Jag och min syster

Det är så omotiverat av henne att vara avundsjuk, bara. Jag har hela mitt liv varit den som inte passat in, min familj har varit väldigt aktiv och arbetande, medan jag inte kunnat vara lika aktiv eftersom jag haft oförklarligt ont sedan jag var ungefär 10. 

Hela pappas sida av släkten är precis som min syster, medan jag är lik mammas sida. Så vi har aldrig riktigt klickat. Under kortare perioder, men allt som oftast har vi rykt ihop om det ena eller det andra. 

Jag träffar henne ganska sällan nu, eftersom jag insett att ju mer sällan vi träffas, desto bättre blir vårt förhållande. Men det är en sanning med modifikation eftersom hon då övergår till syrliga eller elaka kommentarer på sociala medier istället.

Ja, jag har försökt det. Flera gånger. Antingen så blir det bättre ett kort tag, eller så rycker hon på axlarna och struntar i att jag mår dåligt. 

Att bryta kontakten är svårt, även för ett kort tag. Under sommaren har hon varit bortrest och vi har inte setts särskilt mycket, men det kommer fortfarande kommentarer på sociala medier och via sms. Och jag vill inte behöva sluta med allt för hennes skull. Jag har fortfarande kontakt med övriga familjen därigenom då de bor två timmars bilresa bort. 

Det finns inget som får mig att tro att mitt liv skulle vara en solskenshistoria i jämförelse med hennes. Om det är någon av oss som borde vara bitter och avundsjuk är det jag. Hon och hennes sambo åker på semester i fjällen eller utomlands, jag och min sambo får kämpa för att få saker att gå ihop större delen av tiden. Men det gör inget. Jag älskar honom över allt annat och skulle vara lika lycklig oavsett hur vår situation såg ut. 

Jag tror det här är ganska spot on. Det är så jag upplever det. Vi är lika olika delar av familjen, jag på mammas sida och syrran på pappas (både till utseende och sätt). 

Det gör mycket att få höra din berättelse, jag bröt ihop igår igen och grät så min sambo fick trösta mig. Pappas sida av släkten har rangordnat oss syskon, och det är inte ens något de har hyfs att hålla för sig själva. Jag är längst ner, minst omtyckt, i stort sett värdelös. Att min syster håller med dem är helt ofattbart för mig, jag har ställt upp för mina syskon och kämpat för dem mer än de någonsin kommer förstå. Anledningen till att jag stått ut, gråtit hos min sambo och försökt laga relationen gång på gång är just "för att det är min syster". Övriga delar av familjen som jag inte mått bra av (pappas släkt) har jag minimal kontakt med nu, så varför skulle situationen med min syster vara annorlunda? 

Sedan i våras har jag varit stressad som en galning över nytt jobb, flytt, att min mormor fick och sedan gick bort hastigt i cancer, och allt som hör till. Det har påverkat min hälsa i allmänhet, och det är hög tid att jag gör något åt det.

Min syster ska börja jobba på annan ort nu i höst, så jag vet inte när vi hinner ses nästa gång. Men jag ska försöka prata med henne då. Eller så kanske det inte behövs eftersom vi inte kommer ha lika mycket kontakt av naturliga skäl. 

Ja, det är det. Och jag vet om det. Jag ser själv att det inte är normalt, men det är först nu när jag blivit äldre som jag inser hur det påverkat mig. Min mormor har älskat mig så det räcker för hela pappas släkt, så hennes bortgång har varit extra jobbig. Min mamma har inga favoritbarn, åtminstone inget jag märkt. Och definitivt inte lika uttalat som att min farmor och farfar säger att "det är synd att Plättis inte duger något till". 

Jag kommer nog göra detsamma. Vänta med att berätta för syrran och försöka umgås mer med min andra syster. Vi har en helt annan relation, samma intressen och en helt annan förståelse för varandra.Som min syster är hon viktig, för familjen har alltid varit min fasta punkt i livet. Men som människa, som person, tål jag henne inte. Hade hon inte varit min syster hade jag inte orkat lägga någon som helst energi på henne. 

Frågan är varför jag ger henne frikort att behandla mig som hon vill bara för att vi har blodsband och delar efternamn. (Åtminstone fram till bröllopet.)Mina föräldrar har aldrig jämfört oss eller uppmuntrat konkurrens mellan oss. Mamma har alltid sett till att vi hållit sams och förstått vikten av att ha en bra relation till sina syskon. Särskilt när man blir äldre. 

Jag och syrran passar inte in i någon av de kategorier du beskriver. Egentligen kan jag inte minnas om vi alltid betett oss som vi gör nu, eller om det är något som kommit då vi blivit äldre. Förmodligen har det eskalerat i vilket fall som helst, för några år sedan var alla vi syskon fortfarande ett team och ställde upp för varandra i vått och torrt. Lite känns det som att hon stöter bort mig lite i taget. Hon bråkar en del med mamma, och det har hållit på sedan tidiga tonåren. Jag försöker att inte ta sidor, utan att medla. Men det sliter på relationen också. 

Idag tröttnade jag och förklarade till slut för min syster hur hennes beteende påverkar mig. Jag är trött på att hon hackar på min sambo av tusen olika anledningar, att hennes kommentarer uppfattas som elaka och att jag inte orkar mer. 

Hon förklarade sig med att allt gjordes av kärlek och omtanke, men jag börjar tro att vi har väldigt olika uppfattningar om det också. 

Just nu känner jag mig väldigt frestad att ge upp på vår relation. Om hon inte inser att det hon gör påverkar andra negativt finns inte mycket hopp. 

Jag förstår vad hon menar, faktiskt. Tidigare hade jag ett förhållande då jag gjorde allt, mitt ex bara satt stilla och väntade på att maten skulle dyka upp framför honom, tvätt, disk och städ var saker som magiskt hände när han inte tittade. Hon är förmodligen rädd att jag ska hamna i samma sak igen, men jag har lärt mig av mina egna misstag och kommer inte hamna i det igen. Och istället för att säga det så skäller hon på min sambo. (Som tvättar, diskar, städar och lagar mat men ibland behöver en påminnelse om det.) 

Det är så tröttsamt då jag inte lägger mig i hennes liv utan låter henne sköta sitt eget, men det är okej för henne att komma och säga åt mig vad jag ska göra. Och hon förstår inte att hon trampar mig på tårna då hon klankar ner på min sambo, vårt gemensamma liv och allt däromkring. 

Nu vet hon i alla fall att jag är ledsen och arg, det är enda framsteget, även om hon inte förstått att hon gjort något fel. 

Jag tror det. Att jag ska ta ett steg tillbaka nu och låta det som händer hända. Det gör mig bara så ledsen att jag återigen tappar kontakten med familjen på grund av en pojkvän. Visserligen har jag aldrig varit supernära min syster i mer än korta perioder, utan vi har alltid bråkat om det ena eller det andra. 

Men jag har förmodligen en väldigt naiv bild av hur syskonrelationer fungerar. Alla i familjen har någon de inte tål i släkten, syskon man inte har kontakt med och mostrar och fastrar som man ler påklistrade leenden mot och skriker inombords när man träffar. 

Igår försökte jag och syrran prata lite, men jag tror inte vi kom någonvart. Hon är arg eftersom jag "döljer något" när det egentligen handlar om att jag inte orkar med hennes sätt att behandla mig. Jag förklarade att jag blir ledsen när hon inte tar hänsyn till att jag ber henne sluta med saker, men hon förstod inte alls hur jag menade. 

Allt slutade med att hon mer eller mindre hotade att stänga ute mig ur sitt liv ifall jag inte började släppa in henne i mitt. Och jag sa att jag är trött på att bli överkörd för att jag är snäll, att jag ska komma i andra hand och att hennes åsikter alltid väger tyngre. 

Hon försöker lägga sig i vår bröllopsplanering, och det spelar ingen roll att jag säger att jag vill planera med min blivande man. Eftersom jag stressat farligt mycket på sistone fick jag på mitt senaste läkarbesök höra att jag skulle undvika stressfaktorer, så min sambo har nu huvudansvaret för bröllopsplaneringen och ger mig uppgifter att ta hand om. Jag älskar när han tar hand om saker och jag får luta mig tillbaka och slappna av, men det rätta hade tydligen varit att be min syster om det istället. 

Just nu har jag ingen aning om vad jag ska göra. Igår grät jag hela kvällen, för det känns så hopplöst. Det kan omöjligt vara jag som ska ge mig, bara stå ut med hennes kommentarer och acceptera hennes sätt att vara. 

Det strular med citeringen, men jag försöker ändå. 

Ninisen, det är just det jag är rädd för. Vi har visserligen inte varit jättenära under vår uppväxt eftersom vi var så väldigt olika redan då, men vi har ändå kunnat falla tillbaka på varandra när saker och ting krisat. Jag har ställt upp för henne när hon behövt det, och hon har ställt upp för mig. Men det har alltid funnits en ton mellan oss där hon är den taggiga och jag den mjuka. Hon är mellanbarn och har stövlat fram som hon velat, jag han tassat på tå och försökt ta hand om mina yngre syskon och alla andra eftersom jag haft bättre förståelse för vad som hänt runt omkring (vi har haft sjukdom i familjen och en miljon andra saker som påverkat mig, men som haft noll inverkan på syrran).

Lenblo, jag har kontakt med mina syskon i olika grad idag också. Min bror bor långt ifrån mig, men vi kommer överens när vi träffas. Det är också lättare att prata med honom om saker eftersom han är tyst och lyssnar, inte försöker hitta lösningar eller säga åt mig hur jag ska göra. Och min yngsta lillasyster är väldigt lik mig, och är även hon väldigt duktig på att lyssna. Hon försöker hjälpa, ge förslag och stötta, även om hon är tio år yngre och jag borde vara den som ska dela med mig av min vishet Jag blir lika förundrad varje gång jag umgås med henne över att hon är så klok fast hon är så ung.

Jag vill inte se det som att min syster mobbar mig, och jag vet att någonstans bakom allt så beror det antingen på att hon inte vet bättre, eller att hon försöker hjälpa mig på sitt sätt. Min sambo stöttar och uppmuntrar redan nu, och när jag gråter (för det gör jag) över att jag bråkat med syrran ännu en gång, då säger han allt det där jag behöver höra. Att jag ska släppa det, låta henne köra sitt race, när hon är redo så kommer hon till mig.

Igår träffade jag henne då jag åt middag på stan med min kusin, och att bara byta några ord precis som att vi bara var bekanta var fruktansvärt jobbigt. Min sambo ringde precis då och hörde att syrran var där, så han kom hem från jobbet igår kväll frågade han om vi hade pratat något. Jag har känt honom så pass länge att jag hör på hans röst vad han menar, och han ville veta om vi alls hade pratat eller om vi bara hade tittat åt olika håll och låtsats som att det regnade. Att vi faktiskt vände oss mot varandra och bytte några ord gör ändå att det känns som att det finns hopp. 

Det kändes i alla fall jättekonstigt nu senast, men jag antar att jag kommer vänja mig med tiden.

Idag fick jag inbjudan till syrrans sambos födelsedag, och jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Det kommer bli lagom tryckt stämning, och då jobbar min kloka sambo. Så jag blir i såna fall ensam mot släkten och syrran. Men jag borde ha några dagar på mig att fundera.