Är det bara jag som längtar tills det är över?

Under hela året fram till augusti tyckte jag bara det var underbart att få ha bröllopet framför mig. Men de två sista veckorna, särskilt den sista veckan, var det så mycket stress att vi bara sov några timmar per natt och ägnade resten av dygnet åt bröllopsplanering. Ändå hann vi inte bli klara med allt, fick skippa lite planerat pyssel (hann dock med det huvudsakliga pysslet) och en större grej (festhäftena) löste sig först på själva bröllopsdagen...

Jag minns att jag veckan före bröllopet vid nåt tillfälle med gråten i halsen gnydde till min (numera) man: "Jag vill bara att det här ska vara över..." Då höll han om mig och bad mig att inte säga så, och sade att det skulle bli underbart.

Det jag däremot var totalt oförberedd på (trots ihärdigt läsande här på BT) var vemodet jag skulle känna efteråt. HELT oförberedd på det. Under den i övrigt sköna bröllopsresan brast jag flera gånger i gråt över att det redan var över. Trots att vi firat i dagarna tre så kändes det som bara ett ögonblick, och jag kände en djup sorg över att den magiskt underbara helgen som vi planerat hela året aldrig skulle komma tillbaka. Trots att det gått drygt två veckor kan jag fortfarande överrumplas av den sorgkänslan, lite jobbigt när det händer faktiskt.

Med andra ord: Före bröllopet längtar man tills det är över, och efter bröllopet önskar man att man var tillbaka före bröllopet... Det enda tips jag kan ge är att fira i dagarna tre som vi gjorde - även om det känns som bara ett ögonblick efteråt så är det i alla fall ett tre gånger så långt ögonblick som om man bara firar en dag!