De säger att vi borde göra slut...

Så du upplevs som "tråkig" och "dålig för din sambo". Det första är ju synnerligen subjektivt, vad som är trist för en är ett toppenliv för en annan så just den biten tycker jag du ska släppa helt och hållet. Det är faktiskt okej att hela världen inte gillar en.

Den andra delen är lite svårare och där tycker jag att det är läge att ta en funderare. Vad betyder det att "vara dålig för någon"? Det kan ju vara precis vad som helst från fjantigt skitprat till att de tycker att din sambo påverkas negativt av att vara tillsammans med dig. Om min lillebror eller bästa vän hade hängt ihop med någon jag tyckt varit dålig för honom/henne hade jag givetvis sagt det också. Jag hade utan problem tagit hans besvikelse, ilska eller vilka känslor som än dök upp för jag hade också kunnat berätta på vilket sätt jag tyckte att relationen inte var lyckad. Att inte säga något alls hade varit uteslutet. Kan man inte tala om vad det är som gnager utan bangar lite i efterhand och ber om ursäkt (för vad liksom? För att man bryr sig om eller för att man vet att man klampat på? Helt obegripligt)) så känns det mest som lite barnsligt skitprat och det är väl mest....genant...att vuxna alls ägnar sig åt.

Det kan väl vara bra att reda ut saker men det ska du nog lämna till din sambo och hans bror/bästa vän att göra utan din inblandning, annars riskerar det bara blir än mer infekterat.

Det kanske inte heller är så att ni är överens om vad som är "dåligt". Ta det med sms-andet som exempel. Du har tidigare fått panik någon gång när han gått ut. Med all största sannolikhet har din sambo åtminstone nämnt det för sin allra bästa vän, kanske pratat mer om det, kanske tom beklagat sig utan att för den skull mena att livet med dig är skit. Man ventilerar saker med sina vänner och ibland, tja, kanske de drar sina egna slutsatser på lite väl höga växlar.

Om jag säger till min bästa vän "jösses vad jag är less på min man/mitt barn/min mamma" är det förstås inte samma sak som att jag inte vill ha dem i mitt liv. Ibland behöver man bara pysa lite och det tror jag är allmänmänskligt, men kanske kan inte alla riktigt se skillnaden mellan att pysa och att faktiskt mena det på riktigt.

Och visst, det skulle kunna vara så att brodern och bästa vännen av någon, ännu inte rikitgt tydlig anledning faktiskt tycker att relationen är dålig för honom men tycker jag nog att de har ett visst ansvar att förklara på vilket sätt men som sagt var, det kan de diskutera med honom, inte med dig. Och det kan likaväl vara så att det egentligen bara handlar om lite hederlig gammal svartsjuka, dvs. de har inte lika mycket tid och uppmärksamhet från honom som tidigare. Jag kan t.ex. se på mitt växande barn hur hans prioriteringar förändras. Förut var det ju alltid jag som gällde, numer är kompisarna bra mycket roligare att hänga med och ju äldre han blir desto mer kommer han att frigöra sig från mig. Det är en process som jag skulle tro att varenda förälder skulle beskriva som behäftad med visst mått av svartsjuka :) även om man såklart fattar att det är en del av livet.

Låt honom fundera lite för sig själv, kanske han behöver det, och förhoppningsvis löser de sina fnurror med tiden. Jag sätter mycket på att det mest troliga är att ni allihop är i lite olika faser i livet och att det handlar om att man inte riktigt förstår varandras val och prioriteringar. Kram!