Bryta med sina föräldrar
Tänkte precis starta en egen tråd i ämnet, och så hittar jag den här. Min mamma (men även min pappa) kräver väldigt mycket tid och ger mig skuldkänslor så fort jag inte kan ge det de vill ha. Jag pratar med de tre ggr i veckan och träffar de en gång i veckan. Trots detta blir de aldrig nöjda.Varje gång de är i närheten av min bostad ringer de för att erbjuda sig att vi ses. När jag bestämde mig för att sova över fyra dagar hos dem blev de sura över att jag åkte hem på morgonen istället för på kvällen, istället för att bli glada över att jag faktiskt kom.
Min syster, som flyttade ihop med sin sambo för 10 år sedan och bor i en annan stad, förväntas fortfarande komma hem och sova över inför sin födelsedag, så att mamma och pappa kan väcka henne med ja må hon leva. Jag och min syster har försökt förklara att vi känner oss pressade och att mamma ger oss dåligt samvete om vi säger nej eller inte kan vara hos de så länge som de vill, men mamma ställde sig helt oförstående och sa att vi alltid har ett val.
Trots detta upprepar de varje gång vi ses hur bra de har klarat att barnen blivit stora, hur bra de är på att underhålla sig själva och vilken bra relation de har med oss barn. De är så bra på att underhålla sig själva, så att när de reste iväg för en månad sen ringde de om och om igen (jag var bortbjuden på middag och kunde inte svara) tills jag slutligen svarade - bara för att berätta hur bra de hade det i sin hytt. Nästa resa, två veckor senare, ringde de för att tala om hur bra de hade det i bilen.
Jag tror mycket på kalaspinglans kloka reflektion att föräldrarna håller så hårt för att de inte vill inse att barnen är stora, och därmed måste de vara gamla. När jag berättade för mina föräldrar att jag förlovat mig var, som tur var, första reaktionen glädje. Men sen kom det: Varför har du inte berättat att du planderade att förlova dig? Oj vad dåligt jag mår nu, jag kommer inte kunna sova för min dotter är så stor att hon förlovar sig. Det måste betyda att jag är gammal.
Det var reaktionerna på min förlovning som fick mig att inse att nu får det vara nog och bestämde mig för att göra något. Jag har insett att jag själv delvis har skuld i det hela genom att ringa och fråga dem om råd i alla små och stora situationer. Min uppfostran att föräldrar vet bäst sitter djupt, även vid 25 års ålder. Det är först nu jag inser att jag kanske är kompetent nog att fatta egna beslut, och vid behöv rådfråga min sambo.
Varje dag tänker jag att jag borde ringa, men varje gång jag tar telefonen så känner jag att nej, jag vill verkligen inte prata med dem, trots att jag faktiskt har saker som jag vet att de vill veta. Kanske är det också vetskapen om hur sårad mamma kommer låta över att jag inte ringt tidigare som frånhåller mig...
Så, här har du min liknande situation, och mitt råd är, precis som andra, att låta det rinna ut i sanden. Låt bli att svara när de ringer, och säg att du är upptagen. Sista åtgärd är som min syster, att flytta till en annan stad för att slippa ovälkomna besök. Lycka till!