• Plättis

    Vart drar man gränsen?

    CT15 skrev 2014-08-08 08:10:34 följande:

    Hej!

    Jag och min fästman är i planeringsstadiet för vårat bröllop, som förhoppningsvis sker inom ett år eller två. Vi har lite problem med vilka släktingar vi ska bjuda in, och vart vi ska dra gränsen.

    För det första:
    - Hade ni bjudit in släktingar (gäller ej syskon och föräldrar) som man knappt pratar med, eller hör något utav på många år, och som själva INTE bjöd DIG på sitt eget bröllop?

    För det andra:
    - Hade ni bjudit in respektive till alla släktingar, även om ingen av brudparet känner denne personligen? Är det ohyfsat att bara bjuda in de respektive man själv känner?

    För det tredje:
    - Vi har tänkt oss ett bröllop för bara vuxna, dvs inga barn. Men vad hade ni gjort om det eventuellt fanns släktingar som kanske fick barn strax före bröllopet?

    Vi vill ju inte låta otrevliga eller vara orättvisa, men vart drar man gränsen? Har släkten rätt att förvänta sig ett stort kalas av oss i flera led av släktet inbjudna (tremänningar, fyrmänningar, släktingar till halvsyskon osv)?

    Vart drar man gränsen?
    Tacksam för svar!


    Vi sitter också och grubblar på inbjudan till släkten. Jag har två mostrar och en faster, och jag har heeelt olika relationer till alla tre. Om jag fick göra precis som jag ville skulle jag bjuda bara en av dem, men jag har kontakt med alla tre ungefär lika ofta. Av min sambos släkt är det likadant, vi skulle vilja bjuda en eller två av dem, men träffar dem lika ofta alla tre. Då känns det rättvisast att köra alla eller ingen. 

    Ja, vi bjuder respektive också, oavsett om de varit tillsammans i 40 år eller fyra månader. Min sambo har blivit bjuden både på min kusins bröllop och när min bästa kompis sedan högstadietiden gifte sig, fast de träffades första gången på bröllopet. Den som är viktig för någon som är viktig för dig ska vara lika självklar att bjuda. (Vi hade varit ett par i kanske två månader på kusinens bröllop, så hon ringde och frågade vad han hette så hon kunde skicka inbjudan. Vid kompisens bröllop hade vi bott ihop i tre år.)

    Ammande barn som inte kan vara ifrån mamma måste få följa. Som andra skrivit tidigare så är det bebis eller att föräldrarna inte kommer som finns att välja på. Vad är viktigast? 

    Släkten har inte rätt att förvänta sig något alls, tycker jag. Men då kommer vi göra tvärtemot vad våra släkter förväntar sig och gifta oss på vårt sätt, så jag är partisk Vi bjuder dem vi har en relation med, inte utifrån släktband. (Och skulle vi bjuda så långt som tremänningar så hade vi blivit minst 200 gäster...) 
    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Plättis

    Släkten brukar ställa upp eller beordras att hjälpa till när det är större fester, typ jämna födelsedagar eller begravningar. Bröllop har jag dock svårt att se att man skulle be släkten om hjälp med. Alla hjälptes åt att baka tårta när min kusin gifte sig, men då tror jag hon stod för dekorationerna, att släkten bara bakade bottnar och vispade grädde, typ.

    Jag räknar inte med att våra familjer ska erbjuda sig att hjälpa till med något alls inför vårt bröllop, då hade de nog hintat om det redan. Då menar jag både ekonomiskt och i form av arbetskraft.

    Att be någon vara toastmaster handlar inte om att de ska jobba bröllopet igenom, det är ett hedersuppdrag. Om det är viktigt att de ni bett vara toastmasters har den rollen (vilket det brukar vara, annars skulle man inte fråga), kolla med dem igen om de förstått vad ni förväntar er av dem i den rollen. Jag har aldrig hört att man hyr in en toastmaster, det är ju den som håller en röd tråd på middagen, som känner brudparet och eventuellt styr lekarna som blir i pauserna.


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
Svar på tråden Vart drar man gränsen?