Jag är världens värsta brud!!

Jag instämmer med jimmyochjennifer.
Det är inte hennes dag utan er dag och du får nog helt enkelt säga det.

Se till att ta det mellan 4 ögon över en kopp kaffe eller nåt och förbered dig mentalt på att hon kan bli ledsen, arg, upprörd eller vad som nu är troligaste reaktionerna för henne och förbered dig på hur du ska kunna svara tillbaka utan att vara dum.

Tacka henne för att hon är engagerad. Berätta att du har förstått (vilket du gör om du läser här inne bland annat  ) att många tärnor inte engagerar sig alls och att du uppskattar hennes glädje och intresse för er dag. Men att det är just det. Er dag, inte hennes. 
Säg "så här vill vi ha det. Om du kan du hjälpa oss så att vi får vår dag så som vi vill ha den, så vill jag gärna ha kvar dig som tärna. Men om du inte är där för att hjälpa mig så kan du bara komma som en väldigt välkommen och kär gäst" 

Det finns alltid minst två sätt att säga samma sak.
Och jag tror inte att hon innerst inne gör det här för att vara dum mot dig. Utan för att hon känner "åh jag ska vara tärna, jag hamnar i centrum då måste jag se bra ut"... Det är många som tänker så. Dom ser det inte som brudens dag att stå i centrum utan dom tänker "alla kommer titta på mig när jag går längs altargången... osv"

Jag fick lov att sparka en tärna.
- Hon hotade och retades med att hon skulle fixa en sån möhippa som jag absolut inte vill ha (bara för att hon tyckte att det var roligt att "skoja om det", Även om jag sa åt henne flera gånger att jag inte tycker att det är roligt. Jag mår faktiskt dåligt av dina "skämt".
- Hon skulle minsann inte ha kläder enligt temat för hon tyckte inte om medeltiden (hon hade inte ens kollat efter referensbilder) och hon hade en röd sammetsklänning i garderoben som hon ville använda 
- osv, osv...
Till slut sa jag helt enkelt åt henne att det inte funkar. Hon kan inte vara tärna om hon inte är på min sida och där för att hjälpa mig och få mig att må bra.
Det slutade med ett sms kvällen innan bröllopet om att hon inte skulle komma alls... 

Det är skitsvårt...
Men det kändes som om jag tappade 15 kilo efter att jag sagt åt tjejen som skulle varit tärna åt mig att jag inte ville ha henne där längre.

Som sagt. Det är er dag, inte hennes.
Det är väl jättebra att hon är engagerad och intresserad men hon får inte göra det till att handla om henne och om vad hon vill.
Och om hon inte kan förstå det så tar hon bara energi från dig istället för att ge dig energi, avlasta dig och vara ett stöd.

Om du inte klarar av att ta det öga mot öga så skriv ihop ett brev / mail som förklarar hur du känner ordentligt och låt flera som du litar på läsa det så att du kan få feedback på hur det kan uppfattas och andra formuleringar som inte blir så sårande och kanske till och med elaka.

Själv brukar jag skriva det jag känner rakt av från hjärtat.
Sen går jag och tar en kopp kaffe.
När jag druckit kaffet så går jag tillbaka och försöker läsa det jag skrivit som om jag var mottagaren och inte avsändaren.
Sen redigerar jag det.
När jag redigerat så låter jag maken eller någon annan läsa det eftersom man så lätt tänker sig ett visst tonfall när man skriver - och det kan låta så mycket värre om man läser det "med ett annat tonfall".
När jag är säker på att det inte går att tolka på något annat sätt än jag menade det så skickar jag iväg det. 

Då låter det som ett enkelt beslut - även om det inte är så lätt att genomföra som det kan låta...
Lycka till  

Då tror jag du missförstod.
Det kändes som att en tyngd lyftes av mina axlar. Det blev lättare att andas, att leva att finnas till... efter att jag gjort det jobbiga och sagt ifrån på skarpen och plockat bort henne som tärna.
Det var jobbigt att göra det, men det behövde göras.
Ingen ångest dock. Utan bara en lättnad när allt var över