Bryta med sina föräldrar
När ens barn tar en annan väg i livet än den man kanske själv hoppats på eller sett för sin inre syn så är det nog oundvikligt att det blir gnissel, oavsett hur bra uppväxten än har varit. Så länge det inte handlar om saker som kommer att vara direkt skadliga för ens vuxna son/dotter går nog gnisslet över till slut men att sluta bry sig om, lägga sig i, måna om - det gör vettiga föräldrar livet genom. Min pappa var över sextio när min farmor frågade om han hade mössa på nu när det var kallt ute. Jättelöjligt tycker vissa, jätterart tycker andra. Jag är över fyrtio och brukar med jämna mellanrum gasta det till min mamma när hon påpekar de mest självklara saker men egentligen är jag vansinnigt nöjd över att ha en mamma som bryr sig så mycket. De flesta av de barn jag jobbar med har aldrig upplevt detsamma och då kna jag känna mig priviligerad.
När du skriver "allt som har gått fel" så kan det betyda så mycket. Är det allvarliga händelser? Är det något hos sambon som triggar igång dem - och då menar jag inte hej vi röstar på olika partier utan rejäla grejer såsom kriminell bakgrund eller missbruk.
Det kan också vara så att det faktiskt handlar om något så simpelt som en vanlig frigörelseprocess. Du flyttar hemifrån och direkt ihop med någon. Föräldrarna ska inte bara vänja sig vid att du inte längre bor hemma, du är också så pass vuxen att du är sambo. Det kan ju tigga igång vem som helst.
Sunt att ta en paus, ibland behöver man lite distans och få möjlighet att fundera på både hur man själv tänker och hur den andra resonerar och till slut mognar det kanske fram en bra kompromiss. Hoppas att det går bra för dig!