Varför bjuder ni folk ni inte vill ha där?

Ja, precis. Men det man vill åt är väl att de meddelar brudparet i fråga INNAN de gör den där noteringen i kalendern. Alltså, att man inte räknar med att gå på någonting förrän man har tackat ja till det

Jag kan tycka att det är både och. Man kan inte kräva av sina gäster att de ska svara innan osa-datum. Det datumet som man har satt måste ju brudparet ta ansvar för att det är i rimlig tid innan man behöver ha exakta antalet gäster - inte gästerna.
Samtidigt så borde man ändå kunna förvänta sig att alla svarar utan att man ska behöva påminna dem - det hör ju faktiskt till vanlig hyfs! Jag tycker inte att det är konstigt eller fel att ringa och påminna sina gäster, men jag tycker inte att man ska behöva göra det.

Alltså, så här: jag har ju bjudit vänner och familj som står mig nära och som jag vill ha där. Min förväntning är ju naturligtvis att jag betyder lika mycket för dem som de betyder för mig. Följaktligen är det inte orimligt att förvänta sig att de ska svara inom en viss tid.

Men jag kan också tycka att det blir lite väl många "varför svarar de inte?"-trådar. Lösningen som ges är ju alltid densamma: antingen så lugnar du dig och väntar tills osa-datumet har gått ut, eller så plockar du upp luren och ringer...

Vi bjöd in några få "av artighet". 
Men det var mest för att det kändes så väldigt konstigt att inte bjuda några alls av makens släktingar på hans pappas sida när vi bjöd 70 personer på hans mammas sida (som vi umgås med flera gånger per år och tycker om). Så det blev hans pappas syskon, men inga kusiner på den sidan...
En liten kompromiss alltså.

Nu var det ingen av dessa som vi tycker illa om. Vi träffar dom bara väldigt väldigt sällan. Några hade jag inte träffat alls innan bröllopet.

Däremot skulle jag aldrig kunna tänka mig att bjuda in någon som jag absolut inte ville ha med. 

Vi har inte heller bjudit någon vi inte vill umgås med på den stora dagen.

Jag har mina föräldrar, syskon och de närmste släktingarna som jag vuxit upp med och trivs med och min blivande har bjudit några nära vänner och deras familjer, sin egen familj förstås...men förrutom hans föräldrar, bror (med sambo) så är det bara en släkting och det är en kusin.
Hans pappa har 5 syskon så nog finns det kusiner och en del av farbröderna borde ju vara nära till hands att bjuda, men det kändes ändå inte aktuell

På gästlistan finns en av min blivandes barndomskompisar och vi har lagt till dennes sambo, en tjej vi aldrig träffat. Men det känns viktigt gästerna som kommer känner sig riktigt välkomna och den här kompisen behöver färdas en hel del mil, så det är klart han måste få ta sin nya kärlek med sig på resan om han vill det.

Och vi har bjudit massor "av artighet", eller alltså inte ens av artighet utan för att vi "måste" bjuda vissa släktingar. Men det är ändå helt okej för mig, jag tänker inte skapa familjefejder genom att inte bjuda "självskrivna" gäster. Det tråkiga är ju att på vår bröllopsmiddag är det ca 70% släkt och resten vänner. Men vi löste det så att vi bjuder in fler gäster till festen efter middagen så alla vi vill ska komma kan komma ändå :)
Vi har alltså varken råd eller plats att bjuda alla på middagen tyvärr...

Det där med osa var jättejobbigt för oss. Vi gick in i bröllopsplaneringen otroligt naiva och känslosamma, vi hade ju aldrig planerat bröllop förut. I vår enfald fick vi ju för oss att alla skulle tycka att det var lika kul som vi att det blev bröllop. Så blev det ju naturligtvis inte och vi blev superbesvikna, men hey! Jag tycker att det är helt ok att bli känslosam och lite besviken, det är ändå mänskligt :) I många trådar här så svarar bröllopsgangsters ofta att man minsann inte ska få vara ledsen, men jag tycker tvärtom :) Det ger sig ju med tiden! Nu är vi glada igen haha!

Oj, vem svarar så? Och hur blir man bröllopsgansgster föresten, det låter ju som ett ascoolt jobb 

Klart att man får bli ledsen, sina känslor styr man inte över. Men det är skillnad på att bli ledsen över en situation som man kan påverka själv eller över en situation som man inte har någon kontroll över.
Dvs. om man blir ledsen för att folk inte har svarat när det är två veckor kvar till sista datum, ja då kan man ju plocka upp telefonen eller datorn och påminna folk. Om man istället blir ledsen över gäster som inte kan respektera ens val som brudpar eller som tror att dagen handlar om dem, det är ju en helt annan sak och mycket förståeligt!

Jag kan säkert uppfattas åt det hållet ibland - men jag är nog mest lösningsorienterad. Tröst och medkänsla tycker jag blir så svårt i skrift. Sen är det ju så att dessa trådar läses av andra med liknande problem och därför vill man ju hitta lösningar på hur man kan undvika situationen som trådstartaren hamnat i.

Bröllop är ju en av de få gånger där man, om allt går väl, inte har en möjlighet att lära sig av sina misstag och göra det bättre nästa gång. Så man får försöka lära av andras misstag istället.

Om jag är bjuden som gäst till ett bröllop och bombarderas med save-the-date, vanlig inbjudan, sms, facebook-mail och diverse andra påminnelser skulle jag känna mig jagad och hetsad. Och det rimmar väl lite illa med dig "Ta inte ert bröllop på för stort allvar"-motto? :)

Vi kommer skicka en vanlig inbjudan i god tid och KANSKE ett påminnelse-sms sista veckan och många inte svarat.

Och ang. gäster som man inte vill ha där... Jag kanske inte är jätteförtjust i en av min sambos släktingar men när kvinnan är förlovad med hans bror har vi inte så mycket val. Likaså med min vän som jag värdesätter högt men som min sambo inte riktigt är så förtjust i.

Så sant!
Men jag menar dock att man får även tillåta sig själv att bli lite besviken och ledsen. Det är inget skamligt i att man hoppades att ens bästa vän skulle ringa jätteglad tjutandes "ååååh vad roligt att ni ska gifta er". För det hoppas man ju. Det här med vett och etikett, vad man bör ha för förväntningar osv, det funkar liksom inte alltid irl! För oss är det här det viktigaste som hänt i våra liv so far och då blir det ju lite känslosamt... Men som sagt så ger det sig med tiden och forumet är en bra hjälp att komma ner på jorden. Ibland. :)

Riktigt så illa var det inte :) Spara datumet-kort typ 1 år innan, inbjudningar 4 månader innan, påminnelsemail 4 veckor innan och sen telefon till de som inte svarat när OSA-datumet gick ut. Mer hade nog varit för mycket.

Hela idén med mottot "Ta inte ditt bröllop på för stort allvar" är ju mer att man inte ska bli besviken för att alla andra inte prioriterar ens bröllop lika högt som en sjäv, därav tillägget "om du gör det förvänta dig inte att alla andra gör det". Så jag tycker jag lever som jag lär. 

Haha ja du, bröllopsgangster är nya bridezilla fast oftast efter sitt eget bröllop :)
Då man kan säga till andra hur de bör känna och tänka. Att "ni är inte viktigast i världen för alla", "det är inte bara ERT bröllop, det är gästernas", "det är vett och etikett antt enligt Robbing ska...". Ja, du vet nog...
Det är ibland som att det är lite skamligt att förvänta sig att andra blir glada för ens skull eller att man hoppas på att folk ska höra av sig långt innan osa. Det är som jag skrev tidigare - känslor, och där går itne alltid att styra över tyvärr :) Och när det gäller bröllop så vet vi ju alla hur mycket känslor det är inblandat.