Nöja sig och kompromissa vs. drömmannen

Jag och min sambo kompromissar, diskuterar och pratar om allt. Det är vad vi lärt oss fungerar för oss. Vi kommer aldrig vara överens om allt, men vi hittar lösningar som fungerar för oss båda. Han ville inte gifta sig när vi träffades, och när han ville det till slut så var inte jag redo för förlovning. Men nu sitter en ring på mitt finger och en på hans, och det känns helt fantastiskt rätt. 
Trots (eller kanske på grund av) alla våra diskussioner om stort och smått och ingenting så har vi kommit varandra nära och lärt känna varandra på helt andra sätt än vad jag trodde var möjligt. Och samtidigt vet jag på vilka punkter vi absolut inte är överens och aldrig kommer bli heller  

Det viktigaste för mig är att jag för första gången i mitt liv kan vara precis den jag är med honom, att jag får vara så stor och stark jag vill, eller liten och hjälplös och han älskar mig precis lika mycket ändå. Och jag känner likadant för honom. Däremot blir jag så otroligt ledsen och sorgsen när jag ser hur människor i min närhet ger upp sig själva för att få vara med någon annan. Den man älskar ska göra dig till mer av dig själv, inte begränsa dig så att du inte får vara den du är. 

Nu låter det som att jag och min sambo är osams precis jämt, men det är vi absolut inte