Hur berättar man?

Man kan säga det precis hur man vill.

Vi ville fråga marskalkerna först (makens bröder) så vi involverade den ena broderns sambo som också skulle bli tärna och berättade för henne och bad henne bjuda över oss och makens yngsta bror på middag (för det är något vi gör ibland, så blev det inte så konstigt) och sen frågade vi bara helt enkelt....
Svärföräldrarna berättade vi för genom att säga att vi hade frågat om killarna ville vara våra marskalker när vi var på middag. Och det tog ett tag innan femkronan trillade ner och dom förstod att vi ju måste gifta oss i så fall 

Min mamma fick veta på ett annat sätt. Hon var väldigt sjuk så jag använde det lite som påtryckning för att hon skulle acceptera att skriva in sig på ett vårdhem då det skulle ge henne störst chans att hålla sig vid liv fram till bröllopet...

Pappa och hans sambo sa vi bara till att dom skulle få en anledning att åka hit och hälsa på det datum vigseln var, och när dom frågade varför så sa vi att dom väl säkert inte ville missa vigseln...

Det finns inga dåliga sätt, det är helt ok att vara nervös...
Kör på bara  

Eller tja det var väl mest när vi skulle gifta oss kom jag på nu 
Förlovningen tror jag inte att vi sa så mycket om. Vi satte på oss ringarna och så fick alla upptäcka det på egen hand 

Precis...
Det är nog nästan bara på film som det blir sådär överdrivet hysteriskt.

Våra reaktioner var mest "jaha ojdå.... vill ni ha en kaka till kaffet?"
Eller som min styvmor sa "oj nej jag är nog sjuk den dagen. Jag vill inte gå runt i en potatissäck" (vi hade medeltidstema  )
Dom måste ju också smälta det lite. Tystnad kan betyda att dom är jätteglada men inte vet hur dom ska visa det  

Visst kan det ske. 
Men det är en väldigt osvensk företeelse och BT är fullt med berättelser om besvikna blivande brudar som inte fått den reaktion dom hoppats (för att dom sett på film hur det "brukar gå till").
Det vanligaste är väl Grattis och någon kram. För många så är det inte ens den reaktionen.

Många går ju och laddar och hoppas och tror att det ska bli just sådär Hollywoodromantiskt och nästan kaosartat där alla gråter av lycka för ens stundande bröllop. Och om man tror att det är det vanligaste så finns det alltså en oerhört stor risk att man blir besviken.
Bilden av hur folk "ska" reagera är alltså rätt skev.
Det betyder inte att det i vissa familjer går till just så. Men det är snarare undantagen som bekräftar regeln