• Anonym (Systern)

    Min systers man (mycket långt!)

    Jag är kär! Jag har träffat Den Rätte, mannen som har allt jag någonsin drömt om hos en man. Det finns bara ett litet problem: Han är gift. Och inte med vem som helst, utan min lillasyster... Ni tycker förmodligen att jag är en hemsk människa som tillåter mig själv att känna så om min svåger, och ni har säkert rätt. Jag är nog en dålig människa. Men jag kan inte styra mina känslor! Jag kan inte rå för vad jag känner! Fast när jag rannsakar mig själv är det kanske precis det jag gör...?

    Min syster och jag har ett långt och komplicerat förflutet, men jag tror det är viktigt att jag berättar så mycket som möjligt för att ni ska få en klar blick av det hela. Jag ska försöka fatta mig så kort som möjligt.

    Jag har två äldre bröder, "Martin" och "Mikael". När jag var 1½ år fick jag en lilasyster. Rättare sagt, jag fick två småsystrar, tvillingarna "Iris" och "Siri", men de föddes mer än två månader för tidigt och var otroligt små och sköra. De låg på neonatalavdelningen på ett sjukhus ganska långt hemifrån, mamma fick bo på patienthotellet så hon kunde vara nära de små hela tiden. Ibland tog pappa med sig oss större barn så vi fick träffa mamma lite, men vi fick inte träffa henne ofta. I början fick vi inte se våra systrar, men när de var ungefär en månad gamla blev vi äntligen insläppta i salen och fick titta på dem. Jag minns det förstås inte själv, men jag hade skrattat och sagt "Dockor!" när jag såg dem, och hade skrikit och gråtit när vi måste gå därifrån. Jag ville ha med mig "mina dockor". Den natten dog Iris, vi hade fått träffa henne för att läkarna visste att hon inte skulle klara sig och de tyckte vi skulle få se vår syster åtminstone en gång. De hyste inte stort hopp om Siri heller.

    Siri kämpade dock på, och ungefär när hon skulle ha fötts fick mamma äntligen komma hem med henne. Hon var fortfarande otroligt liten, men läkarna försäkrade mina föräldrar att hon skulle klara sig. Och det gjorde hon. Hon förvandlades snart från baby till en liten flicka, bedårande söt med långa blonda lockar och intensivt blå ögon. Alla i familjen hade blont hår och blå ögon men mitt här hade en ganska trist askblond färg och var rakt, och mina ögon var inte lika klarblå som mina syskons. Jag såg helt enkelt tråkigare ut än de, de var snygga och charmiga.

    Siri hade inte bara utseendet för sig, hon var mycket intelligent och hade mycket lätt för sig i skolan. Hennes lärare och skolans rektor pratade med mina föräldrar och sade att Siri gott kunde hoppa över ettan och börja tvåan direkt, hon skulle inte ha några som helst problem med det. sagt och gjort, Siri fick börja tvåan direkt, och hamnade därmed i min klass. Det kändes inte så bra, hon var ju min lillasyster och skulle inte gå i min klass, men jag kunde förstås inte påverka det. Siri var alltså mycket duktig i skolan, jag fick kämpa med allt. Men på ett område var jag klart överlägsen och det var i i idrott. Siri hade astma och dåliga lungor, ett spår av sin för tidiga ankomst till världen, och fick inte anstränga sig för mycket. Hon och några andra barn med liknande problem fick ha "lätt idrott" medan vi andra hade vanliga idrttslektioner. Jag var duktig i alla slags sporter, men det jag gillade bäst var fotboll. Martin och Mikael var också mycket duktiga i det, Martin var dessutom mycket duktig i bandy. Pappa var så stolt över sina duktiga barn; han skjutsade till träningar och matcher, han stod och hejade i hällregn, han gladdes med oss när vi vann troféer och medaljer... Mamma var stolt över mina bröder, men mig fnös hon bara åt: "Flickor ska inte spela fotboll!" Rynkar på näsan Hon tyckte jag skulle dansa balett, som Siri. Det var tråkigt att inte få något erkännande från mamma, men pappa kompenserade det mer än väl med sin entusaism.

    När vi började högstadiet hade Siri verkligen slagit ut i blom och var en strålande skönhet. Hon var populär både hos killar och tjejer, för hon var en lojal och trevlig vän och ställde alltid upp för sina kompisar. Hon var vackrast i klassen men ingen var avundsjuk på henne eftersom hon var så charmig och hade så lättsamt sätt. Konstigt nog var inte jag heller avundsjuk trots alla Siris fördelar, det låg inte för mig. Siri hade många pojkvänner, det var nya varje vecka kändes det som, men jag hade ingen. Först i åttonde klass träffade jag Hasse. som kom från grannstaden. han var så snygg! Trevlig och charmig var han också, och vi hade så roligt ihop. Efter ungefär fyra månader ringde han alltmer sällan, men jag reflekterade inte så mycket över det, tänkte att han hade väl lika fullt upp som jag. Han lovade i alla fall att han skulle bjuda mig på bio och restaurang på Alla hjärtans dag, så det såg jag fram emot. När den stora dagen var inne hoppade jag upp ur sängen tidigt för att börja göra mig i ordning. Men vid elvatiden ringde han och lät förskräcklig: "Jag är fruktansvärt förkyld gumman. Jag kan tyvärr inte gå ut i kväll."

    Jag blev genast bekymrad och erbjöd mig att komma över och pyssla om honom. Men han sade bestämt nej och tyckte jag skulle gå ut med vänner i stället. Jo då, visst skulle jag göra det, sade jg käckt (vilka vänner?). mikael frågade Siri om jag inte kunde få hänga på henne och hennes kompisar, men hon beklagade och sade att en tjej som hette Ewa skulle vara med, jag och Ewa gick bara inte ihop. Det gjorde mig inget, jag beslöt att gå på bio ensam. Jag tyckte det var mysigt. Sagt och gjort, på kvällen gick jag på bio. När jag satt där i fåtöljen och väntade på att ljuset skulle släckas fick jag plötsligt syn på en tjej som var väldigt lik Siri. Jag log lite för mig själv; för hon var verkligen väldigt lik. Mitt leende frös till is när jag insåg att det var Siri. Men hon var inte i sällskap med sina väninnor utan med - Hasse! Jag förstod ingenting. Han hade ju varit jättesjuk bara några timmar tidigare, hur kunde han vara här på bion nu? Och med Siri? Om han plötsligt hade tillfrisknat, vilket han tydligen hade gjort, varför ringde han då inte till mig, varför gick han ut med min syster? Jag bordde gått fram till dem och pratat med dem, i stället kröp jag ihop i biostolen och jag smet ut så fort jag kunde när filmen var slut. Jag gick hem och ringde Hasse. Jag måste ju sett fel, han var sjuk och sov nog vid det här laget. Men hans mamma sade att nej, Hans var inte hemma. Han var visst på bio.

    Förkrossad lade jag på luren. Min pojkvän hade ljugit för mig och gått ut med min lillasyster! Hur kunde han?! Nästa dag var lördag och vi hade alla haft sovmorgon. Ja, jag sov knappt den natten, jag bara låg och vred och vände mig och såg framför mig Hans och Siri tillsammans. Vid frukosten babblade mina syskon om gårdagens äventyr. Martin och Mikael hade varit på "dubbeldejt" med sina flickvänner, de kom bra överens alla fyra och brukade ofta träffas alla tillsammans. Siri berättade detaljerat om vad hon och väninnorna gjort, och jag kunde bara stirra på henne. Hur kunde hon sitta och ljuga så obekymrat? Hur kunde hon gå ut med min pojkvän, vilken syster gör så? Efter frukosten ringde jag Hasse. han var fortfarande väldigt hes. Jag frågade vad han gjort kvällen innan, och han svarade att han legat och läst till 20 ungefär, sedan hade han somnat och sovit hela natten. Jag frågade om han kände sig bättre nu, om han ville träffas och ta en promenad eller något, men nej. Han mådde fortfarande för dåligt. "Okej", sade jag och lade på. På kvällen försvann alla till sitt igen. Siri skulle träffa en tjejkompis... När hon gått väntade jag trekvart innan jag ringde Hasse. Hans mamma sade samma sak som kvällen innan: Hans var ute med vänner. Nu rådde inget tvivel om att han och Siri gick bakom ryggen på mig, och jag var förkrossad. Jag försökte prata med mamma, men hon hade ingen tröst att ge. "Hans är alldeles för snygg och social för dig" sade hon. "Han passar bättre ihop med Siri, som är vacker och utåtriktad. Du hittar någon annan ska du se!" Hon log mot mig på ett sätt som jag antog skulle vara uppmuntrande, klappade mig på handen ch försvann till TV-soffan. Den kvällen tog det slut mellan mig och Hasse, och han och Siri började visa sig offentligt tillsammans. Dock höll det inte så länge, Siri tröttnade snabbt på honom. Då ringde han mig och försökte be om förlåtelse, men jag lade bara på. Det tåget hade gått för länge sedan!

    Det gick några år, jag hade någon enstaka pojkvän men samma sak hände två gånger till: Siri stal dem från mig. Stal dem, var tillsammans med dem en kort tid och dumpade dem sedan. Mina bröder skällde ut henne och försökte få henne att sluta med det beteendet, men hon skrattade bara och sade att hon väl inte kunde rå för att de föredrog henne framför mig? Märkligt nog såg jag saken på samma sätt; självklart tyckte de bättre om Siri! Hon var vacker, rolig, intelligent och jag var ju bara...jag.

    Sedan flyttade Siri till London tillsammans med två väninnor. De skulle bo där ett år, och kanske resa vidare sedan. Jag fick ett bra jobb  och en lägenhet i Stockholm. Inte lika glamoröst som London, men stabilt och tryggt, med en bra inkomst. Siri och hennes väninnor hade ströjobb på olika restauranger, vissa månader hade de varken gas eller el eftersom de inte hade råd att betala räkningarna. Men efter vad jag hörde hade de alltid råd att gå på klubbar och festa... En dag nåddes vi av stora nyheter: Siri hade träffat en kille och skulle gifta sig! Hon hade aldrig visat något intresse för att binda sig tidigare, så vi blev väldigt förvånade. "Och det är inte någon pojkvän till dig!" skojade Martin. Bröllopet skulle hållas i London, så vi skulle resa dit. Men så blev det kris på jobbet och min chef bönade och bad att jag skulle stanna. Han hade inte behövt göra det jag var ärligt talat glad att få en ursäkt att inte åka. Jag och Siri stod ju inte varandra särskilt nära efter allt som hänt, och hon hade inte bett mig vara tärna. Det var inte alls nödvändigt att vara med på bröllopet för min del. Mamma blev förstås ifrån sig, det passade sig inte alls att jag inte kom, men pappa och mina bröder förstod. Jag köpte en fin present som de fick ta med sig, och stannade hemma och löste krisen på jobbet.

    Familjen kom hem från London med presenter och bilder på brudparet. Inte oväntat var Siri strålande vacker, och när hon blickade upp på sin nyblivne make såg hon otroligt ung och sårbar ut. Andrew, hennes man, var mycket stiig; lång, mörk och med ett brett vitt lende. Han var från Australien men bodde i London och jobbade som fotograf. Han skulle jobba ett halvår till och sedan skulle de resa till Australien och träffa hans familj, släkt och vänner. De skulle ha ett "bröllop" där också, fast det skulle bara bli välsignelseakten eftersom de ju redan var gifta. En kväll ringde Siri till mig. Det hade inte hänt tidigare så jag blev förstås jätteförvånad. Nästan lite orolig, hade det hänt något? Nej nej, inget hade hänt. Men skulle jag kunna tänka mig att följa med dem till Australien? Ingen av mina bröder kunde förlja med, och Siri sade att hon inte ville ha med någon väninna. "Jag vill ha med dig, min syster", sade hon. Jag blev så förvånad att jag faktiskt svarade ja, utan att fundera så mycket. Jag hade många semesterdagar sparade och en rejäl slant på kontot, och Australien var ett drömmål sedan länge. Jag frågade Siri om hon var helt säker på sin sak, ville hon verkligen ha mig med? Ja, det ville hon. Så jag slog till. Det borde jag nog inte ha gjort...

    Jag kom till London några dagar innan avresan till Australien. Jag hade varit där förr, men inte med min roliga och partyglada syster. Craig hade åkt i förväg till Sydney, han skulle ställa i ordning sin lägenhet, och så skulle jag och Siri komma efter några dagar senare. Siri och jag hade väldigt roligt under våra ensamma dagar i London; vi gick på klubbar, vi shoppade, vi satt uppe hela nätterna och bara pratade. Siri bad för första gången om förlåtelse för vad hon hade gjort mot mig, och hon berättade varför hon gjort de där sakerna: Hon var avundsjuk på mig! Jag hade svårt att tro det, vad hade jag som inte hon hade? Pappas kärlek och gillande, visade det sig. Pappa var så otroligt stolt över sin duktiga fotbollstjej, för honom var idrottsliga meriter långt mer värda än akademiska. Siri sade att hon hela sitt liv hade sökt pappas uppmärksamhet och kärlek men inte fått det, åtminstone inte i den mängd hon ville ha. Hon hade varit mammas flicka medan jag och våra bröder var pappas barn. När Siri berättade allt detta tyckte jag synd om henne. Det kunde inte ha varit lätt att vara den yngsta i vår familj, och det kunde inte ha varit lätt att inte få ägna sig åt det enda som var viktigt i pappas ögon; idrott. Jag berättade i min tur hur jag hade upplevt hennes svek och hur det hade känts när Hasse hostade och kraxade och sade att han var sjuk, och jag såg honom på bion med Siri. I alla dessa år hade jag tigit om den händelsen, nu vällde allt ur mig. Det blev många tårar och kramar, och när vi satte oss på planet till Sydney hade vi äntligen blivit det vi borde ha blivit och varit för länge sedan: systrar och vänner.

    Jag önskar jag kunde säga att historien slutar där, men det gör den ju inte... Jag bryter dock här och skriver resten i ett annat inlägg.

  • Svar på tråden Min systers man (mycket långt!)
  • Anonym

    Vad ska man säga.. jag vet inte om du vill ha några kommentarer men det är jätte fint att du vågat öppna dig och att ni blivit systrar o vänner igen oavsett förflutet. Jag antar att ni är lite äldre nu och därför är det nog mest rätt att förbise dina känslor och gå vidare. Det är ju trots allt hennes man nu oavsett vad hon gjort mot dig innan.. Det finns många där ute och du kommer att hitta någon hoppas det löser sig//

  • Anonym (Systern)

    Aaaaaarrrrrrrggggghhhhh! Hade skrivit ett nästan lika långt inlägg till, skulle kopiera det eftersom jag visste att jag hunnit bli utloggad. Men kom jag ihåg att kopiera? Nej. Jag orkar inte skriva allt igen, kommer inte ihåg ordagrant heller, men jag ska väl ta det som hänt senaste tiden i alla fall (för hänt saker har det gjort).

    Svarar på ett inlägg först:


    Anonym skrev 2014-02-13 07:05:24 följande:
    Vad ska man säga.. jag vet inte om du vill ha några kommentarer men det är jätte fint att du vågat öppna dig och att ni blivit systrar o vänner igen oavsett förflutet. Jag antar att ni är lite äldre nu och därför är det nog mest rätt att förbise dina känslor och gå vidare. Det är ju trots allt hennes man nu oavsett vad hon gjort mot dig innan.. Det finns många där ute och du kommer att hitta någon hoppas det löser sig//
    Kommentera gärna, om jag var rädd för kommentarer hade jag skrivit dagbok i stället. Jag vet att en del tycker jag har betett mig fruktansvärt illa, det tycker jag själv.

    Ja, vi är äldre nu. Skulle vilja säga "äldre och klokare" men det kunde man ju glömma... Skäms
    Ja, jag tycker också det är så underbart att vi blivit systrar och vänner igen. Därför känns det extra jobbigt att de saker som har hänt har hänt.... Ursäkta att jag är kryptisk, men det kommer förklaring strax.
  • Anonym (hmm)

    Vilken historia, nästan som en bok... Nåja om du har känslor för Andrew/Craig så är det enda rätta att försöka glömma och förtränga dem. Tänk på honom helt svettig på toaletten eller i andra ofördelaktiga sammanhang. Man kan visst styra sina känslor om man jobbar på det. För oavsett hur kär man än är och oavsett relationen till systern så försöker man inte få hennes man, det gör man bara inte.

  • Anonym (bok?)

    Inte för att på något vis ifrågasätta men det känns som att detta snarare är en novell en en riktigt historia, vilket syns tydligast i språket då du borde visa fler kännslor vid tillfällen som gör dig upprörd. och om man "behöver skriv av sig" brukar det inte vara gramatiskt korekt, och namnen överensstämmer inte med varandra... du är för distanisierad till historien i sig, men ja enda tipset är att släppa detta då det var längesen och om du nu har känslor för din systers man kan det ses som omvänd psykologi mot vad hon gjorde moit dig  i tonåren. 

  • Anonym (Systern)
    Fortsättning på startinlägget då.

    Vi kom då till Sydney där Craig mötte upp. Det första jag lade märke till var hur lång han var! Siri sade att han är 2,05! Det är lite lustigt, jag, mina bröder och mina föräldrar är alla ganska långa (mamma är den kortaste av de jag räknat upp och hon är 1,77) men Siri är en liiiten plutt. Hon är knappt 1,60. Det har förstås att göra med att hon föddes så pass mycket för tidigt. Craig gav henne en jättekram och lyfte henne och snurrade henne flera varv, sedan satte han ner henne och kramade om mig (jag slapp dock karusellturen). Sedan packade vi in oss i Craigs Volvo (han hade haft den innan han träffade Siri, så det var ingen "flirt" till henne) och så bar bar det av mot hans lägenhet. Det var fantastiskt att se det spektakulära Operahuset torna upp sig vid hamninloppet vid Sydney Harborur, man har ju sett det på film och bild, nu fick jag se det "live"! Vi for förbi Bondi Beach, den har jag också sett på TV (Livräddarna på Bondi Beach) men det var förstås inte lika häftigt som Operahuset. En strand är en strand liksom...

    Jag frågade om de bodde nära BB och fick bara ett hemlighetsfullt leende till svar. Det visade sig att de bor ett stenkast från stranden. Vi langade bara in väskorna i lägenheten, tog fram bikinia/baddräkter och så gick vi ner till stranden. Med tanke på att det då var slutet av december var det inte så tokigt!

    Vi var inte på BB så länge, Craig sade att jag måste ta det lugnt i den "australiska solen" i början. Jag antar att han vet vad han pratar om. Australien har tydligen ganska många fall av hudcancer, det kanske inte är så konstigt iofs med tanke på klimatet. Vi tog våra handdukar, Craig sträckte ut händerna: "C¨m on gals!" mot oss och under lite fniss tog jag och Siri varsin hand och så knallade vi till lägenheten.

    De första veckorna bara rusade iväg. När jag for var jag inte säker på hur läne jag skulle stanna, far man ända till Australien vill man ju stanna så länge som möjligt. Jag sade ca två månader till min chef, han var hygglig och ordnade så att jag inte blev av med några sparade semesterdagar. Jag har ju ställt upp så jäkla mycket på hans företag; jobbat över, jobbat extra o s v att han tyckte jag förtjänade en liten bonus, som han sade. Någon gång ska det väl löna sig att vara arbetsnarkoman och ha sjukt hög arbetsmoral...

    Hur som. Efter en tid tyckte jag att det blev en spänning i luften i lägenheten. Mycket subtil, knappt påtaglig, men den fanns där. Jag förstod inte riktigt vad den berodde på, tänkte först att Craig och Siri tröttnat på mig och funderade på att ta in på hotell men de försäkrade att det inte var något sådant. En morgon gick jag ner i köket, gick in där, sträckte handen mot kylskåpsdörren - och såg Craig stå vid spisen iklädd endast pyjamasbyxor. Jag frös till, för hans överkropp var så läcker. Inte så mycket muskler att det såg överdrivet ut (har aldrig gillat muskelberg) inte en massa hår (gillar inte håriga bröst/ryggar) precis lagom solbränd - som en gåva från gudarna helt enkelt! Men jag påminde mig själv om att han inte var en gåva till mig, så jag "ruskade av mig" synen, tog min juice och gick snabbt uppför trappen till mitt rum igen.

    Morgonen därpå gick jag ner tidigare, men nog 17 stod han där igen! Och den här gången började han prata med mig. Vad han sade? Ingen aning... Nej, skojar bara. Vi pratade om att göra en utflykt till Ayer's Rock så jag får se den innan jag åker hem, det skulle vara roligt. Vi diskuterade det ett tag, pratade om den där röda klippan, dingos som stjäl spädbarn o s v, men hela tiden såg Craig mig stint i ögonen, det var en intensiv bick med riktigt "sug" i. Jag blev förvirrad, inte flirtade han väl med mig? Jag kunde inte stå kvar, var inte så påpälsad själv. Hade bara en tunn, kort morgonrock, det kändes plötsligt alldeles för tunt. Jag drog den tätare om mig och skyndade upp till mitt rum. Satte mig på sängen och hyperventlierade, kände att jag fick svimningskänslor. Ner med huvudet mellan benen tills det gick över.

    Så hörde jag upprörda röster från köket, Craig och Siri grälade! Men varför? Hade Siri sett/hört oss i köket strax innan? Såvitt jag mindes hade inget sagts eller gjorts som skulle kunna göra henne upprörd, men mitt minne kanske inte var helt pålitligt. Kanske bäst att kolla vad som pågick? Jag gick ner i köket, och hamnade mitt i Craig och Siris diskussion. Hade ju ingen aning om vad de diskuterade så passionerat, men Siri vände sig mot mig och berättade: En väninna till henne som bor ca 160 mil från Sydney har haft bröstcancer men hade blivit frisk. Nu hade hon fått "återfall", givetvis när hennes man är och jobbar i Kina och inte går att få tag i. Hon är ensam med fyra barn, ingen match i vanliga fall men det är jobbigt när hon ska på behandlingar o s v, hon blir ju jättetrött. Så hon behöver hjälp med att sköta barnen och hemmet. Men naturligtvis har hon svårt att få tag i hjälpen. Hon har två systrar i USA, men den ena har nyss fött barn och kan därför inte, den andra kan men inte just nu för hennes man jobbar på oljerigg och kommer inte hem än på ett tag. Hopplöst är b ara förnamnet. Nu ska Siri åka och hjälpa henne, och det var det hon och Craig "diskuterade". Craig tyckte det var jättefint av henne att vilja hjälpa sin vän. men borde hon inte vara hemma nu när hennes syster är på besök? Är det inte rätt dålig stil att sticka iväg och lämna mig ensam med Craig, jag känner ju inte honom?

    Siri frågade om jag skulle ta väldigt illa upp om jag åker, jag kände att det här är ju ett så behjärtansvärt ändamål så ville hon åka och hjälpa sin vän ska hon absolut göra det. Jag klarar mig! Jag kunde följa med annars, om hon ville, hjälpa henne att hjälpa? Men det verkade Siri inte så sugen på. Hon sade att Linda, väninnan, är en väldigt stolt kvinna med  stark integritet. Hon skulle skämmas om en kvinna hon inte känner kommer och ser henne spy o s v. Dessutom känner Siri de här barnen väl, hon vet hur hon ska handskas med dem. "Åk du" sade jag. "Jag klarar mig fint här!" Jag kände Craigs blickar på mig bränna som eldar, och vågade inte lyfta min egen blick och möta hans.

    Siri pep iväg för att packa, och jag och Craig stod kvar i köket. "Är du säker på det här?" frågade han med tyst röst. "Självklart!" sade jag käckt. "Klart Siri ska hjälpa sin väninna i nöd. Vi klarar oss själva, eller hur?" Craig svarade inte, han gav mig bara en blick som bara kan beskrivas som förtvivlad. Jag kunde inte tolka uttrycket i hans blick, var han så ledsen över att behöva avara ensam med mig? Jag blev faktiskt lite förnärmad!

    Nå, Siri åkte och vi blev lämnade kvar. De första dagarna såg jag inte mycket av Craig. Jag ägnade dagarna åt lite sol och bad (försiktig sådan, under den australiska solen!) och shoppade lite. På kvällarna lagade jag så god mat jag kunde, vilket inte säger mycket. Jag är rätt dålig på att laga mat tyvärr. Men Craig syntes inte till, och till slut blev jag nästan lite sur. Han kunde ju komma till middag i alla fall, det är ju inte så roligt att äta ensam!

    Men så, efter fem ensamma kvällar, dök han upp. Han såg lite generad ut tyckte jag. Jag hade föresatt mig att inte säga något, men kunde inte hålla mig: "Var har du hållit hus de senaste kvällarna då?" frågade jag, och lät exakt som en grinig hemmafru. "Jag har jobbat på en sak" svarade Craig, lite buttert tyckte jag. Jag ville inte fråga mer, jag var faktiskt inte hans fru och det angick mig inte vad han gjorde på kv'ällarna. Tyckte jag det blev trist att äta ensam kunde jag alltid bjuda in någon, jag hade börjat lära känna en del av Craig och Siris vänner. Dessutom hade jag träffat folk helt på egen hand när jag gått på bibliotek, muséer, konstgallerier och liknande. Helt solo var jag faktiskt inte. Jag gick och hämtade min telefonbok, här skulle bjudas in folk! Men innan jag hann börja ringa sade Craig: "Vill du se vad jag har gjort?" "Ja, hemskt gärna!" sade jag. Craig var en duktig fotograf och konstnär, men han brukade inte vilja att någon såg hans verk innan de stod/hängde på galleriet eller var de nu skulle vara.  Han gick mot en vägg där något hängde, övertäckt med en duk. "Kom och ställ dig här och blunda" sade han. Jag gjorde precis som han sade (har jag lärt mig något av tiden med min syster och hennes man är det att man måste vara konstnärer till lags Flört).

    Jag var rätt spänd, vad hade han hittat på? Jag kände hur han stod bakom mig, så sacde han: "Titta nu på en oerhört vacker kvinna!" Jag tittade, och först förstod jag intel. Sedan trillade polletten ner. Han hade gjort en otroligt vacker ram och satt en stor spegel i den...Han fortsatte: "Du har lite dåligt självförtroende ibland, och du har lätt att kritisera saker hos dig själv. Nu ska du titta när jag visar hur vacker du är!"

    Han pekade på mina ögon, som jag alltid tyckt var för ljust blå. Jag jämförde alltid med mina syskon, främst då Siri som har så otroligt mörkt blå ögon, nästan som safirer. Martin och Mikael har också mörkblå ögon, mycket fina. Och så jag då, mede mina urvattnadeögon. Men Craig jämförde dem med akvamariner, min månadssten tillika favoritsten, och det var ju en trevligare jämförelse!  Så näsan. Jag har alltid tyckt att den är lite klumpig, men det har alla vi syskon. Ett arv efter farfar och pappa. Så där höll han på, visade allt som jag brukar kritisera hos mig själv och jämföra, främst då med Siri. Sådana jämförelser är u dömda att bli msslyckanden eftersom Siri är så otroligt vacker...

    Jag blev fascinerad, kunde inte sluta titta på min egen spegelbild. Var det där jag?! Jag såg ju riktigt bra ut! 

    Så började Craig kyssa mig, helt lätt, på öronen, halsen, nyckelbenen... Och man kan nog föreställa sig vad som hände sedan så jag går inte in på fler detaljer nu. Faktum är att jag säger *biiiiip*, censurerar de följande händelserna.  

    Vi hade några underbara veckor, Craig och jag. Vi kunde naturligtvis inte visa oss som ett par offentligt, det problemet löste vi lätt: Vi stannade inne. Vi beställde mat till dörren och tillbringade tide i sängen eller i soffan framför TV:n. En helg åkte vi til ett superromantiskt litet bed & breakfast långt utanför Sydney, det var en underbar helg. Jag sköt upp alla jobbiga tankar på Siri och vardagen till "i morgon", i bästa Scarlett O'hara-stil. Men så kom "i morgon", mycket snabbare än vi kunnat ana. Vi skulle just till att boka en vecka på Bali, men just då ringde siri ochmeddelade att hon skulle komma hem. Hennes väninnas man hade kommit hem från Kina, och den ena systern hade kommit från USA, så hon behövdes inte längre... Och då skulle Siri förstås åka hem! Rynkar på näsan

    I morgon kommer hon hem. Hon sade i telefon att det ska bli så skönt att komma hem, att hon längtar så efter både craig och mig. Jag och Craig mår skitdåligt, vi vet inte vad vi ska göra. Det finns väl egentligen bara två alternativ:

    Alternativ 1: Vi sätter oss ner tillsammans och berättar allt. Säger som det är, att vi fått känslor för varandra och vill leva tillsammans. I alla fall är det så jag känner, ärligt talat vet jag inte vad Craig har för tankar kring det. Han har inte sagt något. Han säger att han älskar mig, men det är bara under själva "akten". Han har inte sagt det annars. Jag har sagt det till honom flera gånger, jag har också sagt att jag vill att han skiljer sig från Siri och gifter sig med mig i stället. Det svarar han inte på...

    Alternativ 2: När Siri nu kommer hem flyttar jag från hennes säng tillbaka till min. Vi låtsas som ingenting, det blir kanske heta blickar och ännu hetare sms men inget mer.

    Blir det så här åker jag genast tillbaka till Sverige, jag kan inte gå omrking och låtsas som att den här senaste tiden inte har hänt, att jag inte haft underbar sex med Craig. Jag borde ändå ha åkt tillbaka för länge sedan, min chef är tålmodig än så länge men man vet aldrig hur länge han fortsätter vara det.

    Jag vet inte vilket som är bäst att göra... Eller, självklart är alternativ 2 bättre eftersom min syster då slipper att bli sårad. Jag vill ju egentligen inte spräcka ett äktenskap, men jag tror inte man kan spräcka ett äktenskap som är lyckligt och som bägge parter önskar bevara. Då släpper man inte in en tredje part på det här sättet.

    Observera att jag inte frågar om råd! Den här situationen har Craig och jag skapat helt själva, vi måste, och ska, lösa den själva också. Om ni orkar läsa igenom bägge inläggen får ni däremot gärna kommentera det som hänt. Jag har betett mig fruktansvärt illa mot min syster, det vet jag redan så det behöver ni inte tala om för mig. Men känner ni ett starkt behov av att berätta det så kan jag naturligtvis inte hindra er.

    Jag vill bara säga att jag verkligen älskar Craig, det här är inte bara en tillfällig förälskelse! Han är  den perfekte mannen för mig: snäll, rolig, intelligent, konstnärlig, otroligt snygg, oerhört bra i sängen, modig... Jag är övertygad om att han älskar mig också, men jag vet att han är väldigt lojal. Jag vet att han egentligen inte vill gifta sig mer än en gång i livet, men han vet också att man kan upptäcka att äktenskapet inte blev vad man trodde och ville ha, och då är det bättre att skilja sig än att lida i ett dåligt äktenskap. Och det är bättre att skilja sig innan man fått barn, för när barn är inblandade bir det så mycket svårare känslomässigt.

    När vi älskar säger han att han älskar mig men inte annars. Är det konstigt? Jag har flera gånger tagit upp att vi måste berätta för hans nuvarande fru om oss, och jag vill börja planera vårt bröllop. Men han vill inte prata om det över huvud taget, är det något skumt med det?

    Jag ska avsluta nu, det blev väldigt långa inlägg. Hoppas någon orkar läsa! Glad
                                                                                                                            
  • Anonym (hmm)

    Ok jag låtsas att detta är sant. Den perfekta mannen för dig är alltså ett svin som grymt sviker sin nyblivna fru. Man är knappast lojal om man börjar ligga med frugans syrra så snart hon vänder ryggen till. Din perfekta man verkar inte ha särskilt bra karaktär eller moral, men då kanske ni är perfekta för varandra...

  • Anonym (Systern)
    Anonym (hmm) skrev 2014-02-13 11:36:45 följande:
    Vilken historia, nästan som en bok... Nåja om du har känslor för Andrew/Craig så är det enda rätta att försöka glömma och förtränga dem. Tänk på honom helt svettig på toaletten eller i andra ofördelaktiga sammanhang. Man kan visst styra sina känslor om man jobbar på det. För oavsett hur kär man än är och oavsett relationen till systern så försöker man inte få hennes man, det gör man bara inte.
    Jag tänkte inte ens på att gav honom två namn! Kan ju säga så här: Ett av namnen är hans riktiga.... Så går det när man är så trött att man sitter och nickar till medan man skriver...

    Du har rätt, man ska inte ta sin systers man. Men när systerns man är den som tar en, då? Det var ju faktiskt han som tog initiativ första gången.
    Anonym (bok?) skrev 2014-02-13 11:47:55 följande:
    Inte för att på något vis ifrågasätta men det känns som att detta snarare är en novell en en riktigt historia, vilket syns tydligast i språket då du borde visa fler kännslor vid tillfällen som gör dig upprörd. och om man "behöver skriv av sig" brukar det inte vara gramatiskt korekt, och namnen överensstämmer inte med varandra... du är för distanisierad till historien i sig, men ja enda tipset är att släppa detta då det var längesen och om du nu har känslor för din systers man kan det ses som omvänd psykologi mot vad hon gjorde moit dig  i tonåren. 
    "Inte för att på något vis ifrågasätta" börjar du och sedan är det det ena ifrågasättandet efter det andra.Flört

    För mig är det viktigt att språket och stavningen är korrekt, det är alldeles för många som inte kan stava och/eller skriva grammatiskt korrekt. Stavfel och grammatiska misstag skär i ögonen på mig, jag kan inte rå för det. Jag antar att jag är något av en språkpolis.

    Jag är alltså alltid noga med sådant, synd att inte fler är det. Språkliga regler upphör inte att gälla bara för att man bara skriver av sig. Jag följer dem även när jag skriver dagbok. Är mina dagböcker bara påhittade då?

    Som jag skrev nyss, jag är så trött att jag sitter och nickar till över datorn här, jag råkade skriva min svågers riktiga namn på ett ställe och det "alias" jag gett honom på ett annat.

    Jag är alltid återhållsam vad gäller känslor, jag är helt enkelt ingen känslomänniska. Jag är alldeles för självbehärskad.

    Man kan mycket väl skriva en helt sann berättelse utan stora känsloyttringar, även om man kanske förväntar sig att en berättelse om förbjuden kärlek innehåller just sådana. Den här texten är dock inte avsedd att skickas till ett bokförlag för publicering, det är en berättelse på ett diskussionsforum på internet.

    Ibland kan det faktiskt vara till textens fördel om man skalar av den. Jag tyckte innehållet var det viktiga, och inte en massa tjafs runt omkring.

    För att sammanfatta det du skrivit:

    *Om en text saknar grammatiska misstag (och stavfel?) kan den omöjligt vara autentisk
    *Råkar man skriva ett namn på ett ställe och ett annat namn på ett annat ställe är texten inte sann
    *Om man inte ger uttryck för stora känsloyttringar i en text är den stulen från en bok

    Är det så du menar? Du tror alltså att jag stulit texten från en bok (ditt nick är anonym bok?, du antyder alltså att texten är från en bok)? Ska du anklaga mig för plagiat vill jag nog att du visar texten jag skulle ha plagierat från som stöd för din anklagelse. Har du ingen sådan text har du heller ingen rätt att anklaga mig för plagiat.
  • Anonym (bok?)

    Andra inlägget övertygar mig om att detta är fejk. Du har en sån distans till hela händelsen, du skriver i presens fast det berör händelsen nu, du lägger in onödiga detaljer som inte spelar någon roll i det stora hela. och tidsperspektivet är väldigt fel med tanke på att du kommer ihåg händelser som hände i tonåren lika bra som sådant som händer nu, och du resonerar inte som att detta vore ett verkligt problem då det verkligen saknas en emotionell känsla och rationalitet...Men som novell visst då är det bra Glad 

  • SandraElisabet

    Tack för intressant läsning!
    Men jag misstänker starkt att allt är påhitt eller taget från en bok.

  • Marie Malmö

    Jag lägger inga värderingar i vad som är sant eller inte, men varför skriva ett sådant här inlägg om det inte är sant? Funderar på vad trådskaparen i så fall är ute efter? Reklam för blivande bok eller vadå?

Svar på tråden Min systers man (mycket långt!)