Vad tycker du om 5:2-dieten?

Jag såg avsnittet av Vetenskapens värld i våras, ihop med min sambo.http://www.svtplay.se/video/1120851/del-11  Båda två tyckte de nya rön som forskarna kommer med är väldigt intressanta. Men, jag tycker det är synd att så fort något kan kopplas ihop med att man också går ner i vikt, så blir allt fokus "ute bland folk" på kilona och vips är det bantning man pratar om igen.
Ingen av oss uppfattade programmet och det forskarna tryckte på som främst en bantningsmetod. Det vi reagerade på var att så många olika värden som "testkillen" låg farligt högt på, normaliserades-att något sattaes igång i kroppen som tycks vara positivt (utifrån vad de hittills kommit fram till) vad gäller att få bukt med riskerna för många av våra välfärdssjukdomar.
Det tycks finnas en vits med att ibland bara ge kroppen ett minimum. Men det viktiga var ju att inte göra det länge-för att inte istället ställa in kroppen på svält och sparlåga.
Att fasta/halvfasta någon dag ibland är ju något man kan göra löpande genom hela livet om man vill, utan att behöva slopa några livsmedel alls och utan att det alls behöver vara frågan om att man vill gå ner i vikt.

Jag är allmänt väldigt skeptisk och motvillig dels mot dieter, men också mot "nya flugan för stunden" och jag känner mig ibland som den sitste som vägrar bli LCHF:are. De som följer den kostformen är ju väldigt noga med att framhålla att "det är inte en diet, det är en livsstil", men det kan man ju säga om vilket sätt att förhålla sig till mat som helst isåfall.  Menar man "bantningskur" så visst, då fattar jag att man inte tycker att LCHF är det, men jag påstår att "diet" innebär mer än så. Att hålla en viss diet kan ju ha olika syften och vara mer eller mindre påtvingad. Min diet är min kosthållning-därför har ju alla någon form av diet och i den betydelsen kan man ju absolut hålla en viss typ av diet utan att det är fråga om någon quick fix eller tillfällig grej.

När det gäller just att gå ner i vikt så är ju sanningen att det är svårt att göra det utan att kombinera BÅDE motion och kontroll på hur mycket man äter. Jag tror utan en sekunds tviviel, att man är tvungen att hitta ett sätt som på sikt fungerar för just en själv. Olika faktorer spelar in i våra liv, vår vardag och vår livssituation och över tid förändras det. Att alltid räkna alla kalorier, varje dag och jämt, tror jag inte vore så kul. Men att räkna dem för att lära sig vad man kan äta under en dag för att det ska bli 500-600 kcal, är ju inte oöverstigligt och tittar man närmre på det hela, så är det faktiskt inte fråga om att behöva avstå mat helt. Jag tycker det egentligen är ganska likt "man kan äta allt men inte jämt", tallriksmodellen eller viktväktarna.

Jag tror förresten inte faran är att man vräker i sig ohämmat övriga dagar. Den stora faran jag ser, är folk som är vana att svälta sig, och tycker att "ju fler fastedagar desto bättre" och att man inte tillåter sig att ät normalt de vanliga dagarna. Har man ätstörningar ska man nog låta bli alla former av fasta, har jag en bestämd känsla av.

Jag tror vi kommer att få veta mer och mer om vad mat egentligen betyder, hur kroppen och hjärnan fungerar och vad det är som triggar igång fetmagenerna, diabetes och alla de andra sjukdomarna som vi faktiskt måste få bukt med-och det är intressant att höra vad de börjar se för resultat.
Jag tror saken är mer komplex än att "bara man inte ärter de syndiga kolhydraterna så är allt frid och fröjd". Därför är jag intresserad av vidare forsking i ämnet.