De fanns en enda dag, och hon förstörde den...

Har full förtåelse för din/er besvikelse. När det ända hon behöver göra är vara där 21.00 en dag av 365 förstår jag att ni blir otroligt frustrerade när det inte blev så.

Kvinnan kan i försig inte rå för att hon har problem så i framtiden ska ni nog inte lämna något ens minsta lilla simpla sak i händerna på henne, utan alltid ha planer som inte innefattar henne på det viset.

Hoppas ni i alla fall fick en underbar dag bortsett från den insidenten

Absolut inte fjantigt!!
Hoppas ni fick de lite lugnt sen..

Sen med tanke på den bonusmamma min äldste har
skulle jag nog inte ge henne den chansen att förstöra
för mig..  

Jag lever med ett vedervärdigt ex och vet exakt hur stressande och pressande det är. DOCK förstår jag inte hur detta kan förstöra er dag? Att barnen blev kvar extra tid borde faktiskt inte få förstöra precis hela dagen. Ni behöver kanske få hjälp att sätta hennes elakheter/terror/whatever i ett perspektiv där ni orkar hantera det, annars går ni under.

Jag har med hjälp av samtalsstöd förlikat mig med att mitt barn inte behandlas optimalt hos den andre föräldern. Det är rättsligt prövat och fastslaget att denne ska ha umgänge. I det läget kan man inte förändra situationen utan får anpassa sig. Jag ser det som att vissa barn drabbas av vidrigt orättvisa allvarliga sjukdomar och deras föräldrar får stötta dem i det för det går inte att ändra hur mkt man än vill. MITT barn har drabbats av en dålig förälder och jag få stötta honom i det för jag har uttömt möjligheten att göra nåt åt det. Mitt stackars barn får leva med detta och jag med. OCH NI MED.

Sök hjälp för att landa i detta, jag lovar att livet blir lite ljusare.

Klart det inte är fjantigt att känna så. Jag tycker inte det är fel att skriva ut sin besvikelse. Det är värre om det bara ska ligga och pyra inombords.

Jag hoppas det finns bra saker också med bröllopet och att det är det ni kommer komma ihåg i framtiden och inte besvikelsen. Om det inte går så kanske ni kan göra något speciellt på er bröllopsdag/era bröllopsdagar så att de blir förknippade med roliga och speciella saker. T.ex om ni har bröllopskläderna kvar, göra en ny fotografering (kanske en trash the dress fotografering) på er 1-års dag så ni får nya kort och får uppleva alla de känslor som ni säkert hade på bröllopet men utan hennes inblandning.

Att man hela tiden va på helspänn under dagen pga henne gjorde att man inte kunde slappna av!

Är på väg upp i domstol med boende delen just nu, men tyvärr är det fortfarande inte så lätt att "vinna" som pappa, synd att inte rätten ser de från barnens perspektiv hur de påverkar ett barn att växa upp med en förälder som har en psykisksjukdom som denne inte behandlar och ett missbruk som inte någon insikt finns i =/

Vi har varit iväg på många samtal med famrådgivning och liknande, men på nått mysko sätt lyckas hon hela tiden krypa in och göra sig delaktig av vårat liv och våra "val"! Då barnen inte har någon släkting på min makes sida som dom kan vara hos och när dom är hos mamman har vi jour så kan vi aldrig planera saker för vår egen del =( Visst jag har valt de till viss del själv så jag ska väl inte klaga, visste ju vad jag gav mig in på!

Får jag fråga, när du skriver vi, inte menar du väl att du, din man och hans fd ska till familjerådgivningen för gemensamt samtal? Eller menar du familjerätten? I vilket fall så undrar jag om det inte är bättre om det är något för din man och hans fd att sökta själva, jag tror faktiskt att det kan få lite motsatt effekt om man tar med nya partners.

Har hon diagnos och ett konstaterat missbruk? Om ja, har han i så fall varit i kontakt med socialtjänsten?

Tråkigt att det ska finnas folk som aldrig kan respektera andras tid eller komma i tid. Mina barns pappa är likadan och kommer troligen aldrig förändra sig heller. Vi har gjort så att för att jag ska slippa bli galen på honom och reta upp mig på just det här med att inte komma i tid, så har vi hämtning o lämning på dagis. Alltid.

Om jag vill undvika att vara på standby halva dagen, så lämnar jag barnen hos honom, istället för att vänta och se när han behagar att dyka upp. Och jag vet ju med mig att han hade gjort mig galen om detta hade hänt på vår bröllopsdag så vi ordnade med en annan barnvakt. Vet inte var ni bor men har man inte någon släkting/vän som kan ställa upp så finns det ju ofta barnvaktsföretag. Vi har själva anlitat via dem ett par gånger och det har fungerat jättebra!

Till ts: ja det förstår jag ju såklart. Men det stoppar ju inte att man ser möjligheterna framåt genom att man även jobbar på det. Att släkt eller nära vänner kan umgås med er, hos er, och kanske någon gång vara barnvakt hemma hos er så slipper barnen sova borta. Det är alltid bra med fler vuxna förebilder, speciellt om de ha inte har båda föräldrar som en trygghet. Jag menar inte på något sätt klanka ner, eller kritisera, så att du förstår mig rätt. Utan det är menat i all välmening.

Jag tycker nästan att ni får skylla er lite själva. Vet man om hur besvärlig denna mamma är förstår jag inte hur man kan lämna ett sånt ansvar till henne. Att inte ha en back-up plan för "vad gör vi om hon inte dyker upp kl 21" är ju trouble bound to happen liksom. Hade i ert fall sett till att någon annan kunde skjutsa barnen till mamman, eller åkt och hämtat mamman etc. 

För övrigt tycker jag förstås att det är tråkigt att ni inte fick den upplevelse som ni hoppats av ert bröllop.

Fel formulering av mig, menar dom (min man och hans X)

Hon vägrar få en diagnos samt vägrar sitt missbruk trots att det under samtal där en kurator och en socionom från socialtjänsten sagt rakt till henne att hon är missbrukare!

Socialtjänsten är inkopplad från 3 håll, min man, skolan och hennes jobb..MEN dom gör inte så mycket för att hjälpa!

Det här är skrivet i all välmening så jag hoppas att du inte tar illa upp. Om hon inte har en diagnos är det inte bra om du och din sambo beskriver henne som psykiskt sjuk och missbrukare, framförallt inte i kontakter med t.ex. socialtjänsten och skola. Det riskerar att slå tillbaka på honom själv som skitsnack istället för genuin oro. Det är vansinnigt svårt att försöka beskriva saker utan att lägga in sina egna värderingar i det men försök vara väldigt konsekventa med att skala i språket så funkar det bättre och ffa säger min erfarenhet att han kommer att bli lyssnad på.

Det är fruktansvärt olyckligt när föräldrar inte kommer överens och de som alltid står som de största förlorarna är barnen. De flesta kommuner har olika stödgrupper som barn kan gå i när föräldrarna väl har konstaterade diagnoser men det är dåligt med det innan. Med all största sannolikhet känner sig barnen väldigt kluvna i sina lojaliteter så det är bra att uppmuntra dem att gå till t.ex. skolans kurator och om det inte finns någon, en professionell terapeut någon annanstans.

Som majjja föreslog ovan är det en jättebra idé att försöka knyta till sig fler vuxna, stabila människor i barnens liv. Även om vi här hemma är tre vuxna - sambon, fd och jag - krockar livet ibland och då är det jättebra att kunna hjälpa varandra. Bland sonens klasskompisar är han särskilt tajt med tre och våra familjer hjälps ofta åt med hämtningar i skolan och kan rycka in när det är något särskilt. Det är guld värt, sonens morföräldrar bor på andra sidan landet och några andra släktingar som kan hoppa in med kort varsel finns inte.

Du kommer att vinna barnens förtroende för all framtid om du anstränger dig för att aldrig tala illa om deras mamma utan istället någon gång säga något snällt. Det finns säkert någon bra egenskap eller något fint som inte är påhitt eller direkt osanning. "Tänk vilket fint hår du har, lika fint som mammas". Det är svårt men du gör både dem och dig själv en jättetjänst genom att göra så. Kanske är det så att hon har gigantiska problem som aldrig tar itu med, kanske gör hon det och får en bättre relation till sina barn så småningom och då är det väldigt viktigt att ni alltid har funnits där som de stabila, positiva vuxna barnen behövt.

Och ös på all din frustration anonymt, på forum där ingen känner igen någon av er :).

Det är absolut inte fjantigt och du har full rätt till dina känslor. Men jag skulle vilja belysa situationen ur en annan vinkel; barnens. Nu framgår (vad jag kan se) inte åldern på dina bonusbarn. Men vad jag ser i det som skrivits är att deras mamma är psykiskt instabil, missbrukare och struntar i barnen just denna kväll. Vad jag också ser är att barnens pappa och nyblivna fru, inte vill ha dem där. Barnen känner sig förmodligen inte önskade någonstans just då. I min värld har man som vuxen aldrig rätt att få barn att känna sig i vägen eller oönskade. Inte ens på sin bröllopsdag faktiskt.

Den bistra sanningen är att om en förälder brister i ansvar, känslomässigt eller på andra sätt, måste den andre kompensera för det. Hela tiden, med hela sitt hjärta och all sin kraft. Att en förälder beter sig som en idiot ger inte den andre rätt att göra likadant för att straffa sitt ex. Det går alltid, alltid ut över barnen.

På engelska är "parent" inte bara ett substantiv utan också ett verb, vilket jag kan sakna i svenskan ibland. "Jag är din förälder och jag kommer att föräldra dig tills du inte behöver bli föräldrad mer."

De som har barn med en man/kvinna som vägrar ta sitt föräldraansvar och bara vill plocka russinen ur kakan förstår vad jag talar om. Jag själv har varit skild i 14 år och har två barn som idag är 17 och 19 år gamla. Och helvete vad jag har skyfflat in och kompenserat och överöst med kärlek och tid och trygghet och bekräftelse genom åren. Nog har det då och då känst orättvist att jag "måste" ge allt hela tiden, medan pappan bara glider med utan att behöva bry sig alls, jag kan tänka att jag gör allt så enkelt för honom. Men om jag vänder på tanken istället; det jag inte ger mina barn kommer de inte att få av någon annan. Och eftersom jag älskar mina barn så ger jag dem det de behöver; kärlek, mer kärlek och ännu mera kärlek. Då brukar folkvettet komma av sig själv, var det inte så hon sa, Astrid Lindgren?

Men om hon inte har en diagnos så kan ju inte ni sätta en diagnos själva. Och precis som ovanstående säger kan det vara till er nackdel att ni gör det när det kommer till myndigheter och familjerätt mm. Oavsett hur det ligger till så är det knappast ovanligt allt dolk börjar påstå att exet är psykiskt sjukt. För att det troligen känns så när man inte känner igen varandra knappt efter separationen och kan helt plötsligt inte kommunicera alls.

det är viktigt att komma ihåg att det är vi vuxna som bär ansvaret för relationen med barnen, och det man kan göra är att arbeta på sin egen del, inte försöka förändra någon annan. Man kan inte heller skylla en person för att ha förstört relationen med övriga släktingar. Din man är vuxen och har ett eget ansvar, släktingarna likaså. Och det är ju inte försent att börja nu. Bjud hem släkt och vänner, umgås med dem och skapa förutsättningar för att barnen lär känna dem.