Att beklaga sorgen låter så fjuttigt.
Jag sänder dig varma kramar och hoppas att de omkring dig håller om dig så mycket du bara behöver.
Han finns där även om du inte ser det, han kommer inte lämna dig ensam.
Jag är säker på att våra närmaste som slits ifrån oss för snabbt,
dom stannar kvar för att se till att vi ska klara av det.
Han vill att du ska leva hela ditt liv tills ni möts igen.
Alla tror inte så, men många har känt och upplevt att kärleken finns kvar, att någon styker en lätt på kinden då man är helt uppgiven och förtvivlad.
Han finns där, det är jag övertygad om.
BlivandeBruden skrev 2013-04-25 22:18:53 följande:
Tack alla som skrivit! Jag vet inte när jag sov sist. Har varit med min fästman på sjukhuset sen i lördags. Vi trodde att han hade fått en allvarlig lunginflammation. Men sen började dom prata om cancer och tumörer. Dom misstänkte även Turberkulos pga att hans bror hade det för några år sen. Allt gick så fort. En stunden levde han och nästa dog han. Jag har fått tillbringa tid med han idag. Han var så kall och samtidigt såg det ut som han bara sov. Vi hade så mycket planer. Han brukade ringa mig ibland när jag inte var hemma och han satt hemma utan mig. Då kunde han ringa bara för att säga att han kan inte andas utan mig. Och exakt så kände jag med. Det var som om våra kroppar och själar var en och samma. Utan varandra så var vi bara två halvor.
