Syrinx skrev 2013-06-11 10:30:30 följande:
Grattis till förlovningen, TS!
Så kul att familjen verkar ta det bra.
Självklart är en förlovning allra störst för de som förlovar sig, men jag vill gå emot flera tidigare skribenter som menar att det bara är på film som folk blir jätteglada och korkar upp champagnen. Jag vill inte alls kalla det "överdrivet hysteriskt", snarare att bli full av lycka för de två människor som har beslutat att dela livet och att ta tillfället att fira det.
När vi förlovade oss för snart tre år sedan var vi också relativt unga, nyss fyllda 23 år, och hade varit tillsammans i mer än tre år. Vi hade beställt ringarna tillsammans, men min man ville hämta ut dem själv och ansvara för själva ringväxlandet. Efter ett kvällsbad i solnedgången på midsommardagen plockade han fram ringarna och frågade om jag ville bli hans fästmö. Lyckotårar och världens största pirr i magen!
När vi kom upp till min familjs stuga, där vi firade midsommar, var klockan halv elva på kvällen och de flesta av släkten var på väg i säng. Någon av mina systrar såg på oss att vi hade förlovat oss och sprang ut och skrek och dansade av glädje. Snart kom alla ut, med eller utan tandborstar i munnen, och kramade, skrattade, gratulerade, grät och tjöt av lycka om vartannat. Kameror åkte fram och det fotades hejvilt i halvmörkret. Pappa öppnade champagnen som låg på kylning (hans sambo har för vana att alltid ha champagne på kylning, för man vet aldrig vad man vill fira - trevlig grej, tycker jag!) och mina systrar ställde sig och gjorde en superlyxig fruktsallad med choklad och glass till. Alla kramade varandra och systrarna grät massor, och vi fick massor av frågor om hur det kändes och hur vi hade tänkt med bröllop och om att det äntligen blev av.
Sedan blev det alltså en spontan förlovningsfest klockan elva på kvällen, med champagne och lyxfruktsallad, högtidliga gratulationer och skålar och allt.
Dagen efter frågade alla hur det var med de nyförlovade, ville se ringarna och undrade hur det kändes. Vi ringde och berättade för släkt och nära vänner, som alla också blev jätteglada och ville veta allt.
Så visst, det är absolut störst för de som förlovar sig, men jag ville också ge en annan bild av hur det faktiskt kan bli. Jag hoppas att det blir en fin stund för er också TS, hur det än blir, när ni berättar om er förlovning.
Vilken underbar historia! På andra här verkar det vara lite undantaget som bekräftar regeln, men inte desto mindre ett fantastiskt undantag! Så härligt för er att ni fick ett så fint mottagande!
Vi har bestämt oss för att berätta för hans familj nu till helgen att vi tänkt förlova oss på midsommar, visa ringarna och bara se hur de reagerar helt enkelt
Jag hoppas att de blir så glada som jag tror att de kommer bli! Sedan blir det nog att vänta till själva midsommar med att berätta för min familj, bara ta på oss ringarna och se vad de säger
Nu när jag ska hämta ringarna imorgon och vi har bestämt hur vi ska göra och jag hintat lite för mina föräldrar så känns allt mycket bättre och jag är så himla lycklig! Inte lika nervös och rent utav rädd som jag var innan! Oerhört stort tack till alla här som tagit sig tid att svara och dela era tankar och minnen, ni har hjälpt mig så otroligt mycket (ni anar inte!) med att lugna ner mig och helt enkelt njuta av att vara lycklig
