Livrädd

Tråd--hijack, lite - sorry: Är precis lika jag - jag har världens mest underbara sambo. Han har mest haft långa förhållanden, som varit skitdåliga (han var gift i 10 år med en människa som var konstant otrogen, och talade om det för honom för att typ visa honom vilken usel och dålig man han var; "Du är inte man nog för att tillfredsställa mej, så jag hade sex med vår gemensamma kompis igår" - och det är bara ett exempel av hur hon betedde sej mot honom...så han har sitt bagage han med) 

Hans andra relationer har dock, samtliga, avslutats med att han varit otrogen (i två av de fallen var det för att tjejerna helt enkelt vägrade acceptera när han gjorde slut med dem - en bodde i hans trappuppgång i flera veckor efter att han gjort slut. Den andra sa helt enkelt att "Äsch, jag älskar dej och du älskar mej, jag tänker inte flytta" - och jag fattar inte Hur, men på något sätt lyckades hon driva det vidare i drygt ett år innan han faktiskt bokstavligt talat kastade ut henne.

Fast jag är rädd att JAG är en av de där galna psykopaterna - att JAG missar att han försöker göra slut, men det känns som att jag inte KAN vara så dum? Precis som tidigare nämnts i tråden så är jag Livrädd att han ska svika mej eller vara otrogen eller...att jag inte ska duga åt honom.

Han är vidrigt snygg (det har hänt - upprepade gånger - att jag varit i en affär och han stått utanför och när jag kommit ut så har någon helt random tjej kommit fram och pratat med honom och sagt att han är snygg och gett honom sitt nummer och så vidare - alltså, inte en engångsföreteelse heller, det händer med jämna mellanrum) 

Dessutom är han snäll om omtänksam och gosig - och konstnärlig och begåvad och löjligt intelligent.

Vi jobbar olika skift men han envisas med att jag ska väcka honom innan jag går till jobbet (tre timmar innan han behöver kliva upp) så att vi kan tala om att vi älskar varann och kramas lite innan jag går. 

Han är alltså underbar.

Jag är kort och tjock och har inga talanger eller begåvningar, hans tidigare tjejer har sett ut nästan som modeller (mer åt hållet goth-modeller, men ändå...)

Jag begriper såklart att utseendet inte är allt, men ibland får jag för mej att han har mej för att jag är såpass ful att ingen annan kommer försöka ta mej ifrån honom (så att jag inte blir en upprepning av den otrogna ex-frun) 

Jag har lite en grej med det där med att vara ful - folk har talat om för mej hur ful jag är sedan jag var drygt 12 eller så, och det har satt sej - men det är ju sant också, som en av mina kompisar uttrycker sej; "Du är ju ingen vinnare på det genetiska lotteriet direkt" - när jag berättade det för min sambo såg han sur ut och konstaterade att han inte tycker om henne och att jag är vackrast i världen. Fast det vet ju både han och jag att jag inte är. Det kommer Alltid finnas kvinnor som är vackrare än jag.

Jag vet inte - för mej känns det som om jag vandrar runt på ett minfält, där han när som helst kan "inse" hur mycket bättre han är värd :( 

Å andra sidan älskar jag karln, och han VET att jag känner så här - det måste han få veta, så att han kan förstå varför jag beter mej som en idiot ibland - men även så att han kan säga att "Nu är du dum, sluta" 

Måste dock säga att för varje dag som går, där han INTE beter sej illa, så känns det faktiskt som att jag litar lite mer - inte på honom, utan på min egen förmåga att vara värd honom.

Men det är Fördjävligt att såna här saker ska få förstöra så mycket...