Vill inte slänga min lycka i ansiktet på mina kompisar

Men du skriver att du utbildade dig och att de pluggar nu... Hur är skillnaden där? De blir ju också klara och får jobb. Själv läser jag till jurist och tycker inte livet är kämpigt bara på grund av att jag inte är färdig än. :) Kanske dina vänner inte upplever sin tillvaro så dålig som du tycker den är? :)

Det fick mig att le, nej det kanske dem inte tycker.. Men de uttrycker sig väldigt negativt iaf.. Det är väl inte bara att dem pluggar utan allt sammantaget liksom som jag skrev, inget förhållande, inget riktigt mål (varken med plugget eller i livet).

När jag var singel, bodde i lägenhet, pluggade osv så tyckte jag synd om alla mina vänner som stadgat sig. Jag var fri och kunde dejta och festa och hade alla valmöjligheter i livet. Mina stadgade vänner hade snoriga barn och hushållsarbete framför sig tyckte jag ;) Jag trodde att dom var avundsjuka på mig, så i samtal så försökte jag alltid  deras stadgade liv att låta bra. Jag ville framhålla allt positivt i deras liv för att jag tyckte synd om dom!

Idag så tycker jag synd om alla som har barn. Kanske för att jag själv inte vill ha barn ännu. Jag tycker att deras liv verkar tråkigt och därför försöker jag vara positiv inför deras livsval när vi samtalar med varandra. Kanske tolkar dom det som att jag är avundsjuk? Tanken har aldrig slagit mig eftersom att den verkar så avlägsen..

Jag lever mitt drömliv idag. Jag är utbildad, har drömjobbet, bor på gård, har ett bra förhållande och är barnfri ;) men jag har även förståelse för att andra inte vill leva så här. Några vänner är singlar och reser jorden runt, andra vill bo i studentkorridor och studera alla möjliga konstiga kurser

Fast hur vet du att de verkligen lider så mycket av sina liv som du tror? Det som du tolkar som att de verkligen lider kanske bara är vanligt vardagsgnäll?
Jovisst de kanske inte tycker att deras liv är helt perfekta men det kanske inte alls är så farligt som du tror, det kan ju faktiskt låta värre än det är. Utgå inte från att de skulle vilja ha sina liv så som du har ditt och att de är eller skulle bli avis om du pratade om ditt liv, det som är ett bra liv för dig kanske inte är det för dina vänner.
Ni är ju individer och ni kan vara vänner men ändå vilja ha helt olika liv, det som är rätt för en person behöver ju inte vara rätt för andra.
Det kan även vara så att de vill ha det som du senare i livet men att de är hyfsat nöjda med sina nuvarande liv, att de helt enkelt är nöjda men sina liv som det är nu men att de senare i livet vill ha det du har nu. Det kan vara så att de är helt nöjda med att inte ha mål med livet just nu, alla vill inte ha ett utstakat mål, för en del är det inte ett problem att inte ha utstakade mål. Och när det gäller förhållande så vill inte alla ha förhållande, en del trivs som singlar eller trivs som singlar under vissa delar av livet.
Jag hade inget utstakat mål med livet föutom att jag ville ha ett jobb jag trivs med och så småningom ville jag träffa Mr Right. Men jag trivdes utmärkt med att inte ha utstakade mål och jag trivdes jätte bra som singel under väldigt lång tid. Jag jobbade och pluggade och bodde utomlands och näe jag hade inget riktigt klart mål utan jag ville leva lite mer sorglöst, dock inte ansvarslöst och omoget, utan bara ta vara på mig själv och ta ansvar för mig själv.

Jag tycker du låter lite nedlåtande (det är säkert inte din avsikt, men det är så du verkar).De lever inte som du, alltså måste de vara olyckliga. Jag tycker du snarast ska sluta ha den inställnngen att ditt sätt att leva är det enda "rätta" sättet, för jag tror inte dina vänner bryr sig om att du har ett förhållande, körkort osv, däremot kan de nog få känslan av att du anser att de lever fel och borde vara olyckliga och känna att du ser ner på dem. Och börjar de känna så är steget inte långt till att de känner samma sak som jag, att du ser ner på deras sätt att leva, och då tycker de nog inte det är så kul att umgås med dig längre..

Jag förstår hur du menar, och jag förstår att du inte menar att vara nedlåtande. Du hade tidigare en livssituation som du vantrivdes med, och du gjorde något åt det och mår bättre, medan dina kompisar fortfarande befinner sig i samma situation som du gjorde innan. Om du aldrig hade haft det som de har det så hade du ju inte kunnat veta hur det kändes att ha det så - då hade man kanske kunnat säga att du var nedlåtande när du tog för givet att de var missnöjda. Men nu har du ju goda skäl att tro att de är missnöjda, både för att du själv varit i samma sits och för att de själva uttrycker sig negativt om sin situation. Och jag tycker det är ett gott tecken att du över huvud taget reflekterar över detta!

Jag är i en liknande situation gentemot min familj, där jag är den enda av oss syskon som har pluggat och nu har en stabil tillvaro. Det är svårt att förhålla sig, att vara samma kompis/syster som man var innan samtidigt som man genom att plugga, skaffa jobb och få ordning på ekonomin inte längre har de problem som är behäftade med att inte ha sin sysselsättning/försörjning ordnad. 

Mitt enda råd är nog att förhålla dig ödmjuk till att du lyckats ordna upp din tillvaro, och stötta de kompisar som själva uttrycker att de vill komma vidare. Det är inte så mycket annat att göra.

Tack för alla svar!

Det var verkligen inte min mening att låta nedvärderande utan jag tycker Imcl förstod mig väldigt bra, tack så mycket för ditt råd!

Det är ju just när dem är negativa till sin egna situation och höjer min som jag blir lite obekväm. Men kanske är det så som JW2014 och
Anonym (alla är olika) säger att även mina kompisar tycker det är svårt att förhålla sig till mitt nya liv.

Det handlar inte heller om att "tycka synd om" för det är fel benämning på mina känslor. Snarare har nog jag och dem svårare att relatera till varandra nu än förut när vi satt i samma båt. Det är svårt att ha haft liknande liv länge och sen ändras en persons liv ganska mycket på bara några år.