Finns det flera frivilligt barnlösa här?

Wooow!

"Ni kan ju inte avsluta ett halvfärdigt jobb"?!

Har inte folk någon jäkla spärr? Men de är klart, många verkar ju lida av någon slags mild tourettes.

Ett barn är ju en färdig skapelse skulle jag säga, det är ju nedsättande mot honom också att säga så.

Ja du har rätt Fröken Fantastisk, oavsett hur man lever finns det alltid folk som tycker att de har rätt att uttala sig om huruvida man "gör rätt" eller inte.

Jag personligen är jättenöjd med mitt liv nu! Vi har våra katter och hundar och älskar varandra. Det tycker jag borde räcka för människan! Men nej, det ska tydligen vara barn också. Annars verkar det som folk tycker att det är fel på en! Och den klassiska, "du kommer att tycka om dina egna barn". Men va fan, ska man våga chansa på det? Det finns ju inte direkt någon ångertid när barnen väl är färdiga liksom..

Jag vill inte heller ha några. Totalt ointresserad av barn och får sår i öronen av deras skrik.
Min mamma hade gärna sett att jag skaffade, men hon verkar förstå att jag inte vill. Dessutom har hon fyra barnbarn redan.

Vi har inte heller barn och planerar inte några som det ser ut nu, sen vet man inte, vi kanske ändrar oss om några år.. Jag tycker att bebisar är mysiga och större barn är helt okej men när dom är i dagisåldern så tycker jag generellt att de är rätt jobbiga, med vissa undantag. Jag vill gärna ha vuxna barn när jag blir äldre men då måste de ju vara små först... Och som Sofi R sa man vågar ju inte chansa på att man ska tycka om de små liven! Vi är nöjda med våra liv nu och det känns som om vi skulle få ge upp väldigt mycket om vi skaffar barn.

Vi är i den åldern när "alla" skaffar barn, vi har bott ihop i några år, har pluggat och jobbar nu båda två så det är nog en hel del som tänker att vi nog kommer skaffa barn snart eller tycker att vi borde. Jag är såå trött på att få frågan om inte vi också ska skaffa barn snart och vill snart svara "Nej, det vore en mardröm, jag HATAR barn!" bara för att de ska bli tysta och sluta fråga varje gång vi ses. (För att vara tydlig så hatar jag inte barn på riktigt.) Sen förstår jag inte riktigt att man håller på och frågar sånt hur som helst, det kan ju vara en väldigt känslig fråga om man tex har olika syn på saken i förhållandet eller försöker men inte kan.. Den frågan har hittills bara kommit ifrån kompisar. Våra föräldrar är väldigt inkännande och skulle aldrig tjata om nått sånt. 

Jag tycker det är irriterande med personer som uttrycker att man missat meningen med livet när man inte har barn. Jag förstår att det är en fantastisk grej och deras mening med livet men alla är olika och alla har inte den viljan. Tycker att det ofta känns som att de är lite nedvärderande när de fäller sånna kommentarer.. Som att man inte förstår bättre.. Och när dom säger att det kommer med tiden... Aagh.. Det behöver inte vara ett tecken på omognad för att man inte vill ha barn! Sitter och retar upp mig själv nu när jag skriver känner jag :P

En annan sak som jag retar mig på är att många med barn inte längre är egna personer utan bara mamma/pappa och bara kan prata om förlossningar, nappsorter, babyrytmik... Jag pratar gärna om och med mina vänners barn men jag vill gärna prata om något annat också när vi träffas. Det är en sak som får mig att inte vilja ha barn, jag vill inte bli sån som svarar mamma när det ringer (eller ännu värre kallar min kille för pappa även när barnen inte är i närheten), som inte längre har några andra intressen än babysim, som inte kommer ihåg att fråga vad som sker i mina vänners liv när vi ses...

Nu låter det väl som att jag är väldigt negativt inställd till barn och föräldrar, så är det inte och det är ju längt ifrån alla föräldrar som kommer med klumpiga kommentarer osv. Jag är bara väldigt trött på dehär gejerna men jag förstår att det kan vara jobbigt tvärtom också. Det finns ju många som inte har barn som istället kan vara dömmande mot de som väljer att skaffa barn istället för att tex resa/utbilda sig eller så och det måste ju vara minst lika jobbigt. Mer förståelse inför varandras olikheter och val i livet helt enkelt! :) 

jag är 36, blir 37 väldigt snart men känner heller ingen direkt överväldigande lust att ha barn. turligt nog känner min man detsamma. han är 43. vi försöker lite halvhjärtat på graviditet men med handen på hjärtat skulle jag vara lika glad om det inte blev något. mina föräldrar skulle väldigt gärna vilja ha barnbarn, det vet jag och jag är så tacksam för att de inte lägger någon press på mig. tack och lov har de många barnbarn och småbebisar bland sin vänkrets som de kan gosa och pyssla om. min mans föräldrar vill också ha barnbarn och de kommer med småpikar men inget ohanterbart.ni andra, vad svarar ni när folk frågar er om det inte är dags snart? visst anser jag att det är helt upp till var och en om man vill ha barn eller inte, och folk borde inte lägga sig i att fråga om sånt men uppenbarligen klarar många inte att låta bli. själv brukar jag försöka att skoja bort det genom att svara 'i'm still a big baby myself' eller 'my husband is my baby' eller till svärisarna säger jag 'when our future dog gets puppies you get grandchildren'. sen ändrar jag ämne snabbt.skönt att höra att vi iaf inte är de enda som inte hett längtar efter barn...   

Jag svarar det helt ärliga: Vi vill inte ha barn. Så slipper man alla diskussioner sen. Fast folk brukar titta lite konstigt på en, ungefär som jag precis erkände att jag mördar barn eller förgriper mig på dem.

Tror det är enklare när man är ärlig.  

Frivilligt och frivilligt, jag hade nog egentligen velat ha barn, men har en sjukdom som gör att jag helt enkelt inte hade orkat. När jag träffade min man hade han inställningen att kan kunde tänka sig att ha barn men lika gärna att vara utan, det var inte viktigt för honom vilket var väldigt skönt för mig eftersom jag fortfarande var rätt osäker då.

Nu är jag över 40 och har lagt ner definitivt, och ärligt talat känns det oftare och oftare som att det mest är rätt skönt. När man hör grannbarnens hysteriska utbrott, eller får lock för öronen av något trött och hungrigt barn i affären, eller hör vännerna sucka över den tredje vab-omgången samma månad tänker jag rätt ofta för mig själv att TACK OCH LOV att jag slipper det där. Visst, jag förstår ju att det är värt det för dem. Hade jag haft barn hade jag förmodligen också tyckt att det var värt det. Jag hade t.o.m. tyckt att det hade varit värt det att bli kraftigt försämrad i min sjukdom, vilket jag sannolikt hade blivit, för mina barn när de väl fanns på plats. Men det känns inte värt det för barn som inte finns, om ni förstår vad jag menar.

Jag tror en av anledningarna till att det är så svårt för vissa föräldrar att förstå hur någon kan vilja vara utan barn är att när de tänker på det så föreställer de sig att själva vara utan just sina barn. Och den tanken blir naturligtvis outhärdlig för de flesta föräldrar. Det är ju barn som finns, som är deras, som mamman (och det är oftare mammor som är så där oförstående) har gått igenom en fysisk process med en massa hormonstormar för att bli idiotförälskade i, som de skulle göra vad som helst för. Skulle de själva förlora sina existerande barn skulle det ju vara en katastrof.

Och så klarar inte vissa personer att se utanför sina egna referensramar och se att det inte handlar om att tänka bort befintliga barn, utan att det inte uppstår nya, ännu obefintliga barn.

Aniara4 du har säkert rätt i att föräldrar (mammor, håller med dig om att det mest är kvinnor som är sådär oförstående) tänker sig livet utan sina barn och inte avsaknaden av nya icke befintliga barn. Jag har inte tänkt på det så förut för alla har ju varit i situationen att inte ha barn så det borde inte vara så svårt att sätta sig in i det.