Varför skilsmässa och hur undviker man det?

Fast att leva ett helt liv förändrar människor också, ibland åt helt olika håll. Jag kan säga att jag skilde mig ifrån en helt annan 43-årig man, än den 19-åriga kille jag träffade och gifte mig med. Både han och jag är två helt andra personer än vi var då. Och det är väl bra om man utvecklas åt samma håll, men motsatsen händer också.

Jag tycker man ska gå in i varje förhållande, oavsett om man gifter sig eller ej, med tanken att det ska hålla och att man ska vilja kämpa i motvindarna. Men jag ser ingen anledning att man måste hålla ihop "bara för att". Och jag ser inget fel med att ett par gifter sig som verkligen älskar varandra, och sedan skiljer sig om det verkligen inte funkar. Tvärtom.

Jag brukade tänka innan min skilsmässa, har jag gjort allt jag kan för att få det här att fungera? Kan jag se mina barn i ögonen och säga att jag gjort allt? Och ja, det kunde jag.

Jag var bergsäker på att jag hittat mannen i mitt liv då, 17 år ung. Jag var hysteriskt tokkär, som man nästan bara är när man är 17 år. Hur skulle jag kunna veta att det "bara" skulle hålla tills jag var 40? Och jag kan säga nu att jag hittat drömprinsen igen. Har aldrig känt något liknande och trodde inte det var möjligt att känna så starkt för någon utom mina barn.

Men vem vet. När vi är 60 kanske vi är skilda och jag träffar ännu en drömprins. Självklart tror och hoppas jag inte det. Men man vet inte. Vi ska gifta oss för att det känns rätt, naturligtvis tror vi att vi ska leva resten av livet ihop. Ingen gifter sig väl och tänker att den här killen ska jag vara gift med i några år.

Men om det blir så så tycker inte jag det är ett misslyckande. Tvärtom finns det allför många par som inte orkar separera och det tycker jag är ett större misslyckande, om båda skulle må bättre på varsitt håll.