Jag vill inte just nu!

Använd kondom? Dubbla om du är väldigt orolig över att bli gravid. P-piller?

Och självklart ska ni inte skaffa barn om ni känner att ni inte är redo just nu, men jag vill bara säga att om det nu av någon anledning skulle bli så, så är det förmodligen inte hela världen. Det är inte en optimal situation, men ni skulle förmodligen klara av det bra :)

Jag tål inte riktigt kondomer. Det blir väldigt irriterat och gör ont. (Och dubbla kondomer ökar friktionen och gör att de har lättare att gå sönder.) Anledningen till att jag satte in spiralen från början var att jag inte tålde minipiller, kombinderade p-piller eller något annat preventivmedel. Och nu verkar hormonspiralen vara för mycket också. Och jag fattar inte hur det går till... Min kropp är galen. 

Sedan jag plockade ut den har jag bara pratat med min sambo via sms eftersom jag jobbat och han har varit på intervju. Förmodligen blir jag lugnare när jag fått komma hem och prata med honom om hur vi ska lösa det här. Jag vill ju ha barn, och jag har terroriserat min sambo på sistone på grund av det. Men vi vet ju båda två att det inte är optimalt när vi är arbetslösa båda två. 

Jag kommer glömma bort att jag inte har spiral längre, men förhoppningsvis kommer herrn i huset ihåg det. Annars får vi börja leta större lägenhet.

Kan va värt att kolla upp

http://www.femcap.se/

Vill man inte bli gravid så kommer man ihåg att man inte är skyddad så försök inte "skylla" på att du "glömde" om du nu blir gravid. Sätt en kom-ihåg-lapp vid sängen isf. Finns annars flera sätt att undvika graviditet, kondom som skrivits tidigare, finns både med och utan latex (de flesta är allergiska mot latexen om de inte tål kondomer), pessar eller helt enkelt skita i att ha sex, 3 månader är inte så jättelänge och ni kan ha andra typer av sex som man inte riskerar att bli gravida av.

Passar det inte att skaffa barn så gör man inte det. Er tid kommer. 

Det finns verkligen hur många olika sorters kondomer som helst så det finns gott om alternativ om man är känslig. Det är vanligare att vara överkänslig mot glidmedlet än själva kondomen så du kan testa kondomer utan glid. Annars röstar jag för plastkondomerna. Mycket dyrare, mycket bättre på alla sätt. Apoteken brukar sälja RFSUs Naked, annars finns de i åtminstone två olika varianter hos sexleksaksbutikerna.

Kondomer är stensäkra så länge man trär på dem rätt och förvarar dem som man ska (mörkt och svalt). Om du är jättenojjig över att bli gravid hade jag kompletterat med ett pessar.

Du kan inte ha något preventivmedel alls.. som tjej i sverige är ju man ganska väl insatt i de alternativ som finns och du vet att om du inte vill ha hormoner är det väldigt få options. Vad ska vi hitta på då? 

Om du vågar chansa kan ni köra säkra perioder, köpa p-dator eller ladda ner en period tracker som app. Den säger isf när du är fertil och när det är safe. Om du har regelbunden mens that is. Det är ju inte så att du kan bli gravid närsom, det är liksom 8 (?) dagar i månaden typ. Problemet är att när du slutar (så var det för mig) med hormoner och kör på säkra perioder och använder period tracker så inser man att när du har ägglossning så vill du inget hellre än att ligga och bli med barn. Då måste man använda kondom.  

 

Det här handlar inte så mycket om preventivmedel egentligen va? Utan mer dina ambivalenta känslor kring barn?

Mitt råd är att du FÖRST bestämmer dig för vad du vill, dvs om du vill ha barn eller inte. DÄREFTER agerar du utifrån det. 

Det är en dålig ide att vara ambivalent och på nåt vi "skylla" på att man inte kunde ha nåt preventivmedel! Var ärlig mot dig själv nu tjejen!

Från början kändes det som att det handlade om preventivmedel. Det är lättare att diskutera det och vad som fungerar eller inte istället för att säga att jag är livrädd för att skaffa barn. 
De senaste åren har varit röriga, och jag har precis kommit ur en långvarig depression och börjat hitta mig själv. Att jag har tid och energi att satsa på vad jag vill och mår bra av för första gången i mitt liv känns helt fantastiskt, och jag får dela allt med min sambo. Ett barn skulle förändra livet precis när jag hittat balansen. 

Vi pratade igår och kom fram till att om jag råkar bli gravid så behåller vi det, men vi tänker inte aktivt försöka få barn nu.
Jag var inte inställd på att läkaren skulle ta ut spiralen igår, men vi hade pratat lite löst om hur vi skulle göra i sådana fall. Min sambo ville inte ta det på allvar utan sa att vi skulle lösa det om det blev så. Jag vill helst ha en plan redan innan eftersom jag annars oroar mig mer än vad som är normalt och har lätt att halka tillbaka i depressionen igen. 

Jag behöver landa i tanken och sedan se vad det blir. Mitt liv har förändrats så mycket det senaste halvåret att jag har lite svårt för mer förändringar just nu. Men innan sommaren är över kanske vi kommer fram till att vi är redo. 

Bara kom ihåg: skulle du bli gravid så har du 9 månader på dig att växa in i det och komma närmare känslan att känna dig redo (ingen jag någonsin pratat med har ansett att de känt sig redo att få barn innan barnet faktiskt hade kommit). Barn är en gåva.

Dessutom: Ett spädbarn behöver varken utrymme eller pengar. Spädbarn behöver tid, kärlek, mat och sömn. Har man inte råd med blöjor använder man tygblöjor tills man har råd med något annat. Utrymme behöver hen inte förrän krypningen kommer igång. Så ni har tid på er vad som än händer. :)

Jag får alltid panik redan på kanske-stadiet, bara för att jag är så bra på att oroa mig i förväg. Min sambo är en filbunke, så nästan inget kan få honom att stressa. Det är både frustrerande och bra på samma gång. Nu har jag ju insett vad problemet är, och att det inte ligger i preventivmedlen utan i mig själv. Det är skrämmande att behöva ta ansvar för ett nytt litet liv, oavsett om det kommer nu eller om några år.
Och jag var som sagt inte beredd. Inte beredd på att behöva ta eget ansvar för mitt sexliv eller dess eventuella konsekvenser. Allt det har spiralen skött åt mig i flera år. 

Jag håller inte med dig här...
Man bör känna sig redo, dvs vara medveten och redo att lägga sig själv och sina intressen på is ett bra tag framöver. Att få barn är att flytta världsbilden från sig själv till någon annan som kräver dig 24-7.

Att små barn inte kräver fysiskt utrymme håller jag med dig om, inte första året iaf, men vid ett års ålder börjar det finnas mycket leksaker som barnet bör få en lugn plats att utforska dessa på.
Däremot kostar småbarn pengar. ALlt annat är att lura in TS eller övriga i falska förhoppningar. Även om man får barn vill man inte sluta leva, även om man lever på ett annat sätt med barn. Man kan köpa mycket begagnat, men det ÄR dyrt med barn, du kommer aldrig runt kostnaden. Tygblöjor kräver en massa tvättid och kostar lika mycket som vanliga blöjor om du ska räkna tvättmedel, vatten och el. Dessutom betydligt bökigare att hantera.
Om barnet eller mamman av någon anledning inte får amningen att fungera så är modersmjölksersättningen svindyr, och inget man får bidrag till.

Jag har själv två barn och jag tycker att du TS ska vänta tills ni båda känner er fullkomligt redo och säkra på att ni vill och kan ta emot ett barn med allt vad det innebär i såväl tid, kostnad och fokus.
Jag har själv inte kunnat använda hormoner som preventivmedel, men det går att skydda sig från graviditeter, i alla fall i tre månader. Finns inget att skylla på.

Lycka till!

TS tycks ha kommit till insikt på en annan viktigare bog än kostnaden för att ha barn - men jag kan bara lägga till en sak här, med erfarenheten av en snart 7-månaders hemma väldigt färsk. Barnbidraget täcker kanske blöjor och modersmjölksersättning varje månad (den sort vår dotter äter kostar 110 kr paketet och som mest har det gått åt 2 paket i veckan, bara det är knappt 900 spänn i månaden - och tygblöjor är väl inte gratis?). Inget mer. Ingen barnvagn, inga kläder, inget babyskydd, inga leksaker, ingen bärsjal, inga aktiviteter, Så det är att skönmåla att säga att en bebis inget kostar i början, tvärtom är det rätt mycket investeringar särskilt med första barnet första året. Däremot är det problem som går att lösa om man vill och när man väl står där - mycket går att ordna billigt begagnat och/eller sälja vidare sen då mycket används under rätt kort tid (även om det är lite extra bökigt och tidskrävande). Barnet kräver heller inte mycket plats i början, men en del av utrustningen är rätt skrymmande. Jag säger inte att man ska avskräckas av kostnaden, men man ska inte helt räkna bort den. Hon är värd varje minut och varje krona!

Även om kostnad och utrymme är något jag oroar mig för så har jag insett att "problemet" är lite djupare än så. Vi har precis börjat prata om barn på ett annat sätt än tidigare. Båda vill ha barn, men eftersom jag varit ganska labil under de år vi varit tillsammans känns det som att jag vill bli tryggare i mig själv och i vår relation innan vi lägger till en extra person i ekvationen.

Jag tror jag behövde lite tough love från er för att komma ur min bubbla. Nu ska jag och min blivande make köpa "ett jättepaket kondomer" som han så romantiskt uttryckte sig. Då får vår framtida bebis bli lite mer efterlängtad. Och jag hinner få lite mer hjälp med depressionen så att jag aldrig mer behöver vara rädd att falla tillbaka.

Tack till er som kommenterat och fått mig att öppna ögonen 

Okej, jag var otydlig. Barn kostar pengar även som små. Det jag ville ha sagt var egentligen att de inte kostar mer än man har råd med. Jag har vänner (mer än en) som haft två eller fler barn och levt enbart på hennes föräldrapenning och hans studiemedel. Så det man ska fråga sig är väl egentligen VILL jag ha barn - för om man vill det så klarar man det man behöver. Redo känner man sig nog aldrig, men villig att offra en del av sig själv för det nya lilla livet det kan man nog känna sig i förväg.

Till trådstartaren: Man kan aldrig vara säker på att inte sjunka ner i en depression igen. Du kan t.ex. få förlossningsdepression om det vill sig illa. Trösten i det hela: så länge du får den behandlad av en läkare behöver den inte gå ut över dina barn även om den skulle komma tillbaka. Min mamma har tidvis haft depression under min uppväxt, men hon var ände den underbaraste, mest omtänksamma och kärleksfulla mor jag någonsin kunnat önska mig. Men jag tycker det är bra att du känner att du vill vara stabil här och nu innan ni skaffar barn.

Jo, jag vet att risken alltid finns, och just därför vill jag hinna känna att jag kan vara stabil och trygg i mig själv innan jag skaffar barn. Jag är relativt ung, så jag har tid på mig, det måste inte ske nu direkt. 
Min mamma har också varit deprimerad under min uppväxt, och det är först när jag blivit äldre som jag förstått hur allvarligt det varit. Hon har lagt all sin energi på mig och mina syskon och struntat i sig själv. Men eftersom jag mår bra när min mamma mår bra så vill jag ge mina barn den chansen redan från början. Min sambo och jag har pratat lite mer nu, och kommit fram till att vi väntar till efter bröllopet nästa sommar med att börja försöka. Skulle jag bli gravid nu så behåller vi barnet, och det kommer att bli ett älskat knytte, men vi vill längta lite till först. 

Jag tycker du och din sambo låter som mycket kloka, ansvarsfulla i framtiden blivande föräldrar :)

Tack :) 
Jag vet att jag har lätt att överreagera och övertänka saker, men en liten person är ett mycket stort ansvar och inget som jag vill "råka" få ansvar för. Jag vill ge mitt barn den bästa möjliga framtiden, och då innebär det att jag mår så bra jag kan. Nu är jag på god väg, och mina nära och kära har sagt att det märks på mig att jag mår bättre nu. Det känns som en bra väg att vandra :)