Nöja sig och kompromissa vs. drömmannen
Det här är ju en lite svår fråga.
Jag får nog kompromissa lite på vissa grejer, men tycker absolut det är värt det då jag har mött min perfekta match. Han är absolut inte perfekt på alla sätt och vis, men de fel han har, är de fel jag känner att passar mig bäst. Jag föreställer mig om att man förväntar sig någon perfekt, så kan det bli svårt. Personer ändras ju och om din drömman inte är lika perfekt efter tio år när ni båda hunnit utvecklas, så är det ju synd om man har en bild av att man inte ska behöva kompromissa eller tycka att något är bra nog. Nu behöver inte detta nödvändtigt vis vara fallet då man också kan utvecklas i samma riktning.
I vår relation upplever jag dock att jag får utvecklas väldigt mycket genom att vi är lite olika och får kompromissa lite. Min blivande får mig att tänka om och lite länger och han får mig att ifrågasätta vad som egentligen är viktigt i livet för att bli lycklig. Jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv efter att jag träffat honom. Med mitt ex blev kompromissarna lite väl stora och jag kände till slut att jag inte kunde leva det liv som det innebar att leva med honom. Dock har ingen pressat mig till mitt yttersta på samma sätt som honom, ifrågasatt mina självklarheter lika mycket och fått mig att utvecklas lika mycket som honom. Och helt ärligt så tycker jag om mig själv mer efter relationen med honom än vad jag gjorde innan.
Vad jag lärt mig leder svårigheter (som tex att kompromiisa) till utveckling och ofta blir man bara starkare både som person och som par.
Tänk vilken utveckling!