Det här är skrivet i all välmening så jag hoppas att du inte tar illa upp. Om hon inte har en diagnos är det inte bra om du och din sambo beskriver henne som psykiskt sjuk och missbrukare, framförallt inte i kontakter med t.ex. socialtjänsten och skola. Det riskerar att slå tillbaka på honom själv som skitsnack istället för genuin oro. Det är vansinnigt svårt att försöka beskriva saker utan att lägga in sina egna värderingar i det men försök vara väldigt konsekventa med att skala i språket så funkar det bättre och ffa säger min erfarenhet att han kommer att bli lyssnad på.
Det är fruktansvärt olyckligt när föräldrar inte kommer överens och de som alltid står som de största förlorarna är barnen. De flesta kommuner har olika stödgrupper som barn kan gå i när föräldrarna väl har konstaterade diagnoser men det är dåligt med det innan. Med all största sannolikhet känner sig barnen väldigt kluvna i sina lojaliteter så det är bra att uppmuntra dem att gå till t.ex. skolans kurator och om det inte finns någon, en professionell terapeut någon annanstans.
Som majjja föreslog ovan är det en jättebra idé att försöka knyta till sig fler vuxna, stabila människor i barnens liv. Även om vi här hemma är tre vuxna - sambon, fd och jag - krockar livet ibland och då är det jättebra att kunna hjälpa varandra. Bland sonens klasskompisar är han särskilt tajt med tre och våra familjer hjälps ofta åt med hämtningar i skolan och kan rycka in när det är något särskilt. Det är guld värt, sonens morföräldrar bor på andra sidan landet och några andra släktingar som kan hoppa in med kort varsel finns inte.
Du kommer att vinna barnens förtroende för all framtid om du anstränger dig för att aldrig tala illa om deras mamma utan istället någon gång säga något snällt. Det finns säkert någon bra egenskap eller något fint som inte är påhitt eller direkt osanning. "Tänk vilket fint hår du har, lika fint som mammas". Det är svårt men du gör både dem och dig själv en jättetjänst genom att göra så. Kanske är det så att hon har gigantiska problem som aldrig tar itu med, kanske gör hon det och får en bättre relation till sina barn så småningom och då är det väldigt viktigt att ni alltid har funnits där som de stabila, positiva vuxna barnen behövt.
Och ös på all din frustration anonymt, på forum där ingen känner igen någon av er :).
