Vill inte slänga min lycka i ansiktet på mina kompisar

Jag har ett "problem" som jag behöver hjälp med hur jag ska tänka kring.. Det kanske låter jättedumt detta. Men för att ge lite bakgrundsinformation så är jag den enda i min kompiskrets som har jobb, fast förhållande (ska gifta oss snart), eget boende, körkort och en utstakad väg för framtiden. Jag vet vad jag vill. Mina närmsta vänner har det dock kämpigare med ströjobb, plugg, inget förhållande eller ostabila förhållanden och en allmän ovisshet om framtiden. Jag var sån förut för några år sedan, men då jag tillslut tröttnade så gjorde jag slag i saken, utbildade mig, skaffade jobb, tog körkort etc.

Problemet nu är att jag känner att jag inte riktigt kan relatera till mina kompisars problem längre :( Jag försöker sätta mig in i deras situation och ge bra råd och allmänt finnas där, men det känns som att allt jag säger är fel. Samtidigt känner jag att jag är i mitt "all time high" här i livet och skulle gärna vilja prata om allt roligt som händer i mitt liv, men jag vill inte slänga "mitt lyckliga liv" i ansiktet på mina kompisar som har det tufft. Och jag vill inte heller att dem ska känna att jag inte kan uttrycka min glädje inför dem eller att jag ska tycka synd om dem på något sätt.

Jag förstår att det är ett konstigt "problem", jag sätter det inom citationstecken för det är ju inte som att detta är ett stort huvudbry, det är bara en fas där jag och mina kompisar är på olika ställen i livet.

Jag har som sagt varit där dem är och jag har varit med om riktigt tunga saker tidigare i i tonåren så jag vet att mina kompisar är glada för min skull. Dem är fantastiska! Men jag känner ändå att jag behöver prata ur mig lite om detta.

Finns det någon som känner igen sig lite grann och som kan ge mig några goda råd om hur jag ska tänka kring detta?