Utbränd/deprimerad? + Frågor till er som varit det.

Hej

Det kan ju vara så att du lider av vinterdepression. Du saknar ljuset. Men om du vantrivs på jobbet så bör du nog kolla vad problemet där är. Ska du kanske byta jobb?

Prova att gå på ljusterapi, mindfullness eller annan lugn och skön avkoppling.

Hoppas att styrkan kommer åter. Jag har varit deprimerad och då känner man inte mycket glädje för något. Man ser ingen mening med nåt och man gläds väldigt lite åt andra.

Lycka till.  

Jag har förstått i efterhand att jag var utbränd och deprimerad i slutet av högstadiet och början av gymnasiet. Jag var alltid extremt trött, hade svårt att jobba i skolan (och jag var extremt ambitiös med höga betyg, men plötsligt gick det bara inte att få till något) och svårt att känna glädje över någonting. Jag var dock, som sagt, ambitiös och bet ihop så jag fick ändå fina resultat på prov och uppgifter. Jag klev upp varje morgon och klarade av skolan. 

Ett sommarlov utan jobb blev rädningen. Jag sov och var ledig utan några måsten så när jag började igen på hösten var den här känslan borta.

Jag sökte aldrig vård och förmodligen var det inte så djupt eftersom jag fixade det själv men jag är ändå övertygad om att det var en form av utbrändhet. Jag lärde mig då att planera in långa perioder av vila eftersom jag har en tendens att ta på mig för mycket att göra, att visa mig duktig och att köra på för fort. Jag blir fortfarande så där extremt trött efter perioder med för mycket att göra, men jag har lärt mig att bromsa tidigare och framförallt sänkt kraven på mig själv.

Jag vet inte om den här texten hjälper nånting, jag bara delar mina tankar och erfarenheter.  Någon annan som har varit ordentligt utbränd kanske himlar med ögonen åt mig. 

När man är utbränd är det sällan bara en sak som orskar problemet. Det kan vara otroligt stressigt på jobbet, men mår man bra och är tillfreds med livet i övrigt så blir man inte utbränd. Är dock både jobbet stressigt och man är missnöjd/mår dåligt över andra saker i livet också så kan man bli utbränd.

Eftersom du säger att resten av livet är bra så tror jag inte du är utbränd. Du verkar kunna se lycka i livet i övrigt även om vantrivs på jobbet.

Följande frågor kan du fundera på själv...

Fundera på hur länge du mått så här?
Hur ofta skrattar du/känner lycka?
När du säger att livet känns meningslöst ibland, är det dagligen/veckovis/någon gång i månaden? För att känna meningslöshet ibland (någon/några ggr i veckan kan ses som normalt) gör alla, men det får inte bli en känsla som tar över alla andra känslor.
Känns mörkret övermäktigt eller bara motigt?
Har du ångestkänslor?
Vill du fly och bara gömma dig?
Finns det något på jobbet du kan göra för att trivas bättre?
Är du ute när det är ljust ute/motionerar du?

Jag tror som föregående, du kanske har en släng av vinterdepression. Att livet känns meningslöst och tungt när mörkret kommer är ganska vanligt. Det betyder inte att bekymren är för små för att tas på allvar, men bara att veta vad det beror på brukar göra känslan lättare.

Eftersom du funderar på att gå till doktorn och skriver om det här bekymrar det dig ju ganska mycket. Då ska du lyssna på den känsan och ta den på allvar.

lycka till!

Jag tycker så här:
Ta ansvar för hur du mår och hur du vill må framöver genom att kontakta vården för att få hjälp att reda i saken. Jag menar, om du inte är djupt deprimerad eller utbränd så är det ju bara bra, eller hur? Men eftersom du uppenbart mår dåligt, även om det inte kanske gått så långt, så är det faktiskt viktigt att ta hand om saken innan det går överstyr.

Alltså, du kan be att få en läkartid och berätta att du ser olika varningssignaler och är rädd att gå in i en depression. Du kan också be att få remiss till en samtalskontakt-jag menar, några bra snack med någon som kan vara bollplank i hur du tex kan hitta nycklar att hantera din jobbsituation vore väl inte fel?
Jag vet precis hur rädslan att bli avfärdad känns och tror jämt själv att "de tycker säkert bara jag är sjåpig", men det har under åren visat sig att när jag väl söker vård, brukar det finnas något som inte är som det ska. Det har ibland visat sig vara något helt annat än jag trodde själv, så jag har bestämt mig för att sluta sitta hemma och gissa och bita ihop-det är bättre att få klarhet och kunna utesluta saker-och att få hjälp med det som upptäcks.

En sådan sak som trötthet och depressionsliknande symtom, kan bara som ett exempel visa sig vara fel på ämnsesomsättningen (sköldkörteln eller hypofysen tex), järnbrist eller andra sjukdomar, som vi lätt avfärdar med "stress" eller "depression". Så, be att få en hälsochek, lämna blodprover som kollar hur du mår rent fysiskt, och allt sådant. och våga berätta att du inte känner att du mår bra.

Tack för era svar och berätelser.

Jag känner inte igen mig i vissa av orden (som tur är). det känns mer som en grå melankoli och apati än ett svart, förtärande mörker måste jag säga. Som sagt kan jag känna glädje och så.

Mitt jobb är ett stort problem, ja. Älskar mitt yrke, men inte min arbetsplats och situationen där. Har försökt ändra det sedan i våras men har nu gett upp och letar nytt. Hoppas allt blir bättre om jag byter.

Hösten har inte med det här att göra, den här hösten har inte påverkat mig så mycket alls och jag kände såhär (eller egentligen värre) i augusti.  Då kunde jag bli sittande och bara titta in i en vägg väldigt länge och kunde inte ta mig för nåt. Oj, det lät ju lite sjukt, lite värre än det var kanske.

Får se hur jag gör... 

Jag tycker att du ska byta jobb. Det är ett första steg där du kan se om det känns bättre. Har själv vantrivts på jobbet och känt mig väldigt nere. Jag bytte jobb när jag upptäckte att situationen på jobbet inte skulle bli bättre och kände mig som en ny människa! Man spenderar väldigt mycket tid på jobbet och då måste man trivas i alla fall någorlunda.
 
Jag har också varit deprimerad. Det var många år sedan nu, men då gick jag inte ens upp ur sängen. Jag gick inte till jobb eller skola (pluggade då) och hade stora sömnproblem. Dagliga tankar på att ta mitt liv, åt ingen mat bara godis, drack mycket alkohol och skadade mig själv på olika sätt. Det fanns INGET jag såg fram emot i mitt liv, när jag tänker tillbaka på hur jag mådde då är det bara som ett svart hål, bara mörker. Så om jag läser det du skriver tror jag inte att du är deprimerad, om jag tänker på hur jag mådde då. Dock tror jag att du ska ta din oro på allvar, att du byter jobb om du inte trivs och reflekterar över vad du mår bra av. Att du grubblar mycket kan jag känna igen mig i, som du skriver är det nog många som gör det. Jag tycker du ska gå och prata med någon så känns det säkert lättre att reda ut alla tankar.

Lycka till! 

Det är inte säkert att du är utbränd och deprimerad - men du kan vara på väg att bli det. När folk säger att man "går in i väggen" låter det som att det är något som plötsligt händer utan att man kunnat se det komma. Så uppfattar inte jag att det varit för mig. 

De signaler som du känner nu, att du är nedstämd och alltid trött, oavsett hur mycket du vilar, det kan vara tecken på både depression och utbrändhet. Att du skriver att du fortfarande kan ha trevligt och umgås med vänner och familj visar däremot på att det förmodligen inte är depression. Då drar man sig undan, tappar intresset för allt. 

Gör en liten självstudie: Sätt dig ner och blunda, tänk på din arbetsplats och din jobbsituation. Hur får det dig att må? Hjärtklappning, ont i magen, ont i huvudet eller något annat? Blir du ledsen, trött eller känner att du vill fly? Då är det jobbet som är felet. 

Jag blev utbränd när jag var 20, men fattade inte förrän flera år efteråt vad som hade hänt. Det blev för mycket när jag gjorde slut med min dåvarande sambo och slängde ut honom ur lägenheten, han terroriserade mig ganska länge efter det också. Kombinerat med att jag blev osäker på om jag hade valt rätt program på universitetet och att trycket på studierna var ganska mycket högre än jag hade varit van med sedan tidigare, då blev det för mycket. Jag sov i några veckor, klev upp för att äta mat ibland, men inte mycket mer.

Så här i efterhand är jag helt förundrad över att jag inte såg vad som var fel då, eller att ingen annan gjorde det heller. Men nu har jag lärt mig tolka signalerna, så när det blev så mycket på jobbet i höstas att jag mådde illa av att tänka på det (och hamnade hos läkare med stresshuvudvärk) förstod jag vad som var fel. Så jag hoppas att det innebär att jag kommer att kunna undvika utbrändhet i framtiden.

Viktigast är att lyssna på kroppen när den säger ifrån. Man kan bita ihop i kortare perioder, men inte för länge. 

Börjar bli övertygad att jag inte är deprimerad efter att ha läst era beskrivningar, skönt! Har också fått insikten att utbrändhet kan komma långsamt, inte pang på som jag trodde förut, tack för det! Nu är frågan hur jag gör för att stoppa det, situationen på jobbet är ännu värre efter ett hemskt möte i fredags, känner mig utsatt av min chef. Jag måste ju på nåt sätt minska risken att bli utbränd och stoppa detta. Nytt jobb söker jag för fullt men kommer inte kunna börja förrän i januari. Kan man bli sjukskriven om man går till en psykolog/kurator om man inte klarar av att gå till jobbet / om det gör en sjuk (psykisk ohälsa)? Vad är chanserna för det liksom?

Nu lät det som att jag inte vill jobba, så är det absolut inte! Är bara rädd för att jag ska gå in i nåt oåterkalleligt om jag fortsätter må såhär utan att stoppa det / göra nåt åt det. 

Till att börja med kan du sjukskriva dig i en vecka utan läkarintyg. Under tiden kan du kontakta vårdcentralen och försöka komma till en läkare så fort som möjligt för att diskutera sjukskrivning, och samtidigt kan du be om att få komma till en psykolog (helst!) eller kurator.

Depression kan man ha i olika grader. Vid en djup depression klarar man i stort sett ingenting, men man kan absolut vara deprimerad och fortfarande gå till jobbet och rentav ha stunder då man tycker nåt är kul. Det viktiga är att du har uppmärksammat det här och vill göra något åt det innan det går så långt att du brakar ihop helt!

Är du med i facket? Kan de göra något åt din arbetssituation? Finns det en företagshälsovård du kan vända dig till? Företagshälsovård kan vara bättre än vårdcentralen när dina problem är så tydligt arbetsrelaterade!

Jag kan inte sjukskriva mig en dag ens utan sjukintyg längre då min arbetsgivare bestämt det pga att jag varit sjuk "för många gånger på ett år" (ett par förkylningar). Litar inte riktigt på vår företagshälsovård då de brutit sekretessen gentemot min arbetsgivare i ett samtal.

Ja eller hur. Det värsta är att det är kommunalt, inte nåt girigt privat företag... Ja, då räknas det som oglitig frånvaro, det ger dem rätt att sparka mig i slutändan. Har inte rätt till a-kassa än.

Om du har förstadagsintyg så gå till din egen läkare och berätta precis hur du mår. Han/hon kommer förstå att du är deprimerad och sjukskriva dig. Sen är det din arbetsgivares uppgift att se till att du mår bra. 

Lycka till.  

Samtal är den bästa formen att komma fram till vad som är fel.. Efter att ha läst allas inlägg ser det ut som jobbet är det stora problemet.. Vet inte exakt vad du jobbar med... Men det låter som du borde byta arbetsplats... och det låter även som att du har nåt på gång..

För mig blev räddningen att jag i kombination med nedsatt arbetstid, samtal med en psykolog och bytte arbetsplats började må bättre.. jag såg inte varningssignalerna förrän det brakade lös på en gång.. Väggen kom sakta.... nu när jag blir trött tar jag en ledig dag från allt.. ingen matlagning, inget byke, inga måsten.. vill jag så gör jag nåt.. Men inte mer än vad jag känner för... alla hörn behöver inte vara dammfria det fungerar för mig just nu..

Hoppas det ordnar sig