Varför skilsmässa och hur undviker man det?

En annan tanke som inte är ett svar på ts fråga...

Varför denna press på människor?
Livet förändras, människor färändras.
Även om man verkligen försökt allt man kan och vill hålla sina vigsellöften så kan de många gånger vara mer rätt att gå skilda vägar, för att båda ska få må bättre.

Men varför ska man behöva känna att det är ett misslyckande,
bara för att det inte höll hela livet?

Livet är väl till för att levas och för att vara lycklig och må bra?
Det är säkert många som ine går skilda vägar för att "det inte skulle se bra ut" och för att det skulle vara ett misslyckande.

Om man är sambos och inte gifta, då tar "folk" inte lika hårt på att man bryter upp.
Finns väl ingen anleding att lägga mer press på de som gift sig?
Saker händer som man inte kan förutse och bara för att man skilt sig (oavsett ve so tog beslutet eller varför det blev taget) så ska man väl inte behöva känna sig dålig och misslyckad?

Det är moget och modigt att våga ta steget lämna någon och det är inte säkert att det alltid är ett lättare beslut än att stanna kvar.

Men om det är en person som förlovar sig snabbt, gifter sig efter bara ngt år och redan gjort det mer än 2 ggr, då kanske den personen behöver stanna upp och fundera på vad som händer och sker och varför.

Även om man varit tillsammans i 7 år då man gifter sig, kanske det först något år senare händer saker som verkligen testar paret till det yttersta och som gör att man inte orkar hålla ihop.

De som gifter sig innan de bott ihop och haft ansvar för hem och familj, kan få se nya sidor hos varandra efter bröllopet som dom inte hade en tanke på då dom sa "ja!".

En del säger att dom har hund och därför vet dom att dom klarar av att ta ansvar båda två och kommer att klara det bra då dom får barn.
Men en hund har sällan kolik i 6 månader och håller en sömnlös om nätterna tex

Om man redan bor ihop och har fått barn tillsammans innan bröllopet så har man nog lite mer att gå på,
man har sett mer av varandras sämre sidor som gärna kommer fram under press/ stress/ trötthet.
Och vet man att man klarat av sånt, då kan man nog känna sig mer trygg att man även klarar av hinder i framtiden.
Men det är självklart inga garantier.

Därför tycker jag att man ska följa livet och göra det som känns bäst och vettigast där man befinner sig och inte ångra de val man gjort,
men försöka att lära sig ngt av det man är med om i livet.
Det man kallar för "misslyckande" är egentligen bara ett tillfälle att lära sig något av och som gör att man kan fortsätta att utvecklas.

Om det alltid blåste medvind och man alltid hade det så himla bra, då skulle man inte utvecklas så mycket som människa.
Ibland kan man utvecklas och lära tillsammans när något händer,
andra gånger kanske det inte är möjligt.

svammel svammel.....
:D

Precis. Jag känner mig faktiskt inte ett dugg misslyckad att jag var gift i 14 år (tillsammans i 17) och att det tog slut. Jag ångrar ingenting och mitt ex är världens bästa pappa till våra barn. Jag ångrar inte ens att jag inte tog steget tidigare och avslutade förhållandet för jag vet att tiden var inne just då när jag gjorde det.

Jag är bara glad och tacksam att jag till slut vågade, för det är som sagt inget lätt beslut, det svåraste jag någonsin tagit, för att vi båda skulle få chansen att bli lyckliga.

Nu har jag hittat lyckan och tänker att jag har många, många år kvar att vara lycklig som jag annars hade gått miste om. Och det hade varit ett större misslyckande som jag ser det att jag när jag är 85 blickar tillbaka på mitt liv och är en bitter gammal tant som inte varit lycklig under de senaste 50 åren....

Kunde inte uttryckt det bättre själv!

Jag tror helt tvärt emot vad du tror, blir man tillsammans vid 30-strecket har man hunnit upptäcka världen, hitta sig själv och sina värderingar, festat klart (oftast), hunnit bo själv mm mm så hittar man (jag) kärleken och är redo att "stadga sig". De som gifter sig med sin ungdomskärlek gör det nog ofta för att det förväntas, och att man är tillsammans av gammal vana. När man är 20 tror man att man vet allt om världen, men det upptäcker man vid 30-sträcket att man inte gjorde (precis som Annamolly skriver).

Sen att par ska hålla ihop minst 3 år innan äktenskap.... Jag var tillsammans med mitt ex i 5 år. Hade vi gift oss efter 3 år hade vi antingen varit superolyckliga eller skillt oss efter 2 års äktenskap. Jag kommer att gifta mig efter lite mer än 2 års förhållande senare i år.

Förrutom detta tror jag en vanlig orsak till skilsmässa är att man inte orkar kämpa, man har inte kommunicerat sina önskningar och drömmar om framtiden och man upptäcker att värderingar och åsikter är alltför skilda.

Jag undrar hur så många vet (inte just i den här tråden, utan allmänt) att så många skiljer sig för lätt och inte pratar med varandra? Det är iallafall det jag tycker man hör både här och där. "Folk skiljer sig så lätt idag utan att kämpa". Jag personligen har ingen aning om vad som händer i andras förhållanden, om de inte berättat.

 

När jag och min fd man skilde oss var det många, om inte alla, som blev oerhört förvånade. "Men ni som har det så bra". Hur vet de det? Samma sak när min bror separerade efter 20 år. Alla var lite chockade och sa att de verkade ju ha det så bra. Men det är som min bror sa när vi pratade om det, Det är väl klart som fan att man inte sitter på julafton eller någons födelsedag och pratar om hur dåligt man har det.

 

Människor utveckals också. Jag kan säga att min fd man idag inte är samma man som jag en gång förälskade mig i. Hade vi träffats isag hade vi aldrig blivit ett par. Hans personlighet tilltalar mig inte ett dugg. Jag vet att jag inte heller är samma person som då, för nästan 30 år sedan.

 

Och att då fortsätta att leva med denna man som jag absolut inte känner någonting för, är inte rätt mot någon av oss. Och vi pratade, och vi pratade, och vi pratade. Men utifrån kanske det verkade som att vi bara skilde oss helt plötsligt och ogenomtänkt eftersom vi spelade så bra. Vi borde få ett pris för vårat skådespeleri, när vi spelade Lyckliga familjen.

 

De enda som inte blev förvånade var våra två döttrar som sa att de förstod, och min kompis som jag pratade mycket med. Det var faktiskt hon som sa åt mig tillslut att nu måste du göra något. Du kan inte gråta varje gång vi träffas. Antingen är du gift med honom och slutar gråta, eller så skiljer du dig.

 

Lätt som en plätt

Frågan är ju oxå vad man menar med att "kämpa"? Är det att man "står ut" bara för att? Jag hade ett bra liv innan jag skilde mig: vi hade vårt fina hus som vi köpt bara några år tidigare, två fina efterlängtade ungar som inte var helt oproblematiskt att få till, båda hade jobb efter långa perioder av arbetslöshet, ekonomin var stabilare än på många många år. Vi kunde skratta och ha kul. Men samtidigt levde vi som syskon: man tycker om varann men det finns ingen passion, ingen glöd, ingen fysisk närhet eller attraktion. Sen fanns det andra saker oxå som jag inte går in på här.

Men jag funderade mycket på det där innan jag fattade beslutet: hur mycket ska man stå ut med? Om jag la lycka och skit i två vågskålar, vad var okej för mig att balansen blev - 50/50? Nej. Jag ville ha 90 lycka och 10 skit. Varför ska jag nöja mig med 50 % lycka i resten av livet?

Exets mamma pratade med honom efter att jag flyttat ut och sa till honom: Men vad vill hon ha då, hur vill hon att det ska vara för att hon ska komma tillbaka? Han svarade att jag hade bestämt mig och han inte ville tvinga tillbaka mig. Hans mamma tyckte då "men du får väl kräla lite, ge henne det hon vill ha".... Vilket han blev väldigt kränkt över, med rätta. Men det var hans mammas uppfattning om att kämpa.  

Jag tror att många omkring mig och mitt ex visste att vi hade det, jag är ine ngn som lotsas eller hålle upp en fasad utan är bara mig själv.
Mitt ex hade det hur bra som helst och han var den som blev mest chockad och förvånad då det tog slut.
Han hade en fin familj och allt han kunde önska sig och trodde verkligen inte att jag skulle klara mig utan honom.

Det som föll för oss var att jag inte kan ta att tjejen i förhållandet ska ta allt ansvar, typ old stile.
Det är verkligen inte jag.
Ska bara en ta alla vaknätter då barnet är sjuk, se till att maten står på bordet så mannen kommer hem, är den som håller ordning i hemmet och ser till att räkningarna betalas osv....då får det vara faktiskt.
Och de hjälper inte alltid att prata om saken, då man tänker så väldigt olika och då varje dag känns som en uppförsbacke så är det inte värt det längre.

Då vi träffades var mit ex utan jobb, bostad och var polare med krono.
Inte långt efter att vi skilde oss var han tillbaka i gamla hjulspår.
Vår dotter tar han heller inte hand om mer nu än då vi var tillsammans, vilket innebär att han inte träffat henne mer än 1 gång sen februari 2011....

Då man måste välja mellan att vara olycklig och inte skiljas eller ha en chans att bli lycklig igen,
då tycker inte jag att man ska behöva fundera så länge och ingen ska då säga att man gav upp för lätt eller inte försökt tillräckligt länge.

Personligen tror jag inte att man kämpar "mindre" nu. Snarare tvärt om. Förr var det nog bara att gilla läget om det inte fungerade, för förr var man gift jämt. Att skiljas var skamligt även om man blev slagen eller egentligen var förälskad i grannen. Idag lever vi i någon form av föreställning att ett äktenskap ska vara för evigt och det tror jag gör att folk kämpar så mycket de kan när de stöter på problem. Och det är inget fel med det, men jag tror som sagt inte att man kämpar mindre nu.

 

Jag har för övrigt svårt att se skilsmässor som ett misslyckande. En bekant till mina föräldrar kallade sitt 25 år långa förhållande för ett misslyckande eftersom det inte höll. Men det höll ju i 25 år och resulterade i underbara barn, på vilket vis kan det vara ett misslyckande? Och i många av de åren måste det ju ha varit "rätt".

Haller med om att det ar modigare och halsosammare att bryta upp om det inte fungerar. Mina foraldrar var gifta i 30 ar. Jag kommer inte ihag att de nagonsin verkat alska varandra (eller ens tycka om varandra sarskilt). De skilde sig efter att jag flyttat utomlands. Deras brist pa mod att bryta upp har resulterar i manga olyckliga ar for hela familjen och en standigt tryckt stamning. Men nu ar bada lyckligare an jag nagonsin sett dem och jag ar sa glad for deras skull att de vagade ta steget. De ar fantastiska manniskor bada tva men de tar verkligen fram det allra varsta i varandra.

Det jag menar med att inte orka kämpa är att i de skilsmässor jag har haft i min närhet har den ena parten velat kämpa men inte den andra. Men detta kan ju även gälla förhållanden där man inte är gift, men har barn och hus. Men jag tycker absolut, verkligen absolut att det är rätt beslut att skijlas om man är i ett osunt äktenskap.

Det jag menar med att prata, är nog mer innan man väl gifter sig bör man prata om exempelvis barn, vill båda ha barn? Vill bara den ena? Osv. Detta har varit en orsak till en skilsmässa jag vet om.