Anonym (Sorg i blicken) skrev 2013-10-02 23:37:21 följande:
-En tråd om barnlängtan-
Jag har tagit steget för att göra en utredning. Hur gör man för att inte bli galen?
Man ser till att leva under tiden, hittar någon vettig terapeut att prata med, tillåter sig att vara förbannad och ledsen emellanåt och gör precis som du har gjort - påbörjar en utredning.
Det är något med ofrivillig barnlöshet som får folk att, av bästa välvilja i världen, kläcka ur sig de mest absurda kommentarer. Du kommer garanterat att få höra saker som:
* skaffa hund
* ställ er i adoptionskö
* slappna av annars funkar det inte
* tänk på något annat tralalaaaa
* TICK TACK nu går den biologiska klockan snabbare!
Du kommer också att få höra JÄTTEMÅNGA berättelser om hur bra det gick för den och den bara för att de åt sjögräs, stod på huvudet en halvtimme eller gick till någon svindyr alternativbehandlare. Hav tålamod, människor hasplar inte ur sig allt detta av elakhet eller dumhet, de vill väl men fattar sällan hur påfrestande det är. Det är bra att försöka hitta en strategi för att kunna hantera kommentarerna och den måste du komma fram till själv. Bara du kan komma på vad som känns lättast att säga.
Jag har en snart nioårig pojke som blev till efter ändlösa inseminationer, mediciner som gav helknäppa biverkningar och till slut två riktigt plågsamma och asdyra ivf-behandlingar i Holland. Trots att de allra flesta kring oss vet hur svårt det var kan jag fortfarande få kommentarer som "vill du inte att han ska ha syskon?". På det brukar jag svara "jag hade gärna givit min ena arm för en mikroskopisk chans att få fler barn men inser att det var ett gigantiskt mirakel att jag fick ett".
Det var en skitjobbig tid och hade jag i efterhand gjort något annorlunda så hade jag nog skaffat samtalshjälp snabbare istället för att bygga upp besvikelsen och ilskan, det är påfrestande att gå och vara förbannad i åratal.
Kram