Jag hittar inget annat än a-line klänningar här att prova, förutom några billga vita klänningar på typ lindex och gina. Trist, så nu har jag lyckats boka en tid hos en tjej som säljer bröllopsklänningar i en närliggande stad ett par mil ifrån där jag bor. Hon skulle försöka plocka fram lite klänningar som var lite annorlunda till mig och som kanske passar vårat tema lite bättre.
Min m2b ska följa med och titta på klänningarna. Och, jag börjar faktiskt tycka att det ska bli ganska roligt. Hoppas så att jag kommer att hitta något som jag känner för mer än bara tycker om. Jag tycker att det är så ofta som jag läser här inne att... "Jag bara visste att det var min drömklänning" "När klänningen satt på insåg jag att det var den klänningen jag skulle ha och ingen annan" etc. Är det bara birdezillas som uttrycker det? Hur kände ni när ni letade klänning? Ska man vara nöjd om bara tycker att man är fin i sin klänning? Skulle vilja känna mig som världens vackraste på bröllopsdagen... Men, jag vet inte om jag någonsin kommer att komma till den punkten. Eller om jag någonsin kommer att känna så när jag står där i min klänning och ser mig i spegel.
Jag har väl drömt om att gifta mig när jag varit riktigt liten, lite Disney som för så många andra, men när mina föräldrar skiljde sig så insåg jag ganska snabbt att det där med att gifta sig inte behöver betyda för alltid... Och att det inte var så för många andra också. Sedan var det som att jag fick stöd efter stöd för min teori om att äktenskapet spricker för fler än det håller. Speciellt i min släkt, där nästan ingen som gift sig har fått det att fungera. Antar att det gjorde mig rädd och lite vidskeplig och känslan av att det ligger en förbannelse över släken växte över åren. Nu känns det som om det finns en ljusstrimma med hopp. Efter att ha känt varandra sedan nästan 14år och med ett barn ihop och att vi bott ihop i ungefär 7år känns det så här... Vi är ju i princip gifta redan. Alla som vi träffar och som inte känt oss sedan innan antar att vi är gifta. De frågar hur frun har det. Och de frågar mig om vad min man jobbar med. Det enda som skiljer oss är det där pappret och det juridiska som man måste gå igenom. Visst är det väl så att vi pratat om att gifta oss under de senaste 7åren, men bilden av vårat bröllop och mig själv som gift har liksom inte riktigt gått ihop med det vi pratar om. Man skulle väl kunna se det som att vi pratat om att skaffa ett lyxigt drömboende i Dubai. Längtar och fantiserar om det, men det känns som om det inte är någon fara med det eftersom det aldrig kommer att hända. Eftersom det är skrämmande att flytta långt från familj och vänner. Att gifta sig för mig är lite skrämmande, Jag kan som inte förstå att det är på riktigt. Jag antar att jag inte riktigt kan ta in det... trots att min m2b har prelliminär bokat lokalen, vi har börjat få till inbjudningskorten, han ringer till kyrkan och letar någon som kan viga oss, jag letar klänning, han har provat smokingen, gjort budget etc...
När ska jag förstå att det faktiskt händer och kan njuta av det? Kommer jag någonsin att stå i en brölllopsklänning och känna att det är jag och ingen annan? Så som så många här skriver... Eller har jag helt enkelt blivit så praktiskt lag och cynisk med åren att det för mig för all framtid kommer att vara bara praktiskt utan en enda uns av drömbröllop ala Disney. Disney kanske har förstört mig tillsammans med ett par andra generationer... Klänningen kanske har blivit en symbol för allt detta. Jag vet inte. tror ni att jag någonsin kommer att inse att jag gifter mig? Jag vill ju inte att det ska kännas som att jag leker bröllop, om ni förstår hur jag menar.
