• amerika

    Varför skilsmässa och hur undviker man det?

    PiaB skrev 2013-04-05 15:11:07 följande:

     


    Skriver under på vartenda ord, PiaB har redan uttryckt precis det jag själv har upplevt (fast jag gjorde det i 17 år och inte 27...)

    Våra barn har en gladare, lyckligare mamma efter skilsmässan (och pappa faktiskt, även fast han inte ville... men han förstod mina skäl precis, han tyckte som jag, han blev bara överrumplad att jag hade kommit fram till beslut). Vi hade gått igenom alla möjliga slags kriser tillsammans (långa perioder av arbetslöshet och urtaskig ekonomi, ofrivillig barnlöshet fast sen fick vi ändå barn, psykisk ohälsa av olika slag både hos oss själva och i familjen, allvarlig fysisk sjukdom i familjen osv) och de gjorde oss starkare, annars hade vi inte hållit ihop så länge som vi gjorde. Även om beslutet var mitt, så var det verkligen inget lättvindligt fattat beslut! Och jag kan ju säga att det var inte så jag tänkte mig mitt liv när vi gifte oss eller när vi fick våra efterlängtade barn eller köpte vårt drömhus i förorten.....

    Jag vet inte vad som gör ett lyckligt och hållbart äktenskap. Hade jag vetat det, hade jag ju inte varit skild! Flört Jag hoppas att jag får uppleva det med min m2b, det känns så i alla fall. Jag inser att jag aldrig längtat förut. Eller varit kär förut. Men nu är jag det och det är en fantastisk känsla! Man måste jobba på förhållandet, absolut. Det krävs tonvis av tillit, ömsesidig respekt och generositet. Men om man inte får tillbaka lika mycket som man ger, eller om man kräver mer än den andre kan ge, då är det inget jämlikt balanserat förhållande. Och det är väl där nånstans det skiter sig, som jag ser det....

    Sen kan man ju fundera på om vi människor verkligen är tänkta att vara monogama på det sättet att vi lever med en och samma partner hela livet. Jag är inte så säker på det, även om jag förstås vill att det ska vara så.
  • amerika

    Men är verkligen folk så himla unga när de gifter sig? Kanske bara jag som har en annan uppfattning, men de närmare tjugotalet bröllop jag varit på genom åren har brudparet varit åtminstone närmare 30 än 20, inte lika många över 30 dock, även om jag varit på sådana oxå.

    Sen är det väl väldigt vanligt att många par redan har barn ihop och har bott ihop ett bra tag när de gifter sig. Då vet man ju redan hur vardagen är och hur tungt, oromantiskt och monotont det kan vara emellanåt.

    Jag tror att de par som skiljer sig hade separerat i vilket fall även om de inte varit gifta. Det är ju liksom inte äktenskapet som gör att det går åt skogen.... 

    (lite egen statistik, för skojs skull: jag har varit på 17 st bröllop genom åren, inkl mitt eget. 4 av de paren är skilda idag, jag är ett av de paren, 2 av dem har blivit ensamma för att partnern avlidit, för 1 av paren var det inte första gången de gifte sig och om jag räknar in mig själv så blir det 2 såna par. Så det är ju rätt god statistik ändå...)

  • amerika
    CoG skrev 2013-04-06 12:26:09 följande:
    Att hitta sig själv är en väldigt bra grund för att må bra tillsammans med någon annan.
    Hörde någon som sa att män vill skilja sig när de har hittat någon annan, kvinnor vill skilj sig när de har hittat sig själva...

    I övrigt håller jag med dig om det du skrev CoG.
  • amerika
    CoG skrev 2013-04-07 08:05:58 följande:
    Men varför ska man behöva känna att det är ett misslyckande,
    bara för att det inte höll hela livet?

    Det är moget och modigt att våga ta steget lämna någon och det är inte säkert att det alltid är ett lättare beslut än att stanna kvar.
    Precis. Jag känner mig faktiskt inte ett dugg misslyckad att jag var gift i 14 år (tillsammans i 17) och att det tog slut. Jag ångrar ingenting och mitt ex är världens bästa pappa till våra barn. Jag ångrar inte ens att jag inte tog steget tidigare och avslutade förhållandet för jag vet att tiden var inne just då när jag gjorde det.

    Jag är bara glad och tacksam att jag till slut vågade, för det är som sagt inget lätt beslut, det svåraste jag någonsin tagit, för att vi båda skulle få chansen att bli lyckliga.

    Nu har jag hittat lyckan och tänker att jag har många, många år kvar att vara lycklig som jag annars hade gått miste om. Och det hade varit ett större misslyckande som jag ser det att jag när jag är 85 blickar tillbaka på mitt liv och är en bitter gammal tant som inte varit lycklig under de senaste 50 åren....
  • amerika
    daniiel skrev 2013-04-06 16:17:12 följande:
    Kunde inte uttryckt det bättre själv!
  • amerika

    Frågan är ju oxå vad man menar med att "kämpa"? Är det att man "står ut" bara för att? Jag hade ett bra liv innan jag skilde mig: vi hade vårt fina hus som vi köpt bara några år tidigare, två fina efterlängtade ungar som inte var helt oproblematiskt att få till, båda hade jobb efter långa perioder av arbetslöshet, ekonomin var stabilare än på många många år. Vi kunde skratta och ha kul. Men samtidigt levde vi som syskon: man tycker om varann men det finns ingen passion, ingen glöd, ingen fysisk närhet eller attraktion. Sen fanns det andra saker oxå som jag inte går in på här.

    Men jag funderade mycket på det där innan jag fattade beslutet: hur mycket ska man stå ut med? Om jag la lycka och skit i två vågskålar, vad var okej för mig att balansen blev - 50/50? Nej. Jag ville ha 90 lycka och 10 skit. Varför ska jag nöja mig med 50 % lycka i resten av livet?

    Exets mamma pratade med honom efter att jag flyttat ut och sa till honom: Men vad vill hon ha då, hur vill hon att det ska vara för att hon ska komma tillbaka? Han svarade att jag hade bestämt mig och han inte ville tvinga tillbaka mig. Hans mamma tyckte då "men du får väl kräla lite, ge henne det hon vill ha".... Vilket han blev väldigt kränkt över, med rätta. Men det var hans mammas uppfattning om att kämpa.  

  • amerika
    Anonym (30-åringen) skrev 2013-04-07 14:26:58 följande:
    Det jag menar med att prata, är nog mer innan man väl gifter sig bör man prata om exempelvis barn, vill båda ha barn? Vill bara den ena? Osv. Detta har varit en orsak till en skilsmässa jag vet om.
    Ja, att kommunicera är superviktigt!!! Vi människor är ju inte tankeläsare.... Och efter några år tror man att man vet vad den andre tycker och tänker och bryr sig inte ens om att ta reda på om det faktiskt är så (så var det med mig och mitt ex, t ex). Men alla kan ju ändra sig, mogna, tänka om. Så kommunikationen måste fortgå, hela tiden.

    Och min nuvarande sambo tycker det är jättejobbigt att prata när det har blivit missförstånd el likn, han vill helst bara fly, men jag ger mig inte: vill han leva med mig, så måste han lära sig att prata! Han börjar förstå hur jobbig jag kan vara hahaha.... men jag vill ju inte göra samma misstag igen.
     
Svar på tråden Varför skilsmässa och hur undviker man det?