Jag vill inte just nu!

Jag tål inte riktigt kondomer. Det blir väldigt irriterat och gör ont. (Och dubbla kondomer ökar friktionen och gör att de har lättare att gå sönder.) Anledningen till att jag satte in spiralen från början var att jag inte tålde minipiller, kombinderade p-piller eller något annat preventivmedel. Och nu verkar hormonspiralen vara för mycket också. Och jag fattar inte hur det går till... Min kropp är galen. 

Sedan jag plockade ut den har jag bara pratat med min sambo via sms eftersom jag jobbat och han har varit på intervju. Förmodligen blir jag lugnare när jag fått komma hem och prata med honom om hur vi ska lösa det här. Jag vill ju ha barn, och jag har terroriserat min sambo på sistone på grund av det. Men vi vet ju båda två att det inte är optimalt när vi är arbetslösa båda två. 

Jag kommer glömma bort att jag inte har spiral längre, men förhoppningsvis kommer herrn i huset ihåg det. Annars får vi börja leta större lägenhet.

Från början kändes det som att det handlade om preventivmedel. Det är lättare att diskutera det och vad som fungerar eller inte istället för att säga att jag är livrädd för att skaffa barn. 
De senaste åren har varit röriga, och jag har precis kommit ur en långvarig depression och börjat hitta mig själv. Att jag har tid och energi att satsa på vad jag vill och mår bra av för första gången i mitt liv känns helt fantastiskt, och jag får dela allt med min sambo. Ett barn skulle förändra livet precis när jag hittat balansen. 

Vi pratade igår och kom fram till att om jag råkar bli gravid så behåller vi det, men vi tänker inte aktivt försöka få barn nu.
Jag var inte inställd på att läkaren skulle ta ut spiralen igår, men vi hade pratat lite löst om hur vi skulle göra i sådana fall. Min sambo ville inte ta det på allvar utan sa att vi skulle lösa det om det blev så. Jag vill helst ha en plan redan innan eftersom jag annars oroar mig mer än vad som är normalt och har lätt att halka tillbaka i depressionen igen. 

Jag behöver landa i tanken och sedan se vad det blir. Mitt liv har förändrats så mycket det senaste halvåret att jag har lite svårt för mer förändringar just nu. Men innan sommaren är över kanske vi kommer fram till att vi är redo. 

Jag får alltid panik redan på kanske-stadiet, bara för att jag är så bra på att oroa mig i förväg. Min sambo är en filbunke, så nästan inget kan få honom att stressa. Det är både frustrerande och bra på samma gång. Nu har jag ju insett vad problemet är, och att det inte ligger i preventivmedlen utan i mig själv. Det är skrämmande att behöva ta ansvar för ett nytt litet liv, oavsett om det kommer nu eller om några år.
Och jag var som sagt inte beredd. Inte beredd på att behöva ta eget ansvar för mitt sexliv eller dess eventuella konsekvenser. Allt det har spiralen skött åt mig i flera år. 

Även om kostnad och utrymme är något jag oroar mig för så har jag insett att "problemet" är lite djupare än så. Vi har precis börjat prata om barn på ett annat sätt än tidigare. Båda vill ha barn, men eftersom jag varit ganska labil under de år vi varit tillsammans känns det som att jag vill bli tryggare i mig själv och i vår relation innan vi lägger till en extra person i ekvationen.

Jag tror jag behövde lite tough love från er för att komma ur min bubbla. Nu ska jag och min blivande make köpa "ett jättepaket kondomer" som han så romantiskt uttryckte sig. Då får vår framtida bebis bli lite mer efterlängtad. Och jag hinner få lite mer hjälp med depressionen så att jag aldrig mer behöver vara rädd att falla tillbaka.

Tack till er som kommenterat och fått mig att öppna ögonen 

Jo, jag vet att risken alltid finns, och just därför vill jag hinna känna att jag kan vara stabil och trygg i mig själv innan jag skaffar barn. Jag är relativt ung, så jag har tid på mig, det måste inte ske nu direkt. 
Min mamma har också varit deprimerad under min uppväxt, och det är först när jag blivit äldre som jag förstått hur allvarligt det varit. Hon har lagt all sin energi på mig och mina syskon och struntat i sig själv. Men eftersom jag mår bra när min mamma mår bra så vill jag ge mina barn den chansen redan från början. Min sambo och jag har pratat lite mer nu, och kommit fram till att vi väntar till efter bröllopet nästa sommar med att börja försöka. Skulle jag bli gravid nu så behåller vi barnet, och det kommer att bli ett älskat knytte, men vi vill längta lite till först. 

Tack :) 
Jag vet att jag har lätt att överreagera och övertänka saker, men en liten person är ett mycket stort ansvar och inget som jag vill "råka" få ansvar för. Jag vill ge mitt barn den bästa möjliga framtiden, och då innebär det att jag mår så bra jag kan. Nu är jag på god väg, och mina nära och kära har sagt att det märks på mig att jag mår bättre nu. Det känns som en bra väg att vandra :)