Men jag vill berätta den här historien för att visa att det ibland, ja, ibland, kan vara möjligt att laga en relation. Ja, ordet "förlåt" finns i vårt gemensamma ordförråd - även om vi har sagt det på olika sätt.  
Båda måste vara beredda att omvärdera saker förstås.

Jag kan se fyra yttre saker som underlättade för oss i den här processen:

Vi bråkade aldrig kring vår son
Vi var båda singlar en längre period, i alla fall inget fast förhållande
Vi satsade på, att, för vår sons skull, träffas som familj ibland.
Vi bodde förstås INTE tillsammans, eller sov tillsammans (vi hade tydliga gränser)

Jag kan också verkligen och sannerligen förstå, att detta kan vara omöjligt för många som skiljer sig.

NU uppskattar vi varandra, och är noga med att visa det. Jag känner mig nu äntligen fri att älska och vara mig själv. Vår relation är bättre än den någonsin varit.