Jag och min syster

Jag har liknande problem med min ena syster, vi kan umgås kortare stunder men sedan kommer alltid någon bitsk kommentar. Hon är gravid med sitt första barn, och på en fest i somras var det någon som kallade henne "tjockis", vilket genast gjorde att hon sa; " ja, men X (mitt namn) är tjockare än jag i alla fall! 
Till saken hör att jag på grund av utmattningsdepression äter medicin som gjort att jag gått upp ca 35 kg, vilket hon är väl medveten om. Jag kan köpa att hon ger sig på mig, men när hon ger sig på min dotter exploderar jag. Det finns få saker i världen som gör mig mer arg än när min dotters utseende ska kommenteras, min dotter har inte mått bra och det vet min syster. Lik förbannat ska det skojas om hennes klädsel mm.
Men efter att ha funderat länge och väl har jag insett att jag faktiskt inte behöver tycka om min syster, jag måste stå ut med henne när familjen träffas men inte mer än så. Jag behöver henne inte i mitt liv eftersom hon får mig att må dåligt. Det var tufft att inse detta men jag mår bättre sedan jag väl tagit det till mig. 
Min mamma har sina favoritbarn och just min syster är ett av dessa, inte kul men även mamma börjar förstå att jag tycker att det är jobbigt.
Så gråt inte över din syster (om du kan låta bli), utan försök se att ditt liv är bättre utan henne. Jag har visat min andra syster och mina svägerskor min brudklänning, men eftersom jag vet att det inte skulle komma positiva kommentarer från just den systern så har jag inte låtit henne se den.
Låt din syster komma till dig om hon vill, men om hon bara kommer med negativa saker, blockera henne på sociala medier, visa att det inte är okej att bete sig som hon gör. Detta jämförande av dina och hennes prestationer är bara ett bevis på att hon har ett hävdelsebehov gentemot dig, det är troligt att hon har otroligt taskig självkänsla och behöver visa sig duktig hela tiden.
Stå på dig, visa att hon får vara en del av ditt liv om hon kan "uppföra" sig, men inte annars.
Och du, massa styrkekramar till dig, för det behöver man när det inte funkar med ens syskon

Jag lider så med dig. Hade vårt bröllop nu i lördags, och det var en helt ljuvlig dag. Jag kände mig verkligen så fin som jag bara kan bli. Mina svägerskor, min storasyster, mamma, pappa och i stort sett alla andra talade också om för mig att jag var fin. Men inte min lillasyster, och ja!, det stör mig lite även om jag bestämt mig för att inte bry mig. Inte ett enda ord från henne om att det var fint i kyrkan, att min dotter sjöng fint, att mina och makens barn var fina i sina kläder. INGENTING! Den enda kommentar vi har fått är en på facebook, finns en bild på våra 4 barn och deras stora kusiner. Kusinerna står bakom våra barn och min syster har skrivit, varför har ni gömt X (min storasysters dotter)? Vad då gömt och varför ens kommentera det om det var det enda man kunde komma på att skriva om bilden.
Nä, jag är så trött och ledsen över hennes beteende nu att jag ta mig tusan inte vet hur jag ska orka med det längre. Visst, hon kanske inte tyckte att något under dagen var bra, men en liten vit lögn hade kanske inte gjort ont på något sätt. Det är nästan så att jag är förundrad över att hon sa grattis.

Tack och lov behöver jag inte träffa henne förrän i december igen och det känns så skönt!
Stor kram till dig Plättis, och nej det är inte du som ska stå ut med hennes kommentarer, släkten är påtvingade vänner tyvärr, men man ska inte behöva stå ut med att bli sårad.