Nöja sig och kompromissa vs. drömmannen

Jag lever i en mycket, mycket bra och kärleksfull relation där jag inte behöver kompromissa på något... Skulle väll vara min fästmans modekänsla i så fall, men det är inget viktigt för mig. Innan jag träffade honom visste jag inte att de kvaliteter han har var sådant jag ville att min partner skulle ha. I dagsläget framstår dessa som självklara.

Jag har som du ofta märkt att jag själv (i tidigare relationer) och mina vänner kompromissar med sina pojk-/flickvänner. Jag har upplevt att det är tråkigt att man inte vågar lita på att det finns nåon eller förmodligen några där ute för en som skulle passa som handen i handsken.

Samtidigt så tror jag att kompromisser är en del av livet. I våra liv kan vi periodvis behöva kompromissa med våra jobb, löner och konsumtionsvanor. Vi kan behöva kompromissa gentemot familj och vänner och ibland kommer alla par behöva kompromissa på något - Frågan som jag tror alla bör fråga sig är: "vad kan jag inte kompromissa med eller behöva välja bort?"

De ämnen TS lyfter som är stora och viktiga ämnen och jag personligen skulle inte vilja kompromissa på någon av dessa. Men det kanske finns de därute som inte "bryr" sig så mycket om ifall det blir villa eller radhus eller bostadsrätt i framtiden, de kanske gladeligen anpassar sig efter sin partner. Människor fungerar inte alltid likadant.

Man ska självklart inte kompromissa om sådant som är väldigt viktigt för en. Samtidigt är kompromisser en del av livet. Min blivande och jag tycker att det är viktigt att båda får göra saker som de vill göra, men man kanske inte kan göra allt på en gång av olika anledningar. Då får man diskutera och prioritera tills man kommer fram till en lösning som båda blir nöjda med.

 

Jag tror heller inte att man kompromissar och nöjer sig enbart för att slippa vara ensam. Förmodligen kompromissar man för en person som man tycker väldigt mycket om och inte kan tänka sig att leva utan. Att det sedan kanske visar sig att det inte var drömmannen är ju en annan sak, det kan man inte veta innan.

 

Alltså jag tycker att du har helt rätt. Och helt fel. Precis som dina vänner tror jag inte alls på att man kan ha ett förhållande utan att kompromissa. Men det är när det går överstyr och kompromissandet är större än fördelarna som det blir problem. 

Jag och min blivande har varit tillsammans i 10 år och har ett jättebra förhållande. Han är snygg, duktig och vi har samma sexlust. Men inte jämt. Klart att det funnits perioder i förhållandet då vi vart på olika plan, men det är ju tillfälligt.

När man har småbarn som aldrig sover, jobbigt på jobbet, när en närstående dör eller annan livskris så måste man kanske kompromissa. Den ena får städa hemmet hela tiden, man kanske inte har samma sexlust eller tycker helt plötsligt olika om viktiga frågor såsom familj eller boende.

 

Det här är ju en lite svår fråga.

Jag får nog kompromissa lite på vissa grejer, men tycker absolut det är värt det då jag har mött min perfekta match. Han är absolut inte perfekt på alla sätt och vis, men de fel han har, är de fel jag känner att passar mig bäst. Jag föreställer mig om att man förväntar sig någon perfekt, så kan det bli svårt. Personer ändras ju och om din drömman inte är lika perfekt efter tio år när ni båda hunnit utvecklas, så är det ju synd om man har en bild av att man inte ska behöva kompromissa eller tycka att något är bra nog. Nu behöver inte detta nödvändtigt vis vara fallet då man också kan utvecklas i samma riktning.

I vår relation upplever jag dock att jag får utvecklas väldigt mycket genom att vi är lite olika och får kompromissa lite. Min blivande får mig att tänka om och lite länger och han får mig att ifrågasätta vad som egentligen är viktigt i livet för att bli lycklig. Jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv efter att jag träffat honom. Med mitt ex blev kompromissarna lite väl stora och jag kände till slut att jag inte kunde leva det liv som det innebar att leva med honom. Dock har ingen pressat mig till mitt yttersta på samma sätt som honom, ifrågasatt mina självklarheter lika mycket och fått mig att utvecklas lika mycket som honom. Och helt ärligt så tycker jag om mig själv mer efter relationen med honom än vad jag gjorde innan.  

Vad jag lärt mig leder svårigheter (som tex att kompromiisa) till utveckling och ofta blir man bara starkare både som person och som par.

Jag tror att en relation där man är överrens om de stora sakerna i livet är mer hållbar i längden. 
Jag skulle nog inte vilja kompromissa med mina livsmål (skaffa familj, ett fint hus och egen häst), men andra saker som olika sexdrift kan man ändå jobba runt tycker jag. Just sexdrift är ju också en sådan sak som kan ändras titt som tätt beroende på hormoner, medicin, hur livet ser ut osv. 

Det ska självklart inte vara konstant jobbigt att vara i ett förhållande, men kompromisser är givetvis en del av livet. Frågan är bara, som sagt, vad man kan tänka sig att kompromissa med i långa loppet. 

Att kompromissa och nöja sig är inte samma sak så jag tycker nog att du blandar ihop begreppen. Hittar du något par som säger vi kompromissar aldrig, vi tycker alltid likadant så kan du räkna med att en av dem viker sig utan att den andra greppar det - eller också är de blixtförälskade och då ser man allt i ett skimmer.Klart alla kompromissar, om precis allt. Om helgstädningen, vem som ska vabba denna gång, fördelning av semestern, vilka ska vi bjuda hem på lördag, vad vi ska äta i kväll. Om man aldrig tror att par kompromissar så kan man ju fundera på om avsaknaden av män på detta forum innebär att de per automatik hyser lika stort - och givetvis med sambon överensstämmande :) - åsikter om caketoppers, stolsrosetter, bordsplaceringar osv. Klart man är olika.Att nöja sig är något helt annat. Då har man stannat vid nästbäst eller kanske inte ens det och visst tror jag att de paren finns, fast det låter ju inte så roligt.Vad är det som gör att man funkar bra tillsammans? Måste man vara väldigt lika, tycka lika, drivas av samma mål och önskningar? Mina föräldrar har hängt ihop i mer än femtio år och man kan fortfarande se dem gå hand i hand. De är både lika och olika och att de inte skulle ha kompromissat sig genom livet skulle vara en direkt lögn. De har olika intressen, olika driv, delvis olika ideologier och trivs jättebra tillsammans. Min mamma blev svårt sjuk för ett par år sedan och då tror jag pappas liv bara stannade av. Han kunde som inte fungera ordentligt utan henne så även om de är väldigt olika så har de smält in i varandras tillvaro.Min pappa är glad i små korta råd. "Leta efter ett jobb som du på måndagen tycker att det ska bli kul att gå till", "man ska kunna prata med varandra", "man ska vilja prata med varandra" osv. Hur blev det då för hans barn? Min sambo tycker att Fredrik Reinfeldt är det bästa som har hänt Sverige. Jag är aktiv medlem i Vänsterpartiet. Vi har valt helt olika karriärer, har sällan samma smak och tycke men har samtidigt stort överseende med varandras nycker. Livet är roligt, utvecklande och jag känner aldrig att jag sitter och pratar med min egen spegelbild för vill jag bara ha någon som alltid tycker som jag kan jag ju ringa min mamma... Han älskar mig och ungen till vansinne och har aldrig tvekat att vabba, hitta på grejer med honom och sparar givetvis till honom. Om jag skulle ändra något alls i vårt liv hade jag önskat fler barn men det kommer aldrig att kunna hända så den som har kompromissat mest hos oss är ju sambon som tycker att jag och ungen är ett bättre val än möjligheten att kunna få biologiska barn. Det är kärlek det :).

Problemet är väl om endast en i relationen måste anpassa sig och kompromissa hela tiden. Det klart man måste anpassa sig till tvåsamhet men grundvärderingar tycker jag inte man skall kompromissa om som t.ex. barn, giftemål och hus. Jag tycker inte man skall nöja sig med mindre, då finns det ju risk att man bryter upp längre fram. Samtidigt måste man vara realist att ingen människa är 100 % perfekt och att det just är de små egenheterna, de små "felen" som ofta är det bästa med den personen :)

Men hur kunde det inte bli radbrytningar undrar jag????? Jag gjorde ju flera och fetstilade en del. Hm, konstigt.

Skriver du från en telefon eller surfplatta så kan det bli så där.
Även vissa browsers verkar kunna krångla (eller om det är OS, vi har inte riktigt fått kläm på vad som gör det i diskussionerna här inne  )

Du kan prova att använda HTML-koder för att få fram samma saker
<br> betyder radbrytning
<b>ordet<br/> betyder fetstil (man sätter en / i koden efter det som ska vara fetstil för det betyder "slut")
(om du byter ut b mot u så är det understrykning, och om du byter ut b mot i så är det kursiv stil)
-----------------------------------------------------------------

Tillbaka till topic igen då.

Vi har helt skilda politiska åsikter här också, precis som några andra som skrivit.
Maken är höginkomsttagare och alltså högutbildad.
Jag gick ut gymnasiet med medelmåttiga betyg (om man ska se det snällt  ) och har hankat mig fram på vikariat, och jobb som inte kräver någon direkt utbildning utan mer går på personlig lämplighet.
Vi är helt olika, men ändå väldigt lika.
Våra grundvärderingar är samma men annars skiljer vi oss åt rätt mycket och ändå är han helt perfekt för mig.

Kompromissar gör vi massor.
Han är extremt kinkig och jag får alltså kompromissa med maten i princip varje dag. Jag lever med smärtor och skador och han får alltså kompromissa lite när det gäller fritidsaktiviteter (gemensamma) då jag inte kan hänga med på allt han gillar.

I tidigare förhållanden har jag väl känt lite sådär "jaja vi kommer inte överens om det här men man kan inte tycka lika om allt" och så har det gått och varit en irritations-grej man stört sig på.
Här går jag inte och irriterar mig för vi har respekt för varandras skillnader och olikheter. Jag känner aldrig att jag försakar något för att få något annat. Det är inte så att jag "förlorar" på att kompromissa och det är nog den stora grejen som gör att det funkar... 

 

Tack för hjälpen Chicita - alltså det har ju fungerat tidigare (samma dator) så det var ju bara konstigt att det blev så kluddigt nu.......Ska memorera diina tips :)