Hur berättar man?

Först och främst, grattis till er! :)

Vi bara sa det "Vi har förlovat oss!" med ett leende på läpparna :) Givetvis blev våra familjer glada och sa "Grattis, vad roligt!", också med ett leende på läpparna. Mer än så var det dock inte.

Att förlova sig kan absolut vara, och är, en stor sak (tycker jag). Störst är det ju dock för en själv. Och inte för att vara "sån", men med tanke på hur snabbt folk förlovar sig idag till höger och vänster (nu menar jag inte att ni gör det, utan rent generellt) och många gånger utan ens ens en tanke på bröllop och äktenskap, så tycker jag förlovningen har förlorat lite av sin "storhet" och mening. Eller hur man nu säga säga.

Ett stort grattis till er återigen!, men försök att inte göra någon väldigt stor sak av det och förvänta er inte mer än tex ett grattis och ett leende. Huvudsaken är ju egentligen er, din och din blivandes, lycka och glädje :)

Lite så var det för oss också. Vi sa det bara till våra föräldrar och min mormor. Och det var nog bara lite apropå, inbakat i något annat samtal/sammanhang.

Sedan hade vi ju inte ens ringar, så måga visste nog inte om att vi var förlovade :P Det råder lite delade meningar också angående vår förlovning, när vi blev förlovade, för vi hade ju egentligen redan innan vi köpte ringarna (köpte, men använde dom aldrig) länge pratat om att vi absolut skulle gifta oss. När vi sedan hade ringar, så blev det dock lite enklare att berätta för föräldrarna. Vi brukar säga att det var vår officiella förlovning, ifall någon frågar.

Nu bodde vi ju tillsammans och hade barn, så trots vår unga ålder (20,21 vid officiella förlovningen), kom det nog inte som någon större överraskning för någon av dom.

Hehe nej, precis. Jag menade inte att just ni tar lätt på det, men att det allmänt i samhället är många som gör det. Att förlova sig verkar för vissa vara som att köpa mjölk. Nej, inte riktigt, men du förstår :P

Och det är ju exakt det, att för er är det en stor och viktig händelse i era liv, men det är ju i era liv. Ingen annans. Därför ska man inte förvänta sig att andra tycker det är lika stort och roligt som man själv tycker. Som Rosorochkärlek skrev ovan här "Det är farligt att ha en stor och romantisk dröm om att man skall tillkännage sin förlovning och alla skall bli jätteglada och hämta champagnen och allt skall vara helt fantastiskt, för så funkar det sällan i verkligheten, det blir mer ett "Oj, jaha, grattis då", oavsett ålder och annat. Var beredd på det. Det är jättestort för er, men kanske inte så stort för någon annan. "

Och med det menar vi inte att du och din blivande inte ska tycka att det är en stor sak, att ni inte ska fira och vara väldigt glada och lyckliga, utan mer att ni ska ha i åtanke att det inte nödvändigtvis blir så uppsjasat bland andra som man kanske ibland kan föreställa sig ;)

Som angående så mycket annat.. romantiska Hollywoodfilmer ställer till det för verkligheten ibland ;)