Varför skilsmässa och hur undviker man det?
Våra barn har en gladare, lyckligare mamma efter skilsmässan (och pappa faktiskt, även fast han inte ville... men han förstod mina skäl precis, han tyckte som jag, han blev bara överrumplad att jag hade kommit fram till beslut). Vi hade gått igenom alla möjliga slags kriser tillsammans (långa perioder av arbetslöshet och urtaskig ekonomi, ofrivillig barnlöshet fast sen fick vi ändå barn, psykisk ohälsa av olika slag både hos oss själva och i familjen, allvarlig fysisk sjukdom i familjen osv) och de gjorde oss starkare, annars hade vi inte hållit ihop så länge som vi gjorde. Även om beslutet var mitt, så var det verkligen inget lättvindligt fattat beslut! Och jag kan ju säga att det var inte så jag tänkte mig mitt liv när vi gifte oss eller när vi fick våra efterlängtade barn eller köpte vårt drömhus i förorten.....
Jag vet inte vad som gör ett lyckligt och hållbart äktenskap. Hade jag vetat det, hade jag ju inte varit skild! Jag hoppas att jag får uppleva det med min m2b, det känns så i alla fall. Jag inser att jag aldrig längtat förut. Eller varit kär förut. Men nu är jag det och det är en fantastisk känsla! Man måste jobba på förhållandet, absolut. Det krävs tonvis av tillit, ömsesidig respekt och generositet. Men om man inte får tillbaka lika mycket som man ger, eller om man kräver mer än den andre kan ge, då är det inget jämlikt balanserat förhållande. Och det är väl där nånstans det skiter sig, som jag ser det....
Sen kan man ju fundera på om vi människor verkligen är tänkta att vara monogama på det sättet att vi lever med en och samma partner hela livet. Jag är inte så säker på det, även om jag förstås vill att det ska vara så.