Som rubriken lyder, är det fler än jag som lever utan barn och tycker att det är ok? Det vimlar av trådar om barn och längtan efter barn etc, men ingen där vi kan diskutera. Hur blir ni bemötta? Accepterar er mamma att hon inte ska bli mormor? Tycker det kan vara kul att se hur er situation ser ut!
Vi har inga barn, och vi planerar inga heller.
Men skulle det komma så är det välkommet om man säger så då...
Min mamma har gått bort, men visst önskade hon barnbarn. Hon tjatade dock inte och satte press på oss.
Makens föräldrar är bara glada att han har hittat någon att dela livet med. Han hade inte ens dejtat innan han blev 28 eftersom han lagt all energi på skola och utbildning...
Så ingen press därifrån heller. Dom har andra barnbarn så dom känner att så länge vi är nöjda med vårt liv och våra val så är dom också det. 
Hm, jag tycker det känns konstigt att det är två här inne som är frivilligt barnlösa! Min mamma har nog börjat inse att jag inte ska ha några barn. Men nu har jag blivande makens föräldrar på mig om allt istället! Min svärmor tror att det är jag som bestämmer och dikterar i mitt och sambons förhållande, så även om han skulle vilja ha barn så är det jag som säger nej. Samma sak med att vi ska gifta oss borgerligt. Det vill inte heller kristna svärmor inse att vi båda vill. Hon tror att jag kör över min blivande i allt. Så när jag äntligen lyckats övertyga mina egna föräldrar att det inte blir nått, så är det bara att börja om från början med svärföräldrarna..
Det är din blivandes ansvar att ta det med sina föräldrar. Det är viktigt att han kan prata med dom om sånt och förklara varför han vill ha det så.
Vi är frivilligt barnlösa, vi vill inte ha barn. Känner ingen som helst längtan efter det, varken jag eller min man. Trots att jag är i den åldern då många av mina vänner skaffar barn. Vi kanske ändrar oss om några år men det kan lika gärna vara så att vi inte alls vill ha barn. Mina föräldrar vet om det och det gör mina svärföräldrar också. För dem är det inget som helst problem om vi avstår från barn. Jag är enda barnet och svärmor var 36 år när hon fick äldsta sonen (min man) så hon tycker att vi har gott om tid på oss. Jag är nyss fyllda 30. Det enda jag tycker verkar tråkigt med att inte skaffa barn är att jag inte kommer att få barnbarn. För jag vill ha barnbarn men inte barn. Och det är en rätt svår ekvation.
Läser en del trådar här där folk skriver saker som: "när du träffar rätt man/kvinna kommer du att vilja ha barn". Jag är 100 % säker på att jag har träffat rätt man men jag vill inte ha barn ändå
Jag borde kanske inte svara, men gör det ändå 
Jag har två vuxna döttrar, och har nu i andra halvlek hittat kärleken igen. Han har inga barn och vill inte ha. Det intressanta är att honom är det ingen som tjatar på, men mig däremot! Jag får ofta svara på om vi inte ska ha barn så han får bli pappa. Men ursäkta, han vill inte, jag är nöjd med mina två, och även om vi ville så är jag för gammal. Och även om det skulle kunna bli en graviditet så lockar det mig inte ett dugg att sitta uppe och vänta på en tonåring när jag är mellan 60-70 år! Jag vet inte hur en del tänker...
Jag vill absolut inte! ha barn
.
Då jag är handikappad och har fullt upp med mig och mina husdjur.
De är som mina barm istället.
Visst är det jobbigt att det finns en "allmän uppfattning" i samhället att man ska ha, eller ska vilja ha barn?
Jag och min man gifte oss nu i augusti, och kommentarerna har haglat!
"Nu saknas bara trampet av små fötter." "Jaså du har varit förkyld? Ja det blir så när man legat med ´magen bar´!"
Speciellt från hans sida släkten. Allra helst hans mamma, pappa och styvmamma.
Nu ska jag ju ärligt erkänna att han vill ha barn, medans jag inte känner någon som helst längtan ännu. För min del skulle vi kunna vänta 6-7 är, eller ännu längre, vad vet jag. Men så är han ju också några år äldre än vad jag är (jag är 24, han är 27). Men han har sagt att han förstår hur jag känner och vill inte stressa mig till något jag inte själv är säker på.
Jag kanske skulle kunna tänka mig barn, om detta var något andra gav f*n i att lägga sig i, och han och jag kunde disskutera och känna efter ifred, men att alla ska "ge oss råd" och stressa på oss gör mig förbannad! Vad vet dom om vad jag vill? Usch va trött jag blir!
Jag hoppas att detta inte kommer bli något som sliter oss isär i slutändan, eftersom vi älskar varandra och är rörande överens om det mesta annars i vår livssituation, Och vi har varit tillsammans i åtta är, så jag är ganska så trygg med att jag valt rätt man att leva med.
Kort sagt, för att svar på din fråga Sofie R: Mamma och pappa accepterar att jag inte är mogen att bli mamma, och att jag kanske aldrig blir det. Men min mans föräldrar säger bara att jag "larvar mig" eller att "det kommer" om jag säger att jag inte är mogen eller vill bli förälder. Och det är också den allmänna responesen man får. "Det finns ju ingen större glädje än att bli förälder!"
Blablabal...
Hur ofta får man inte höra att ens liv är meningslöst utan barn?! Men nej, jag lever ett väldigt bra liv utan barn, men det tycks ingen tro på. Frustrerande att man bara ska älska barn, annars är det fel på en!
Vi är frivilligt barnlösa! Jag tycker att barn bara är skrikiga, kladdiga och skitjobbiga Nu så är det ju dock så att min blivande make vill ha barn så det kanske blir en unge i framtiden iallafall. Men vi är ju "bara" 30 år så vi har tid på oss att fundera :) just nu så njuter vi iallafall av att bara vara två och kunna ha romantiska kvällar varje kväll ;)
Nu kanske jag inte alls passar in här eftersom jag har ett barn (som dessutom var både efterlängtat och planerat) men jag vill absolut inte under några omständigheter ha fler. Jag har aldrig velat ha fler och jag har HEMSKA upplevelser av syskon, likaså min man. Detta driver folk till vansinne nu när barnet börjar komma upp i åren. Elaka kan kommentarerna vara.
"Hur kan ni vara så själviska att han inte får syskon?"
eller
"Ska han behöva ta hand om er helt själv? Fy vad elakt"
eller min favorit
"Har man pippat till sig ett barn har man faktiskt ett ansvar. Ni kan ju inte avsluta ett halvfärdigt jobb"
Vad jag menar med detta är att folk ALLTID har kommentarer. ALLTID. Det spelar ingen roll hur man lever sitt liv. Vi har ett jättebra liv (vi tre) med massa tid ihop. trevliga restaurangbesök, vi tränar, vi jobbar, åker på ett par semestrar om året och äter gott. Detta verkar göra flerbarnsföräldrar tokiga ;) Det ska tydligen vara kaos om man har barn. Punkt ;)
