Kärleksbarnen lyser med sin frånvaro..
-En tråd om barnlängtan-
Tiden rusar förbi, dagarna blir till långa nätter som sen blir veckor, månader och även år.
Livet bara rullar på men jag står helt still.
Det blir inget plus, jag försöker att vara cool och inte räkna dagar ibland och vissa månader räknar jag ut när det är ÄL. Men det händer ingenting. INGENTING.
Fick missfall för över 1 år sen, och sen dess har det varit tufft.
Jag stänger av. Orkar inte prata om det.
Kastas mellan hopp och förtvivlan. Han ser min sorg i mina ögon, men jag orkar inte prata.
Jag har tagit steget för att göra en utredning. Hur gör man för att inte bli galen?