Bryta med sina föräldrar

Kan säga att jag är i en  liknande situation även om bakgrunden är annan men jag satt i beslutet att bryta.

När ens styvfar inte längre kan hälsa på mina barn så gick gränsen där!! Eller när min mamma på ena barnets kalas sa till gästerna att hon hade kört inom sitt barnbarns kalas nu när hon hade vägarna förbi!

Men jag beslöt mig för att bryta utan dramatik o gjorde ingen stor sak av det!
Jag slutade bara höra av mig och när min mor ringde svarade jag kort och hyffsat på det hon frågade....om frågorna var vettiga. Började hon klaga så sa jag att jag var upptagen o måste lägga på.
Jag slutade gå in i diskussioner överhuvudtaget.

Jag har träffat henne vid något tillfälle efter jag tagit detta beslut. Jag pratade bara ytligt om väder och vind med henne.
Jag känner ingen bitterhet eller agg och det är det bästa. Tror det är väldigt viktigt med att inte må dåligt av sitt beslut.

Jag älskar henne ändå och hoppas att hon mår bra men det är så att jag klarar mig utan henne och hennes man. Att slippa deras klagande på ALLT är så skönt!! Mina barn fick ta sina egna beslut och de valde att bryta för även de var trötta på allt klagande.

Tror inte att det är lönt att du förklarar att du mår bra i relationen för hon verkar inte vilja lyssna ändå utan verkar ha bestämt sig för vad hon anser!
Så mitt råd är att släpp dem för din egen skull. Gör ingen stor sak av det.
Men var beredd på att de lär tycka att det är sambons fel att du gör det när du slutar höra av dig. Men låt dem tycka detta, de får ju tycka vad de vill!

Jo, tror nog att det precis kommer bli så, att de tycker att det är min sambos fel, men det kommmer nog bara styrka min tro på att det var rätt. Då har de ju bevisat att de verkligen inte kan komma till insikt någonsin att problemet låg hos dem. =/ Jag har försökt prata med dem i telefon och sagt vad jag känner och att jag tror vi behöver en paus, men de tjafsar emot och försöker prata om "nya chanser", som att de är generösa nog att ge vårt förhållande en ny chans, vilket jag inte är intresserad av, jag vill att de ska inse vad de gjorde fel och be om ursäkt, annars kommer de bara undan med att bete sig hur de vill som de gjort alla andra gånger.

Så efter mycket om och men beslutade jag mig för att jag behövde ett avslut där jag lugnt kunde få mina tankar på pränt och inte bli avbruten hela tiden, och skrev ett mail som jga skickade där jag förklarade hur det låg till och att det inte på något sätt var  bestämt "för alltid", men att det var bäst ifall vi fick en paus från varandra.

När ens barn tar en annan väg i livet än den man kanske själv hoppats på eller sett för sin inre syn så är det nog oundvikligt att det blir gnissel, oavsett hur bra uppväxten än har varit. Så länge det inte handlar om saker som kommer att vara direkt skadliga för ens vuxna son/dotter går nog gnisslet över till slut men att sluta bry sig om, lägga sig i, måna om - det gör vettiga föräldrar livet genom. Min pappa var över sextio när min farmor frågade om han hade mössa på nu när det var kallt ute. Jättelöjligt tycker vissa, jätterart tycker andra. Jag är över fyrtio och brukar med jämna mellanrum gasta det till min mamma när hon påpekar de mest självklara saker men egentligen är jag vansinnigt nöjd över att ha en mamma som bryr sig så mycket. De flesta av de barn jag jobbar med har aldrig upplevt detsamma och då kna jag känna mig priviligerad.

När du skriver "allt som har gått fel" så kan det betyda så mycket. Är det allvarliga händelser? Är det något hos sambon som triggar igång dem - och då menar jag inte hej vi röstar på olika partier utan rejäla grejer såsom kriminell bakgrund eller missbruk.

Det kan också vara så att det faktiskt handlar om något så simpelt som en vanlig frigörelseprocess. Du flyttar hemifrån och direkt ihop med någon. Föräldrarna ska inte bara vänja sig vid att du inte längre bor hemma, du är också så pass vuxen att du är sambo. Det kan ju tigga igång vem som helst.

Sunt att ta en paus, ibland behöver man lite distans och få möjlighet att fundera på både hur man själv tänker och hur den andra resonerar och till slut mognar det kanske fram en bra kompromiss. Hoppas att det går bra för dig!

Allt som har gått fel syftar mest på två saker:

- Att jag tog studieuppehåll för att jag inte orkade med studietakten och skolan, vilket såklart de tyckte var min sambos fel eftersom de tyckte att han inte gav mig tillräckligt tid till att plugga. De kunde inte tänka i de banorna att det var deras ständiga gnäll och tjatande om skolan och mina tentor och att "de minsan hade gett mig alla förutsättningar för att klara min linje så det borde väl inte vara så svårt"

- Att jag sjukskrev mig för en månad sedan eftersom min familj var i totalt kaos. Jag pratade med min mamma 6 timmar om dagen för att försöka trösta henne, varav hon sa 2-3 gånger per samtal att hon inte ville leva längre pga min pappa, och när samtalen närmade sig sitt slut kom det alltid en kommentar om att den enda som fanns där för henne var min lillebror (som fortfarande bor hemma). Men detta var uppenbarligen också min sambos fel för jag var ju inte lycklig tillsammans med honom hade de bestämt sig för.

Det finns inget som missbruk eller alkohol, eller kriminalitet inblandat alls, utan det är helt enkelt så attg mina föräldrar inte tycker att min sambo har den livsstil som de tycker är normalt. Han tycker om att äta ute då och då på någon restaurang (vilket min familj aldrig gör för det är för dyrt), vilket ju i sig de tycker tyder på att han är oekonomisk. Han behandlar inte dem rätt tycker dem, fastän han alltid försöker göra sig till lags för husefridens skull, men de ser inte detta.

Det sista som allt började med var att min sambo gick och bokade en tvättid när jag kom hem efter en resa, för vi hade mycket att tvätta. Min familj var med då också, och de kunde inte förstå hur man kunde gå och boka en tvättid sådär när det kom folk hem. Till saken hör att min sambos mormor dog dagen innan också, så han ville egentligen bara vara själv och sörja, och när jag förklarade det för min familj var det också konstigt, för det var ingen normal reaktion på sorg. Enligt dem skulle man såklart vara med nära och kära coh inte alls vara själv, det var ju bara konstigt att han kände så.

Så jag känner mig bara väldigt trött på allt just nu kring dem...

Jag tycker du gör rätt i att ta en paus från dina föräldrar just nu. Det är INTE ditt jobb att hålla din mamma på gott humör och lyssna på att hon inte vill leva längre. Det är ett jobb en utbildad psykoterapeut ska ta över, inte någon anhörig!

Många kvinnor som är födda på 40-50-talen har lite svårt för det här att tänka sig att barnen inte vill leva på det sätt DE tycker är bäst. De är egentligen den första generationen som kunnat göra sina egna val och inte bara hålla med sina män, så många är väldigt uppe i det här med att "ha rätt" och "veta bäst".

Dessutom är många människor rädda för att åldras, och att ett vuxet barn bor ihop med sin partner betyder ju att man själv är gammal och att ens relation till barnen MÅSTE förändras. Det är inte likadant som när mammorna själva var i 30-40-årsåldern och hade man, barn och jobb och var mitt i livet, s.a.s. Som nyblivna pensionärer/människor som närmar sig pensionen är man inte längre "mitt i livet" och man har mindre inflytande över barnens liv. Ens roll förändras, och det är svårt för många.

Jag skriver INTE detta som en orsak till att man ska hålla med sina föräldrar osv, utan texten ska snarare ses som en reflektion om hur föräldrarna KANSKE ser på saker och ting.

Svenska Dagbladet har en artikelserie om krångliga relationer med mammor på sin hemsida, de kan vara värda en genomläsning:
www.svd.se/nyheter/idagsidan/

För egen del har jag en liten paus från mamma just nu, även om hon inte är medveten om det. Jag struntar helt enkelt i att svara varje gång hon ringer och jag ringer väldigt sällan upp henne. Vårt bröllop fick nämligen henne att visa väldigt dåliga sidor och att bete sig på ett sätt som egentligen är oförlåtligt (hot och utpressning), men eftersom hon har en viss problematik så fattar hon inte det. För egen del har jag därför bestämt mig för att minimera kontakten så länge jag är arg på henne. Pratar mest om neutrala saker med henne och lyssnar helt enkelt inte när hon kommer in "tyck synd om mig"-ältandet.

Jag hittade en väldigt bra skriven text  på nätet: http://www.pernillafredholm.se/Relationer/Bryta_foraldrar.pdf

Den beskriver väldigt bra (nästan kusligt nära) hur det varit i min familj, bortsett från att jag är yngre. Mina föräldrar är inte lyckliga tillsammans, och det känns som att mamma tyr sig till mig och min lillebror ännu mer då. Detta har gjort att rollerna blivit omvända, att det är jag som tröstar min mamma, jag som får finnas där för henne, vilket i sin tur gjort att jag känt mig mer främmande för henne då jag hamnat i en roll som jag inte borde varit i. Jag har sagt vid flertalet tillfällen när diskussionen kring min sambo kommit upp att jag tycker att mina föräldrar borde fokusera på att fixa sitt eget äktenskap först, eftersom ingen av dem mår bra i det, men då får jag bara höra att jag klandrar min mamma för att hon "misslyckats" med sitt äktenskap och att jag då menar att hon inte har någåon talan i min relation, vilket ju inte är det jag menar...

Gränssättning är ett stort problem, och det är något jag kommer jobba på under pausen, för jag måste i min tur bli bättre på att sätta gränser mot min mamma, vad som är ok och inte. Jag kan inte sitta i 6 timmar och prata i telefon för att vara snäll mot min mamma när jag själv mår värdelöst efteråt, utan hon måste antingen prata med någon proffessionell hjälp eller börja gå i terapi och lösa sina tankebanor. Jag själv går hos en psykolog och pratar, och det hjälper mig massa, det känns verkligen skänt att få en objektiv syn på allt som händer, och jag tror min mamma hade behövt det också.

Ja gränssättning är det som hjälper mig orka. Det är inte lätt att sätta gränser, och man får dåligt samvete (speciellt i början), men det är den enda vägen. Man kan inte rädda någon annan, bara sig själv.
Ett boktips, kapitlet om gränssättning är väldigt bra: Karyl McBride: "Will I Ever Be Good Enough? Healing the Daughters of Narcissistic Mothers".
Nu menar jag verkligen inte att alla mammor är narcissister, men boken kan vara värd att läsa ändå. Hon skriver även om den svåra frågan om man ska bryta kontakten eller ej, och om att ta en paus i kontakten med sina föräldrar.

Min mamma tror tyvärr att jag är väldigt lik henne i mitt känsloliv och att mitt reaktionsmönster är likadant som hennes. Hon har stora svårigheter att inse att jag TILL VISS DEL liknar henne, men att en större del av mig ändå är en egen person som INTE känner/reagerar som hon.

Bra att du har en samtalskontakt, det är jättebra om man mår dåligt och har en tendens att ta för stort ansvar för andra människors känslor och välmående.

Var beredd på att du kan få svar på ditt mail men svara då INTE utan låt det liksom "falla".
Annars kommer det att fortsätta!

När jag var sjuk så höll mina föräldrar på att tracka mig så det gick så långt att min läkare ville ta in min mamma o hennes man för samtal för de höll på att kosta mig mitt liv.
Jag sa nej till detta och fick redan då rådet att minimera all kontakt och de gjorde jag.
Sen togs den liksom fram igen men de var samma ältande och eviga gnällande.

Numera ringer dom aldrig men de sista gångerna de ringde sa jag "jasså", "ja så kan de säkert vara" (även om jag tyckte något annat), "ojdå"....osv.
Jag gick inte in i en enda diskussion.......

Absolut hade man önskat det varit annorlunda men nu är det som det är och då har jag valt detta.

Tänkte precis starta en egen tråd i ämnet, och så hittar jag den här. Min mamma (men även min pappa) kräver väldigt mycket tid och ger mig skuldkänslor så fort jag inte kan ge det de vill ha. Jag pratar med de tre ggr i veckan och träffar de en gång i veckan. Trots detta blir de aldrig nöjda.Varje gång de är i närheten av min bostad ringer de för att erbjuda sig att vi ses. När jag bestämde mig för att sova över fyra dagar hos dem blev de sura över att jag åkte hem på morgonen istället för på kvällen, istället för att bli glada över att jag faktiskt kom.
Min syster, som flyttade ihop med sin sambo för 10 år sedan och bor i en annan stad, förväntas fortfarande komma hem och sova över inför sin födelsedag, så att mamma och pappa kan väcka henne med ja må hon leva. Jag och min syster har försökt förklara att vi känner oss pressade och att mamma ger oss dåligt samvete om vi säger nej eller inte kan vara hos de så länge som de vill, men mamma ställde sig helt oförstående och sa att vi alltid har ett val.
Trots detta upprepar de varje gång vi ses hur bra de har klarat att barnen blivit stora, hur bra de är på att underhålla sig själva och vilken bra relation de har med oss barn. De är så bra på att underhålla sig själva, så att när de reste iväg för en månad sen ringde de om och om igen (jag  var bortbjuden på middag och kunde inte svara) tills jag slutligen svarade - bara för att berätta hur bra de hade det i sin hytt. Nästa resa, två veckor senare, ringde de för att tala om hur bra de hade det i bilen.
Jag tror mycket på kalaspinglans kloka reflektion att föräldrarna håller så hårt för att de inte vill inse att barnen är stora, och därmed måste de vara gamla. När jag berättade för mina föräldrar att jag förlovat mig var, som tur var, första reaktionen glädje. Men sen kom det: Varför har du inte berättat att du planderade att förlova dig? Oj vad dåligt jag mår nu, jag kommer inte kunna sova för min dotter är så stor att hon förlovar sig. Det måste betyda att jag är gammal.
Det var reaktionerna på min förlovning som fick mig att inse att nu får det vara nog och bestämde mig för att göra något. Jag har insett att jag själv delvis har skuld i det hela genom att ringa och fråga dem om råd i alla små och stora situationer. Min uppfostran att föräldrar vet bäst sitter djupt, även vid 25 års ålder. Det är först nu jag inser att jag kanske är kompetent nog att fatta egna beslut, och vid behöv rådfråga min sambo.
Varje dag tänker jag att jag borde ringa, men varje gång jag tar telefonen så känner jag att nej, jag vill verkligen inte prata med dem, trots att jag faktiskt har saker som jag vet att de vill veta. Kanske är det också vetskapen om hur sårad mamma kommer låta över att jag inte ringt tidigare som frånhåller mig...
Så, här har du min liknande situation, och mitt råd är, precis som andra, att låta det rinna ut i sanden. Låt bli att svara när de ringer, och säg att du är upptagen. Sista åtgärd är som min syster, att flytta till en annan stad för att slippa ovälkomna besök. Lycka till!

oj vad långt och tätt det blev! ursäkta, och hoppas du orkar läsa ändå!:)

Carinas tips ovan är kanonbra när man har med lite besvärliga människor att göra. Alla neutrala jaså, jaha, mhm är otroligt energisparande i jämförelse med att gå in i långa förklaringar för då hamnar man nästan alltid i en ofrivillig försvarsställning. Om det blir luddigt så använd vår konversation ovan som exempel. Jag frågar "är det allvarliga saker" och du skriver ett jättelångt och utförligt svar där du upprepade gånger hamnar i just den försvarsställning och de ursäkter du kan undvika. Egentligen hade du bara behövt svara - om du alls svarat - "nä, inget allvarligt alls"

:)

Kalaspinglan: jag läste på lite om böcker och narcissism på nätet och börjar nu faktiskt fundera på om min mamma kan vara något liknande. Det var skrämmande många karaktärsdrag som stämde överens. Jag tror inte att hon har något komplett NPD men karaktärsdragen i att man ser barnen som en förlängning som sig själv och att jag känner mig ansvarig för hennes välmående och att mina framgångar är det som betyder mest för henne kändes väääldigt bekanta...

Carina10: När jag skickade iväg mailet från början hade jag redan bestämt mig för att inte svara oavsett vad de skriver, för detta var mitt sätt att få ett avslut, och att ge sig in i fler diskussioner är inte tanken, och det ska jag hålla stenhårt på har jag lovat mig själv. Jag kommer säkert få mail med mycket "emotional blackmailing" vilket är extremt vanligt, i alla fall från min mors sida, men jag har bestämt mig för att ignorera detta. Men tack för rådet ändå! =)

Anniina: Jag känner precisigen hela din situation, alltid samma tjat om att man ska göra mer, vara mer där, men de blir aldrig nöjda. Det finns liksom ingen gräns för hur mycket kraft och tid de tycker de kan ta... Hoppas du får ork och styrka tillbaka!

Allis: Jo, jag vet inte varför jag alltid känner att jag måste förklara och ursäkta mig för allt jag gör, men jag antar att det i grund och botten är för att jag vill ha förståelse och (vid vissa tillfällen) medhåll för det jag gör. Detta har jag nog inte alltid gjort, utan jag tror det har börjat på senare år, när jag märkte att det enda min mamma blev glad över på riktigt var mina framgångar, och att jag alltid varit rädd för att ringa min mamma när det är något som gått dåligt, för jag vet att jag kommer behöva förklara mig. Tror att det är där det kommer ifrån. =/

Aniina: känner igen mig i allt du skriver. Jag är 24 år men i mina föräldrars ögon fortfarande liten. Pratar nog 3 ggr dag ses varannan. De vill gärna att jag ska sova på mitt gamla rum när jag hälsar på.. Pappa är ute pch fiskar med båten mkt, visst de är kul att va med ngr gånger om året men inte två gånger i veckan. Mkn mamma vill styra och ställa i allt, lägger sig i mitt jobb hela tiden ekonomi. De kvävee mig med allt hela tiden. När man jobbar heltid och lite till så orkar man inget mee än att se till att föräldrarna är nöjda och glada. Har förlorat många vänne för jag måste prioritera mina föräldrar hela tiden. De ber om en kopia på mitt jobb schema så de vet hur och när jag är ledig. Kan inte skriva och få med allt men i de stora hela de känns som de lever sitt liv genom mig . Och jag orkar snart inte längre..

Det där låter verkligen inte bra! Du kan inte offra ditt liv fö dem. Jag vet att man får jättedåligt samvete när man försöker ses mindre, för de har ju inga andra än sina barn. Men den viktigaste i ditt liv måste vara du! Finns det något sätt du kan dra ner på kontakten med dem?KKanske inte lämna ut schema? Inte svara ibland när de ringer?

Jag blir alltid lite ledsen när jag hör om att bryta med sina föräldrar eftersom jag gjorde det när jag var 19-20 ungefär. Det berodde på min dåvarande pojkvän som fick mig att ha så dåligt samvete över att han behandlade mig illa att jag slutade ta kontakt med min familj och mina vänner. Då kunde jag inte minnas hur bra jag mått förut och hur fri jag kände mig med dem. 
När jag väl gjorde slut med honom åkte jag raka spåret hem till mina föräldrar och stannade hemma i en, två veckor. Nu har det gått några år, jag har en fantastisk sambo som uppmuntrar mig att umgås med vänner och familj istället.

De relationer med era föräldrar som ni beskriver låter inte hälsosamma. Just nu är min mamma sjukskriven och det har blivit en del "det är så synd om mig"-samtal, men om det blir för mycket tar jag en paus och bara smsar istället för att ringa varje dag. 
En relation med en förälder borde ju vara som alla andra relationer, om de är dåliga ska man inte stanna i dem. Det tog mig lång tid att komma fram till det när det gällde min förra pojkvän, och en relation med en förälder är ju ännu seriösare, långvarigare och det finns mer historia i förhållandet som gör det svårt att släppa.