Nöja sig och kompromissa vs. drömmannen

Enligt mig, nej, så ska man inte behöva ha det och det var oxå precis därför jag valde att skilja mig. Jag la mitt liv i två vågskålar: en med skit och en med lycka. Och det vägde över i skitskålen. Då blev jag tvungen att ta mig en funderare på vad som var godtagbar balans för mig: 50/50 lycka/skit? Nej, jag var inte nöjd med det, jag ville ha minst 80/20 lycka/skit, helst 90/10. Och då insåg jag att det var dax att lämna för om jag stannade kvar så skulle jag nöja mig med mindre än jag ville ha.

Självklart måste man kompromissa. Kompromissa är inte att göra partnern nöjd, det är att båda jämkar lite så att man hittar någon slags komfortabel mittenväg. Och ibland och med vissa saker är det jag som makar mer på mig och nästa gång är det han. Då kompromissar vi. Om jag hela tiden måste ge med mig och släppa det som jag vill och jag tror på, då är det inte en kompromiss utan då blir jag överkörd, bortsuddad, raderad, oviktig. Och då är man inne på farliga grejor..... Det är väl där nånstans jag tycker att man ska jobba på förhållandet: att se till att båda jämkar lika mycket och lika ofta. Och emellanåt vara den som bjussar på att se den där filmen fast jag kanske hellre hade sett en annan eller träffar de där vännerna som jag kanske inte har roligast med men som han gillar. För nästa gång är det han som bjussar mig bara för at han vill att jag ska må bra och bli glad. Då har man balans i förhållandet.