Livrädd

Känns som att du skulle behöva prata med någon? En terapeut. 

Jag kände precis som du, och känner så vissa stunder. Visst är det så att när man varit i ett antal skitrelationer, och till slut träffar en bra man, så spökar det gamla. 

Vet att det kan vara skitsvårt men försök se det du har nu. Din fästman är med dig av en anledning. 

Sen kommer det alltid finnas kvinnor (tyvärr) som tycker att det är kul att flirta med upptagna män. Men så länge din fästman visar att det är dig han vill ha så har du inget att oroa dig över!

Jag tycker att ni ska ta det lugnt. Vänta med barn, äktenskap och hus i några år. Din oro kan sabba för er om ni gör saker som du inte är trygg nog för ännu. Om er relation verkligen är bra så är det inget negativt alls som kan hända om ni väntar några år. Du SKA känna dig trygg!

Dina erfarenheter har lärt dig att du inte klarar av att sålla ut " svinen". Du vet inte om du är orolig för att han verkligen döljer något eller pga av dina erfarenheter. Många människor kan bete sig som underbara drömprinsar för att 2 år senare börja slå och låsa in... ( jag vet) Därför är det viktigt att verkligen känna varandra och att du känner dig trygg. Det är nog bara tiden som kan göra tt du läker och blir trygg med honom. Somliga är redo för äktenskap redan efter 3 år ihop, men om man blivit skadad och är otrygg så kan man behöva 10 år innan man är redo och hel nog att dela allt med någon. Jag var misshandlad i flera år av mitt ex. Snart gifter jag mig med en man som jag är 110% trygg med och aldrig tvivlar på. Men det krävdes att min nuvarande väntade och stöttade länge ;)

Så berätta för honom hur du känner och varför, säg att ni behöver ta det lugnt i några år. En bra man som älskar dig förstår och saktar ner.

vad du än gör , lit inte din pojkvän bli en trigger för det som tidigare hänt dig. Det är inte hans sak att bevisa för dig något , alla former av saker han gör för att bevisa sin oskuld blir en trigger för dig.  Han får aldrig bli din medberoende i det här problemet.  
Problemet är bara ditt och du behöver hjälp från proffs att reda ut vad som hänt dig och varför, du behöver komma i kontakt med en kurator eller pyskolog för att bearbeta det du varit med om. och det är enbart ditt jobb. inte din pojkväns. 

att han visar dig sitt liv öppet , han gör massa saker för dig för att visa att han går att lita på osv är bara en falsk trygghet och något som bara kickar igång din ångest ännu mer. Det blir ett medberoende i din problematik , gör inte så mot varken honom eller dig själv.  Ni behöver båda två hitta det där ärliga vanliga livet tillsammans och det gör du med rätt sorts hjälp.

Jag har skrivit om det här som anonym tidigare, men nu orkar jag inte vara anonym längre. 

Jag blev misshandlad och väldigt illa behandlad av min förra pojkvän under flera års tid. När jag till slut lämnade honom så var jag fortfarande rädd för honom, och även för den man som blev min sambo. Så fort han höjde rösten eller blev arg grät jag okontrollerat i timmar, för jag var helt säker på att han skulle slå mig för att jag gjort något fel. Han har aldrig lyft ett finger mot mig, utan bara tröstat och stöttat mig. Men jag var rädd ändå.

Han blev till slut medberoende på det sätt som Nyfiken gul skriver. Jag mådde dåligt, grät och fick ångestattacker så fort han lämnade mig ensam hemma och gick ut med kompisar. Det kändes inte som ett riktigt liv, så jag började gå hos en kurator och sedan hos en psykolog. Det har inte varit en solskenspromenad, och jag har ställts emot känslor som jag tryckt undan de senaste tio åren. Jag har mått riktigt j*vligt under tiden jag fått hjälp, men nu mår jag äntligen bra. 

Precis som du ville jag bli den jag var innan, ung och oskyldig, med hela livet framför mig och inget som höll mig tillbaka. Men jag har insett att det aldrig kommer bli så. Däremot kan jag leva med de erfarenheter jag har med mig. De formar mig till den jag är, men jag låter dem inte hålla mig tillbaka. 

Jag förstår att du känner dig trasig på grund av allt som hänt på vägen, men du kan fixa det. Du själv. Allt du behöver är lite hjälp, någon som håller dig i handen medan du hittar din egen styrka. 

Det finns andra precis som du, och om du behöver hjälp så finns vi här för dig :) 

Jag står i kö för att få hjälp. Min sambo är en otrolig människa, han har ett trasigt förflutet bakom sig också. Men han är så fantastiskt oskyldig. Har aldrig bråkat eller skrikit i hela sitt liv, haft bara en tjej innan mig som han bodde med i fyra år, de bråka de heller aldrig.

Vi är snart 30, jag har ett barn sen innan och vi bor i en villa på landet.

Och allt är underbart, förutom min ångest.

Och han är så himla förstående, men fortfarande kräver han sitt utrymme. Vilket är bra, för annars skulle jag nog kväva honom.

Det känns bara så hemskt att mitt liv och vårt liv ihop egentligen hänger på en skör tråd. Att det är så himla lätt att förstöra.

Jag är rädd att han är så pass naiv att han inte ser att någon manipulerar honom eller förför honom innan det är för sent. För han har som sagt ingen direkt erfarenhet av kvinnor som ligger på. Han tror att alla bara är trevliga. Men saken är den att han ser otroligt bra ut, alltså som en filmstjärna. Och jag har aldrig haft en så snygg kille och det gör inte saken enklare!

Jag är inte ful jag heller, men jag är otroligt tydlig med att visa att jag är upptagen och inte nåbar på det sättet. För jag är så van att folk ska ragga hela tiden.

Jag har så sjukt svårt att lita på någon.

Speciellt andra kvinnor som kan förstöra. Vi umgås dock med många par och han hade en tjejpolare när vi träffades som var upptagen. Men hon blev svartsjuk på mig och försökte förstöra, och det visade sig att hon var kär i min sambo!

Jag sa att det var okej att de fortsatte umgås, men han ville inte.

Hur ska man hantera sånt här??

Om din sambo valde att bryta med sin tjejkompis som visade sig vara kär i honom har du förmodligen inget alls att oroa dig över. Jag kände precis som du i början, "tänk om det dyker upp någon annan som han blir kär i istället?" men han har hela tiden bara haft ögon för mig. Det finns ju en anledning till varför han är kär i dig, till varför han väljer att leva med dig. Du måste lita på honom, att även om han inte är lika tydlig som du med att han är upptagen så är han precis lika upptagen som du är :) 

Det låter som att du är väldigt stressad. Och om du är stressad så är det mycket svårare för hjärnan att fungera som den ska, rent biologiskt. Du ställer in din hjärna och din kropp på fara, och då reagerar den precis som om du vore jagad. 

Något som fungerat för mig är mindfulness. Att man bara sitter och andas och umgås med sig själv, på något vis. Det känns jättelöjligt i början, men nu händer det att jag bara blundar och andas när jag behöver det. Känner efter vad min kropp vill och hittar en lugn punkt inombords. Det behöver inte ta mer än några minuter och funkar på kvällen när man ska sova eller när man sitter på flyget och försöker att inte få fullständig panik innan man lyfter ;)

Jag försökte hitta en bra mindfulness-video att följa, men det var lättare sagt än gjort. Den här är den vettigaste jag snubblade över. Prova några minuter, efter fem minuter blev den väldigt flummig och lite konstig :P 

Jag har hållit på med mindfullness i några år. Blev utbränd och var tvungen att lära mig hantera min inre stress.

Men jag har fastnat i rädslan av att bli övergiven.

Just den där känslan när allt rinner mellan fingrarna. Och jag litade verkligen på min fästman tills den där incidenten med kollegan som hörde av sig. Då rasade allt.

Det handlar nog inte så mycket om den incidenten, utan att du blev påmind om vad som hänt i gamla relationer och är rädd att det ska upprepas. Fast det har du säkert räknat ut själv redan. 

Eftersom du står i kö för att få hjälp så finns det inte så mycket annat man kan göra. Däremot kan det vara bra att försöka lägga ihop pusselbitarna, förstå varför det blivit så här. Varför är du så rädd för att bli övergiven? Varför var det smset från kollegan som blev triggerpunkten som lyfte upp allt till ytan igen? Jag säger absolut inte att du ska redogöra för svaren här, det har vi inget att göra med. Men du kan behöva ha funderat på det innan du träffar kurator/psykolog. 

Kom ihåg att se framåt också. En dag kommer du må bra, då ser du tillbaka på den här perioden och är glad att den är över. Livet är en bergochdal-bana, men det betyder att det går uppåt också :) Håll ut, allt ordnar sig! 

Hoppas verkligen att det ordnar sig. Jag vill inte förstöra något som i övrigt är fantastiskt...

Men man kan ju inte tvinga någon att älska en om den väljer att bedra.

Den här ångesten med att bli övergiven har funnits hela livet pga en mamma och syskon med en sjukdom som de kommer dö av. Jag vet att jag kommer bli ensam kvar.

Allt kommer bli bra, även om det inte känns så nu. Kom bara ihåg att andas och att slappna av, även om det känns omöjligt. 

Jag är hemskt ledsen för din skull, och jag förstår om det påverkar dina andra relationer också. En kurator/psykolog kommer kunna hjälpa dig hitta verktyg för att hantera rädslan och smärtan. Du har styrkan att klara det inombords, för du har burit på det ända fram till idag. 

Det gör ont och är fruktansvärt skrämmande att lägga sina känslor i händerna på någon annan, att överlämna sitt hjärta till någon utan att veta vad de kommer göra med det. Antingen kan man hoppas och tro att den man älskar kommer göra det tillbaka, eller så ger man upp och slutar älska, slutar våga. Eftersom du vet att dina familjemedlemmar är sjuka och kommer lämna dig (som man vägrar tro att de någonsin ska göra) har du redan blivit sviken. Dina tidigare relationer har sedan spätt på det. Men kärlek är att aldrig ge upp, att fortsätta försöka. Man måste ge sig själv den chansen också, inte bara andra. 

Kram

Det är nog viktigt att du blir trygg i dig själv. Han kan lämna dig och sluta älska dig, men ditt liv skulle inte gå under för det. Du är en viktig person även om du skulle vara singel.

Du behöver inte bli försäkrad om att han aldrig kommer lämna dig (för det kan ingen lova) du behöver se ditt värde och förstå att han lever med dig för att du (och han) vill det. Om det kommer en dag då ni går skilda vägar så kommer du att överleva det ( och kanske till och med hitta någon "bättre") Din trygghet och lycka kan inte hänga helt på någon annan person, det blir för tungt för det personen. Förhoppningsvis så lever ni lyckliga i alla era dagar :) men det kan vara bra att du jobbar på dig själv iallafall :)

Jag vet ju egentligen att jag överlever om han går.

Men det känns som det kommer bli ett svek för mycket i mitt liv. Och det är jag mest rädd för. Att jag tappar kontrollen över mina handlingar.

Och ju lyckligare jag blir desto läskigare.

Tråd--hijack, lite - sorry: Är precis lika jag - jag har världens mest underbara sambo. Han har mest haft långa förhållanden, som varit skitdåliga (han var gift i 10 år med en människa som var konstant otrogen, och talade om det för honom för att typ visa honom vilken usel och dålig man han var; "Du är inte man nog för att tillfredsställa mej, så jag hade sex med vår gemensamma kompis igår" - och det är bara ett exempel av hur hon betedde sej mot honom...så han har sitt bagage han med) 

Hans andra relationer har dock, samtliga, avslutats med att han varit otrogen (i två av de fallen var det för att tjejerna helt enkelt vägrade acceptera när han gjorde slut med dem - en bodde i hans trappuppgång i flera veckor efter att han gjort slut. Den andra sa helt enkelt att "Äsch, jag älskar dej och du älskar mej, jag tänker inte flytta" - och jag fattar inte Hur, men på något sätt lyckades hon driva det vidare i drygt ett år innan han faktiskt bokstavligt talat kastade ut henne.

Fast jag är rädd att JAG är en av de där galna psykopaterna - att JAG missar att han försöker göra slut, men det känns som att jag inte KAN vara så dum? Precis som tidigare nämnts i tråden så är jag Livrädd att han ska svika mej eller vara otrogen eller...att jag inte ska duga åt honom.

Han är vidrigt snygg (det har hänt - upprepade gånger - att jag varit i en affär och han stått utanför och när jag kommit ut så har någon helt random tjej kommit fram och pratat med honom och sagt att han är snygg och gett honom sitt nummer och så vidare - alltså, inte en engångsföreteelse heller, det händer med jämna mellanrum) 

Dessutom är han snäll om omtänksam och gosig - och konstnärlig och begåvad och löjligt intelligent.

Vi jobbar olika skift men han envisas med att jag ska väcka honom innan jag går till jobbet (tre timmar innan han behöver kliva upp) så att vi kan tala om att vi älskar varann och kramas lite innan jag går. 

Han är alltså underbar.

Jag är kort och tjock och har inga talanger eller begåvningar, hans tidigare tjejer har sett ut nästan som modeller (mer åt hållet goth-modeller, men ändå...)

Jag begriper såklart att utseendet inte är allt, men ibland får jag för mej att han har mej för att jag är såpass ful att ingen annan kommer försöka ta mej ifrån honom (så att jag inte blir en upprepning av den otrogna ex-frun) 

Jag har lite en grej med det där med att vara ful - folk har talat om för mej hur ful jag är sedan jag var drygt 12 eller så, och det har satt sej - men det är ju sant också, som en av mina kompisar uttrycker sej; "Du är ju ingen vinnare på det genetiska lotteriet direkt" - när jag berättade det för min sambo såg han sur ut och konstaterade att han inte tycker om henne och att jag är vackrast i världen. Fast det vet ju både han och jag att jag inte är. Det kommer Alltid finnas kvinnor som är vackrare än jag.

Jag vet inte - för mej känns det som om jag vandrar runt på ett minfält, där han när som helst kan "inse" hur mycket bättre han är värd :( 

Å andra sidan älskar jag karln, och han VET att jag känner så här - det måste han få veta, så att han kan förstå varför jag beter mej som en idiot ibland - men även så att han kan säga att "Nu är du dum, sluta" 

Måste dock säga att för varje dag som går, där han INTE beter sej illa, så känns det faktiskt som att jag litar lite mer - inte på honom, utan på min egen förmåga att vara värd honom.

Men det är Fördjävligt att såna här saker ska få förstöra så mycket...

Jag tror många tjejer/kvinnor har problem att inse sitt eget värde. Det är klart din sambo/man älskar dig för att du är bäst i hela världen på att vara du! Inte för att du har den fantastiska kvaliteten "att inte vara hans galna ex". (Jag hoppas någon förstår vad jag menar.) 

Det finns förmodligen inte en människa som varit i ett förhållande och funderat på hur lång tid de ska ta innan den andra parten inser att det är så mycket fel med en själv att de släpper allt och springer för livet. Jag har tänkt det många gånger, och jag vet att min sambo har tänkt det. (Det är alltså inte bara begränsat till kvinnor.) 

Oavsett vad det är för fel på mig, på dig eller på min sambo, så älskar man hela paketet. Min sambo älskar mig för att jag är jag, och jag älskar mig själv eftersom jag är jag. Vad andra sagt tidigare i livet (ful, tjock, dum eller vad f*n som helst) spelar INGEN ROLL! De projicerar sina egna tillkortakommanden på andra. 

Tidigare hatade jag att se mig i spegeln, för jag var ful, tjock och hade glasögon (och man kan inte älska någon som har glasögon). Nu har jag slutat undvika spegeln, jag kan möta min egen blick och le. Jag är fortfarande lika tjock, ser likadan ut och har inte gjort mig av med mina glasögon - men jag älskar alltihop. Inte för att någon annan gör det, utan för att jag är värd att älska mig själv. 

Den enda relation man kan vara säker på räcker hela livet är den med sig själv. Varför ska man då umgås med någon man inte tycker om? Jag är min egen bästa vän, jag skrattar åt mina skämt och himlar med ögonen när jag gör något galet. Och min sambo älskar mig ännu mer för att jag har fått tillbaka det där studset i steget som hade försvunnit. 

Det är inte lätt, och det krävs en j*vla massa jobb, men det är värt det. DU ÄR VÄRD DET!