Jag hörde en som var förlovad med en bekant prata om att hon ville gifta sig så fort han friade. Om de är förlovade har han väl redan friat? Jag förstår ingenting men när jag börjar fundera har jag hört det några gånger förut.
När man friar blir man förlovade och efter det gifter man sig i min värld. Men vissa säger att man är förlovade, sedan friar någon och efter det gifter man sig. Vad betyder förlovningen då om det inte är ett löfte om äktenskap?
Men varför ska detta vara ett så laddat ämne? Och vadå "jag förstår ingenting"? Har du levt under en sten de senaste 20åren? Tiderna förändras...
Om jag ska se till min egen åsikt och hur andra runt oss har gjort så har många förlovat sig unga (gemensamt utan frieri) och har därmed lovat varandra trohet och att det någon gång ska bli ett bröllop. Tio år senare har mannen i fråga "friat" och de har då gift sig inom ett år. Så förlovningen har varit ett löfte om bröllop och frieriet ett tecken på att nu är det dags.
Men hur som så är det inte relevant för frågan. vi förlovade oss hur som förra året och gifter oss i år och det är så vi tycker att man borde göra.
Alla har ju sina egna sätt och sina egna tankar om hur allt borde göras. Du får tycka som du vill och jag får tycka som jag vill.
Jag tycker att man förlovar sig för att man ska gifta sig och man bör gifta sig nästkommande år, och jag tycker att man skaffar inte barn innan bröllopet och inte heller innan man har utbildning, eller att man inte bör gifta sig förän man vart tillsammans några år.
Det är så jag tycker. Men antagligen tycker du helt omvänt och det är också helt okej. för du får tycka som du vill och göra som du vill. Men uppenbarligen retar det här dig av någon konstig anledning. Men jag hoppas att du kan släppa det nu och bara vara nöjd med dina val och inte bry dig om vad andra tycker. man mår så mycket bättre om man slutar bry sig.
Men hur som så lämnar jag tråden nu och hoppas att ni får ett bra liv och ett fint bröllop.
Jag och många med mig vet säkert ursprungsbetydelsen av "förlovning" dvs att det är ett löfte om giftermål och att det ska ske inom ett år, Men det finns lika många åsikter om detta säkert som förlovade par. Jag vet personer som varit förlovade i 25 -30 år, som ett tecken på deras kärlek till varandra. De har inte haft någon önskan om att gifta sig inte sett något behov av detta. De har förlovat sig med varandra som ett kärlekstecken, eller tecken på att det är just de två.Det är ung som de som väljer att vara särbo- under flera år kanske hela deras livstid. Vad ger andra rätten att döma eller säga att det är inte rätt. Det som känns rätt för individen och paret är väll ändå det som är det rätta. Jag vet par som initialt bott tillsammans, men blivit lyckligare efter att de valt att ha skilda bostäder- kärleken är fortfarande frodande. Kan bara konstatera att alla är vi olika. Vi bestämde oss för att gifta oss, därefter bestämde vi datum för förlovning- ett par månader senare, därefter så friade min man till mig genom att gå ner på knä. Detta var helt i "fel ordning" inte alls som det "ska vara". Det innebär inte att vi inte älskar varandra eller att vi inte kommer att ha ett lika bra liv med varandra som alla andra som gjort saker och ting som det "ska" vara. Hur vi väljer att visa kärleken, om vi tror på eller vill gifta oss, om vi väljer kyrkligt eller borgerligt är väll ändå upp till var och en.
Fast varför kalla det förlovning om man inte har "en tanke på giftermål"? Det verkar väl ännu dummare - folk i omgivningen kommer ju utgå från att man har bestämt sig för att gifta sig i framtiden. Själv tycker jag inte "ettårsregeln" är så viktig, men jag tycker faktiskt att begreppet "förlovning" kan få vara reserverat åt de som faktiskt har lovat något - inte bara "visa att vi hör ihop".
Man kan byta hur mycket ringar som helst utan att vara förlovade - och tvärtom naturligtvis. Min blivande svåger med fru bytte inga ringar alls men var ändå förlovade därför att de hade bestämt sig för att börja planera bröllop. Det är ju inte i ringen förlovningen sitter, utan i begreppet - att ha lovat varandra att "parrelationen avser leda till äktenskap".
Vi bestämde oss för att vi skulle förlova oss en nyårsafton. Vi hade inte pratat om att varken gifta oss eller inte. Vi bytte ringar i februari och det ärdet datumet vi firar, inte nyårsafton då det bestämdes. För oss var det ett sätt ta förhållandet till nästa fas. Sedan friade jag, vilket även det inte är ok enligt tradition, och han svarade ja. Nu har vi skjutit på bröllopsplanerna, och häromdagen frågade han om det skulle kännas konstigt om han friade till mig eftersom allt liksom är klart. Det tycker jag skulle vara jättemysigt! Så vi kommer bryta mot normen på alla sätt. Båda kommer att ha friat fast vi redan är förlovade. Det passar oss och det är vad som är viktigt för oss.
Det skulle vara intressant att veta varifrån det där med "inom ett år" kommer ifrån. Vad jag vet (som är lite historieintresserad) så har det inte funnits någon sådan sed särskilt långt tillbaka i Sverige i alla fall.
Däremot har det varit en Amerikansk sed sedan länge att bröllop ska stå inom 1 år från frieriet. Om dom inte gifter sig inom ett år så anses förlovningen uppslagen och kvinnan får behålla ringen som ett sorts skadestånd.
(något som också den så kallade "etikettdoktorn" Mats Danielsson säger)
Det backas också upp på vissa andra vett och etikett-sidor som exempelvis: http://www.vettochetikett.se/foerlovningar (står inget om den amerikanska traditionen, men inte heller något om att det är svensk sed att gifta sig inom ett år).
Letar man på gamla sedvänjor så står det också att läsa att det var vanligt förr att vänta minst ett år eftersom det sågs som en sorts prövotid. Och i vissa fall (speciellt på landsbygden) så ingick det i denna prövotiden också att se om man kunde få barn ihop 
http://www.ne.se/rep/vigselsedernas-svenska-historia-n%C3%A4r-br%C3%B6llopsklockor-ringa
