Min man tar pengar av mig

Ååååh-jag får vid sådana här tillfällen vatten på min kvarn och lite mer styrka att kämpa på i min egen uppfostran av pojken som just nu mer än allt vill ha en egen dator i julklapp-som vi inte har råd med. Trots mina egna värderingar, är det ibland svårt att stå ut med begränsningarna i ekonomin, besvikelsen och otåligheten hos barnet man älskar och allt det där.
Men, att lära ut hur dyrbara  saker är, att det tar tid och kostar prioriteringar att spara ihop dem och att andras fickor inte är magiska hål man bara kan ösa ur, känns som en väldigt viktig uppgift för mig som förälder. Och jag tror att vi alla behöver hjälpas åt att på något sätt hejda lavinen som rasar fram-man kan inte göra allt, köpa allt och ta sig råd med allt-det är inte gratis, inte räntefritt och inte rimligt-man får betala förr eller senare-ofta för alltid. Och man behöver ta ansvar för sina egna kronor och ören.

Allis, tack själv! Jag behöver allt stöd jag kan få!
När man ser och hör julklappsrapporterna i mellandagarna, är det lätt att känna att man kanske borde ha köpt den där datorn ändå (det går ju så lätt att få det på avbetalning...), eftersom alla andra ungar tycks ha senaste luren, plattan, datorn, spelkonsolen...
...hallå, vaffan HÄNDE med önskelistorna? Va??? Jag menar, nog för att det på listan stod "en hest" allra överst, men man fattade ju liksom att det inte skulle stå en häst i trädgården på julafton. Nu får barn en surfplatta " som uppmuntran för att de gått ut sexan" som ett exempel som den lokala ägaren till Audiovideo berättade när vi diskuterade just den här saken.
Något har blivit allvarligt fel med oss-vad håller vi på med? Vad är det vi tror att vi lär och ger våra barn?