Finns det flera frivilligt barnlösa här?

Vi har inte heller barn och planerar inte några som det ser ut nu, sen vet man inte, vi kanske ändrar oss om några år.. Jag tycker att bebisar är mysiga och större barn är helt okej men när dom är i dagisåldern så tycker jag generellt att de är rätt jobbiga, med vissa undantag. Jag vill gärna ha vuxna barn när jag blir äldre men då måste de ju vara små först... Och som Sofi R sa man vågar ju inte chansa på att man ska tycka om de små liven! Vi är nöjda med våra liv nu och det känns som om vi skulle få ge upp väldigt mycket om vi skaffar barn.

Vi är i den åldern när "alla" skaffar barn, vi har bott ihop i några år, har pluggat och jobbar nu båda två så det är nog en hel del som tänker att vi nog kommer skaffa barn snart eller tycker att vi borde. Jag är såå trött på att få frågan om inte vi också ska skaffa barn snart och vill snart svara "Nej, det vore en mardröm, jag HATAR barn!" bara för att de ska bli tysta och sluta fråga varje gång vi ses. (För att vara tydlig så hatar jag inte barn på riktigt.) Sen förstår jag inte riktigt att man håller på och frågar sånt hur som helst, det kan ju vara en väldigt känslig fråga om man tex har olika syn på saken i förhållandet eller försöker men inte kan.. Den frågan har hittills bara kommit ifrån kompisar. Våra föräldrar är väldigt inkännande och skulle aldrig tjata om nått sånt. 

Jag tycker det är irriterande med personer som uttrycker att man missat meningen med livet när man inte har barn. Jag förstår att det är en fantastisk grej och deras mening med livet men alla är olika och alla har inte den viljan. Tycker att det ofta känns som att de är lite nedvärderande när de fäller sånna kommentarer.. Som att man inte förstår bättre.. Och när dom säger att det kommer med tiden... Aagh.. Det behöver inte vara ett tecken på omognad för att man inte vill ha barn! Sitter och retar upp mig själv nu när jag skriver känner jag :P

En annan sak som jag retar mig på är att många med barn inte längre är egna personer utan bara mamma/pappa och bara kan prata om förlossningar, nappsorter, babyrytmik... Jag pratar gärna om och med mina vänners barn men jag vill gärna prata om något annat också när vi träffas. Det är en sak som får mig att inte vilja ha barn, jag vill inte bli sån som svarar mamma när det ringer (eller ännu värre kallar min kille för pappa även när barnen inte är i närheten), som inte längre har några andra intressen än babysim, som inte kommer ihåg att fråga vad som sker i mina vänners liv när vi ses...

Nu låter det väl som att jag är väldigt negativt inställd till barn och föräldrar, så är det inte och det är ju längt ifrån alla föräldrar som kommer med klumpiga kommentarer osv. Jag är bara väldigt trött på dehär gejerna men jag förstår att det kan vara jobbigt tvärtom också. Det finns ju många som inte har barn som istället kan vara dömmande mot de som väljer att skaffa barn istället för att tex resa/utbilda sig eller så och det måste ju vara minst lika jobbigt. Mer förståelse inför varandras olikheter och val i livet helt enkelt! :)