Varför skilsmässa och hur undviker man det?
Hej!
Det är konstigt hur livet är. Man har inte facit från början. Det är inte lätt att skiljas, men när många gjort det och tagit steget, börjar nog livet kännas lite lättare. Man lyfts av en börda. Det finns ju många historier om hur man lider p g a relationen.
Alla har vi våra gränser, när vi inte orkar mer.
Jag och min fru gifte oss i höstas för andra gången, efter ca två år av separation och skillsmässa.
Det fanns en annan man för henne en period under den här tiden, men ca ett år innan vi blev ihop igen, var vi båda singlar, och bodde i närheten av varandra. Vi bråkade aldrig någonsin om vår son, och det är nog en förklaring till att vi hade en chans att bli ihop igen.
Jag var ivrig första tiden att "hitta någon" - i efterhand förstår jag att jag egentligen inte var mogen för att försöka med det så tidigt.
Jag skutsade sonen till henne och hennes kille varannan vecka under den tiden hon bodde hos honom. Jag stålsatte mig verkligen, och skilde på sak och person. Den tanken som då hjälpte mig var denna: "Hon lämnade mig för hon uppskattar mig inte för den jag verkligen är". Jag är äldre än hon och det gjorde sitt. Jag kände mig fri på sätt och vis, för jag kände att jag inte kunde göra mer för henne, jag måste få känna mig älskad och respekterad tillbaka. Men så var det inte. Då. Men jag var inte utan fel. Kanske man kan säga så här:
När en människa inte känner sig uppskattad och älskad i en relation, så lockar det fram sämre sidor av en, man vissnar, i stället för att blomma ut. Man blir sur, lättretad och stelnar till. Precis tvärtom hur det borde vara i en kärleksfull relation. Äktenskapet/samboskapet står på två ben, inte ett. Det fanns yttre faktorer som gjorde det slitsamt, en urusel ekonomi t ex. Man ska inte inbilla sig att sådant inte påverkar.
Tiden gick och många saker hände i hennes liv. Vi träffades som familj ibland, för att äta mat eller göra något. Jag ville inte känna agg till henne då, hon var ju dessutom inte ihop med någon längre (det tog slut, hans löften var inget värda). Hon gick igenom sitt livs största kris, och det är väl först nu, som hon kommit igenom den.
Vi blev ihop igen, för att vi upptäckte att vi ville det. Det kom stegvis. De vassa kanterna hade slipats bort.
Bitar föll på plats. Enligt mitt sätt och se, mognade hon och såg mig på det sätt som jag mådde bra av.
Hon skulle säkert säga samma eller liknande sak om mig, förstås. Hon lämnade mig och hon bad också om att få komma tillbaka till mig. Det kändes bra att var så det blev, för sårat mig hade hon ju gjort.
Det måste tilläggas, att våra respektive familjer och våra tidigare gemensamma vänner har agerat väldigt moget och klokt. När vi blev ett par igen, blev många förvånade, men ingen ifrågasatte oss eller ngn av oss.
Är vi speciellt "bra" för att vi "lyckades" hitta varandra igen?
NEJ. Men jag vill berätta den här historien för att visa att det ibland, ja, ibland, kan vara möjligt att laga en relation. Ja, ordet "förlåt" finns i vårt gemensamma ordförråd - även om vi har sagt det på olika sätt.
Båda måste vara beredda att omvärdera saker förstås.
Jag kan se fyra yttre saker som underlättade för oss i den här processen:
Vi bråkade aldrig kring vår son
Vi var båda singlar en längre period, i alla fall inget fast förhållande
Vi satsade på, att, för vår sons skull, träffas som familj ibland.
Vi bodde förstås INTE tillsammans, eller sov tillsammans (vi hade tydliga gränser)
Jag kan också verkligen och sannerligen förstå, att detta kan vara omöjligt för många som skiljer sig.
NU uppskattar vi varandra, och är noga med att visa det. Jag känner mig nu äntligen fri att älska och vara mig själv. Vår relation är bättre än den någonsin varit.