Här får du fråga precis vad du vill!

Det finns olika grader av att vara vegetarian. Själv har jag varit vegetarian i perioder, och nu väljer jag vegetariska alternativ om det finns. Men samtidigt är det helt sjukt gott med en köttbit ibland. 
Quornbiffar och sojakorv är ganska praktiskt om man ska få någon som inte är van vegetarian att äta något annat. Men min sambo brukar genomskåda det ganska fort. Konsistensen är annorlunda, smaken är annorlunda, och främst av allt är det ju inte kött. 

Man vänjer sig vid att äta de vegetariska alternativen. Kött tycker jag fortfarande kan vara ganska läskigt att äta, särskilt när man ser på köttbiten att det varit ett djur. Nu är jag uppväxt på lantbruk och vet att kött kommer från djur, men att hitta blod i kycklingfiléerna får mig att sträcka mig efter quornbiffarna i frysen.  

Jag undrar över en sak. Egentligen handlar det nog i grund och botten om hur i h*lvete jag har tänkt, men ni kanske kan hjälpa mig att reda ut det. 

Under sommaren har jag varit helt arbetslös, och nu har jag sedan en vecka tre jobb och en kurs jag läser. Totalt ca 55 timmars sysselsättning i veckan. Min sambo jobbar skift, så för honom spelar det ingen roll hur mycket eller lite jag jobbar, vi ses ändå bara på helgerna, alternativt i dörren när jag åker och han kommer hem.

Men är det egentligen något jag ska försöka klara av? Ingen av sakerna kan jag riktigt lägga av med. Båda arbetsgivarna har antytt att det finns möjlighet till mer jobb senare, och säger jag nej nu får jag inte chansen senare. Kursen är lite "nu eller aldrig", eftersom jag läser den för andra gången. Första gången kan jag ha gått in i väggen lite och hoppat av universitetet....

Jag brukar känna när det närmar sig gränsen för vad jag klarar av. Då säger jag stopp. Och båda mina chefer (jag har två jobb på samma ställe) vet om att jag har massor att göra just nu. 
Än så länge fungerar det, men jag har inte riktigt hunnit börja jobba med alltihop fullt ut. Det känns som att det kommer bli riktigt kämpigt, men jag pratade med en av mina chefer och hon sa att vi skulle prova under oktober, sedan utvärdera. Hon hade också varit ung, sa hon Kursen går på kvartsfart och distans, så det är upp till mig att se till att det fungerar. Just nu har jag bara gjort det jag måste för att klara deadlines, inte skrivit en bokstav mer än så. Jag har också pluggat mer än 100 % förut, och jag tycker det är skitjobbigt eftersom man gör ett halvbra jobb, aldrig ett strålande. Jobben kan leda till antingen en projektanställning på heltid i fyra år efter jul, alternativt ett vik på ett halvår. Eftersom min sambo är visstidsanställd och ensam försörjt oss under sommaren känns det som att jag måste ta de chanser som ges. Plugget är motsvarande en c-uppsats inom lärarprogrammet, något jag behöver för att kunna undervisa i ämnet. Vilket jag gör just nu, som ett tillfälligt jobb.
Målet är att få ett jobb jag får behålla eftersom jag redan har pluggat i fem år, därför vågar jag inte säga nej när jag blir erbjuden jobb med chans till mer. Det har varit en lång sommar, och det vore skönt att kunna betala sina egna räkningar igen...

Jag har pratat lite med min andra chef också, så alla vet om hur min situation ser ut. Universitetet vet också om att jag jobbar parallellt, så förhoppningsvis kan jag få lite stöd och förståelse (vi är typ två personer som skriver uppsatsen) från dem också. 
Ja, jag ska prova i oktober. Jag spelar med öppna kort, och gör mitt bästa för att känna efter vad som fungerar.

Min sambo jobbar förmiddag, kväll och natt i ett rullande schema på tre veckor. Han har bara gjort det i någon månad än så länge, så jag är inte riktigt van ännu. Men jag vet att vi anstränger oss för att ha tid för varandra på helgerna, så länge jag inte sitter med jobb eller plugg som ska göras i sista minuten.  

Det här har jag alltid tyckt varit svårt. Att sätta mig själv först. Jag har tre yngre syskon som betytt mer än allt annat för mig i världen. De har alltid gått före mig, jag har hjälpt dem genom allt. Att sedan släppa det när man blir vuxen och låta sig själv ta lika mycket plats i ett förhållande som den andra parten, det gör att man lätt blir överkörd. 

"Att kompromissa bort sin person" är så jäkla sant. Det är nog lättare för en tjej att göra det, i ett förhållande och i livet, eftersom pojkar ges mer utrymme redan i skolan och på dagis. Jag har jobbat inom skolan, och även om man går in med ett genustänk så reagerar man utifrån de mönster man känner igen. "Grabbar, sätt er ner, sluta springa, skrik inte", "Tjejer, ni kan sätta er och måla här borta, så får pojkarna bygga med lego där borta".
Och när man kommer hem på kvällen inser man vad man gjort och skäms lite, men då är det för sent.