Min som kommer inte ..mitt hjärta går sönder
Jag möter i jobbet ungdomar och unga vuxna som har alla möjliga diagnoser och på alla år kan jag inte komma på en enda som inte kunnat ta ut svängarna lite, lite. Med det menas inte att målet ska vara att han absolut ska delta på allt, en liten förmiddagsfotografering av er allihop är mer rimligt. Sover han över ibland? Frukost, brunch, kul foton när man käkar fil och har papiljotter i håret hemma i köket och sen kan pappa komma och hämta efteråt.
Om du lägger din egen ribba på vad du hoppas på och förväntar dig ganska långt ner med dina mått så blir du dels inte så bottenlöst besviken, dels lite glad över att det som du hoppades skulle funka (frukostfoton t.ex.) faktiskt funkar.
Jag är fullt medveten om att barn som har den här typen av diagnoser behöver fasta rutiner men det stärker honom också att våga ta ut svängarna litegrand. En av mina gick från att vägra sitta med andra och fika öht till att prata på en konferens (!!!!!!!!!) så visst är det möjligt men det tar låååååång tid och just den långa startsträckan kanske ni inte har fram till själva bröllopet?
Sen kan jag bli så in i HELVETE förbannad på att det fortfarande får förekomma mobbing på skolor och det borde vara spöstraff på de skolor som inte på allvar tar itu med det men det är en lite annan fråga. På den positiva fronten kan man väl säga att han har många år på sig att bygga upp självförtroendet igen och hamnar han på rätt ställe med rätt arbetskompisar så är det mycket vunnet.