De fanns en enda dag, och hon förstörde den...
Det är absolut inte fjantigt och du har full rätt till dina känslor. Men jag skulle vilja belysa situationen ur en annan vinkel; barnens. Nu framgår (vad jag kan se) inte åldern på dina bonusbarn. Men vad jag ser i det som skrivits är att deras mamma är psykiskt instabil, missbrukare och struntar i barnen just denna kväll. Vad jag också ser är att barnens pappa och nyblivna fru, inte vill ha dem där. Barnen känner sig förmodligen inte önskade någonstans just då. I min värld har man som vuxen aldrig rätt att få barn att känna sig i vägen eller oönskade. Inte ens på sin bröllopsdag faktiskt.
Den bistra sanningen är att om en förälder brister i ansvar, känslomässigt eller på andra sätt, måste den andre kompensera för det. Hela tiden, med hela sitt hjärta och all sin kraft. Att en förälder beter sig som en idiot ger inte den andre rätt att göra likadant för att straffa sitt ex. Det går alltid, alltid ut över barnen.
På engelska är "parent" inte bara ett substantiv utan också ett verb, vilket jag kan sakna i svenskan ibland. "Jag är din förälder och jag kommer att föräldra dig tills du inte behöver bli föräldrad mer."
De som har barn med en man/kvinna som vägrar ta sitt föräldraansvar och bara vill plocka russinen ur kakan förstår vad jag talar om. Jag själv har varit skild i 14 år och har två barn som idag är 17 och 19 år gamla. Och helvete vad jag har skyfflat in och kompenserat och överöst med kärlek och tid och trygghet och bekräftelse genom åren. Nog har det då och då känst orättvist att jag "måste" ge allt hela tiden, medan pappan bara glider med utan att behöva bry sig alls, jag kan tänka att jag gör allt så enkelt för honom. Men om jag vänder på tanken istället; det jag inte ger mina barn kommer de inte att få av någon annan. Och eftersom jag älskar mina barn så ger jag dem det de behöver; kärlek, mer kärlek och ännu mera kärlek. Då brukar folkvettet komma av sig själv, var det inte så hon sa, Astrid Lindgren?